Elin drabbades av urinläckage efter förlossningen: ”Jag kunde inte skratta”

Efter att Elin Lennartsson, 35, fött sitt andra barn började hon få problem med urinläckage. Hon kunde inte springa, skratta eller dansa utan att kissa på sig. När hon insåg att problemen begränsade hennes liv sökte hon hjälp, men det tog nästan 1,5 år. "Det enda jag ångrar är att jag inte vågade tidigare."

När Elin födde dottern Tuva för snart två år sedan hade hon en jättebra förlossning.

– Den var by the book. Jag hade en fantastisk barnmorska på Södersjukhuset som jobbade väldigt aktivt för att jag inte skulle gå sönder, säger Elin till mama.

Trots barnmorskans fina insats fick Elin en yttre bristning och dessutom hade en muskel släppt från ändtarmen. Detta upptäcktes och åtgärdades direkt efter att moderkakan var ute.

– Muskeln lyckades de fiska upp och sy tillbaka, berättar Elin, som aldrig haft problem med de förlossningsskadorna.

Fick höra att det var vanligt

Tuva föddes i början av sommaren och efter förlossningen hade Elin stora problem med urinläckage.

– Jag kunde inte resa mig upp utan att det rann ur mig. Jag hade ingen som helst styrsel. Vi var inne på flera efterkontroller på sjukhuset, eftersom Tuva hade gulsot, och då frågade jag om det, men de sa att det inte var något ovanligt.

Elin med Tuva, som fyller 2 år i sommar. Hon är även mamma till Fabian, 4,5. Foto: Privat

Elin med Tuva, som fyller 2 år i sommar. Hon är även mamma till Fabian, 4,5. Foto: Privat

Elin gick sedan inte på sin efterkontroll på mvc förrän fyra månader senare.

– Då sa jag att jag fortfarande hade svårt att hålla tätt och visste inte vad jag skulle göra. Hon sa att det inte var något ovanligt, men om det däremot gått sex månader och problemen kvarstod skulle jag höra av mig igen.

LÄS OCKSÅ: Förlossningsberättelsen: Maria, 34: ”Plötsligt låg bebisen i shortsen”

Barnmorskan tipsade henne om att ta kontakt med en naprapat, men Elin tänkte att hon nog kunde fixa det själv genom att knipa lite mer.

Kunde träna om hon knep samtidigt

Tiden gick och det blev lite bättre med knipövningarna, även om Elin fortfarande drogs med grava urinläckage.

– Jag tänkte att det kanske var så här det skulle vara. Oavsett om jag pratade med kompisar, andra mammor eller min egen mamma fick jag höra att det var jättevanligt.

På hösten anmälde sig Elin till en mamma bootcamp-träning med mycket fokus på bäckenbottenträning.

– Så länge jag inte hoppade, sprang eller gjorde något hastigt kunde jag exempelvis göra armhävningar, om jag knep samtidigt, berättar Elin, som beskriver sig själv som en aktiv löpartjej.

”Jag visste inte hur mycket jag skulle läcka”

Elin, som nu börjat tro att hennes problem var något normalt som hon behövde vänja sig vid, började förebygga olyckor och pinsamma situationer.

– Jag hade bara svarta träningsbyxor på mig för jag visste hur mycket jag skulle läcka och det vill man ju inte att det ska synas. Jag hade alltid med mig liggunderlag på träningen, och det blev alltid mitt skydd när jag skulle sätta mig i bilen. Annars hade sätena varit förstörda, för jag var så blöt, berättar hon.

När dottern fyllde ett år var Elins problem oförändrade, men hon berättade inte ens för sin sambo eftersom hon tyckte att det var för pinsamt.

– Jag tänkte att jag bara skulle knipa lite till för det sa alla. Jag knep och knep, men till slut började jag anpassa mitt liv.

Kissade på sig när hon sprang

Familjen hade köpt en studsmatta på sommaren, men Elin kunde inte vara med och hoppa. Hon kunde inte heller vara hoppilandkalle på båten utan började anpassa sig till att inte göra de saker som krävde att hon tog långa steg, hoppade eller sprang. Om hon var försenad var hon tvungen att göra en avvägning – springa till bussen och därmed kissa på sig, eller komma för sent.

LÄS OCKSÅ: Bästa övningarna för att träna mammamagen

När Elin fyllde år den sommaren fick hon ett träningskort av sin sambo, men när hösten kom hade hon bara tränat sex gånger.

– Det gick inte, jag kunde inte hänga med. Då började jag se mönstret, att det var när jag tog i och hoppade.

– Jag som alltid stått på alla fester och dansat, det kunde jag ju bara glömma. Jag kunde inte dricka ett glas vin för då slappnade jag ju av och då var det kört om man stod någonstans och skrattade, eller för guds skull behövde nysa. Det var bara att välja svarta kläder och ha med sig ett ombyte i väskan ifall man skulle skratta – så himla sjukt!

Det riktiga uppvaknandet kom en dag hösten 2016 när hon var på väg hem från förskolan med barnen.

– Min son, som är väldigt aktiv, ville sparka boll och springa hem. Vi skulle tävla och jag skulle springa med vagnen med lillasyster i. Vi hade så himla roligt och jag skrattade men det gick inte. Jag kunde inte springa och skratta samtidigt utan att läcka och då kände jag att det fick vara nog. Då fattade jag att jag inte klarade det här själv.

Fick ladda ned appar

Det hade då gått över ett år sedan Elin senast sökt hjälp, eftersom hon inte hade vetat vart hon skulle vända sig. Nu tog hon tag i det till hundra procent.

– Jag ringde till ultragyn på Odenplan i Stockholm, för där hade jag varit på ultraljud när barnen låg i magen. Sedan störtgrät jag i telefonen och bad om hjälp. Jag hade tur och fick en återbudstid hos en specialist som tittade på mig och förstod att jag inte kunde leva så här, berättar Elin.

Elin är en aktiv tjej som älskar att springa och vara ute med familjen. Foto: Privat

Elin är en aktiv tjej som älskar att springa och vara ute med familjen. Foto: Privat

Läkaren tog Elins problem på största allvar och satte igång en utredning, som gick ut på att Elin först fick ladda ned knipövningsappar och fylla i hur mycket hon drack och kissade under två dagar. Detta gjordes för att utreda vilken typ av inkontinens Elin drabbats av.

Urinröret var skadat

Hela november och december fick Elin följa knipprogrammet och i mitten av januari i år träffade hon samma läkare igen. Eftersom Elin fortfarande läckte när hon ansträngde sig blev hon remitterad till en specialistläkare på Sophiahemmet.

– Jag minns att hon frågade mig hur många gånger jag kissat på mig senaste veckan, och jag svarade ”Ingen”. För jag gjorde ju inte saker som riskerade att jag kissade på mig! Jag fick gå direkt ned till koordinatorn och få en tid för operation.

FÖLJ MED: Spahelg och träning på Nynäs havsbad i maj

Elin påpekar att hon är medveten om att det är svårt att hålla tätt efter en förlossning, men i hennes fall hade inga knipövningar hjälpt, visade det sig.

– Det finns en muskulatur som ligger precis under urinröret, och den har fått sig en törn hos mig, vilket gör att urinröret har ändrat riktning. Jag tror inte att det hade kunnat upptäckas i samband med förlossningen, men det är min gissning.

Vad hade kunnat göras för att du skulle slippa gå så länge med dina problem?

– I vanliga fall när man gör den här efterkollen hos barnmorskan ingår det ju att de gör en gynundersökning – om man vill. Jag ville inte det då, för jag hade precis läkt efter att de hade sytt. Jag ville inte att någon skulle vara där nere vid det tillfället, och det hade barnmorskan all respekt för. Men det hade varit bra om hon bokat in mig på en ny tid efter två månader, oavsett om mina problem kvarstod eller inte.

”Nu kan jag nysa!”

I slutet av januari genomgick Elin en operation som innebar att ett band opererades in, som spänner upp urinröret och ändrar riktning på det.

– Det var en väldigt snabb operation. Jag läste i min journal att den gick på 13 minuter. Jag fick gå hem samma dag. Sedan hade jag ont i tre dagar och var sjukskriven.

När berättade du för din sambo om problemen?

– I september när jag hade så dåligt samvete för att jag inte utnyttjade den fina presenten som han hade gett mig. Då berättade jag vilken ångest det innebar att ge sig iväg och träna.

Det har nu gått snart två månader sedan Elin gjorde operationen.

– Idag mår jag superbra! Jag blev sjuk efter operationen och hade värsta nysattackerna och när jag insåg att jag kunde nysa utan att läcka… Obeskrivligt. Jag känner hopp om livet!

Borde informeras mer om knipövningar

Första lönen efter operationen köpte hon ett par nya löparskor och det funkar att springa utan att läcka.

urinlackage-forlossning-elin
– När sonen sa ”Mamma kan du springa igen?”, säger hon märkbart rörd.

Trots de problem Elin dragits med de senaste åren har hon ingen kritik att rikta mot vården.

– Jag skulle snarare säga tvärtom. Men det var ingen som ens tipsade mig om knipövningar, eller som visade hur man skulle göra. Det är självklart varje människas eget ansvar, men det är så mycket annat som ska sägas och propsas på om amning till exempel, men kan de inte bara hjälpa en med det här?

”Det satsas i hela Sverige”

På Södersjukhuset, där Elin födde Tuva, är det numera stort fokus på att informera kring eftervård och se till att nyblivna mammor vet vart de ska vända sig:

– De första åtta dagarna efter förlossningen tillhör man BB och kan vända sig till BB-mottagningen. Därefter, de kommande 16 veckorna, är det mödravården som ska hjälpa till (i Stockholm. I övriga landet är det oftast tolv veckor, reds anm), säger Gita Strindfors, biträdande överläkare och ledningsansvarig läkare på Södersjukhuset.

Cecilia Lind, som är vårdutvecklare och barnmorska på samma sjukhus, fyller i:

– Det diskuteras att det ska bli tydligare för kvinnor vart de ska vända sig. Vi har olika i olika landsting, men de flesta sjukhusen arbetar med det idag. Det här är en jättestor satsning över hela Sverige.

I vilka fall ska man uppsöka vård efter förlossningen?

– Om man är orolig och har problem ska man hellre söka än gå omkring och vara orolig. Antingen är det något och då ska man få hjälp, eller så är det normalt och då ska man bli lugnad i det. Vissa saker ska man söka för, exempelvis akut smärta eller svåra inkontinensproblem. Det ska man inte gå och dra på. Men generellt är det bättre att höra av sig än inte, och då ska man veta vart, säger Gita Strindfors.

”Fasen tjejer – det finns hjälp att få!”

Just nu utvärderas även rutinerna för efterkontrollen, och planen är att en gynundersökning ska vara obligatorisk. I nuläget får många kvinnor frågan om de vill bli undersökta, och då är det lätt att tacka nej för att det känns obekvämt.

– Sedan måste det självfallet ske på frivillig basis, tillägger Gita, och syftar på att mamman ändå måste ge sitt samtycke.

Om Elin Lennartssons berättelse kan hjälpa en enda kvinna är hon glad, men vad vill hon säga till andra kvinnor som dras med ovanligt mycket urinläckage efter förlossningen?

– Ta hjälp. Det enda jag ångrar är att jag inte sökte hjälp tidigare. Att jag inte vågade. Allt var så skämmigt, det är väl ingen som vill berätta att hon kissar på sig? Våga prata om det! Det är därför det känns så viktigt att berätta min historia. Man kan jämföra det lite kring tabut med mens. Förr pratade inte folk om det, men idag är det inte konstigt.

– Fasen tjejer – det finns hjälp att få! Om det så bara är genom att få tid hos en specialist som kan känna om man har rätt knip. Är man minsta tveksam – ta hjälp.

NUVARANDE Elin drabbades av urinläckage efter förlossningen: ”Jag kunde inte skratta”
NÄSTA Nyhet: ECO-märkning på en hel barnkollektion för de minsta!