Förlossningsberättelsen: Maria, 34: ”Plötsligt låg bebisen i shortsen”

När Maria Erilane, 34, skulle föda sitt andra barn i juli 2015 var hon beredd på att det skulle fort, men inte att det skulle råka bli en hemförlossning! Här är hennes förlossningsberättelse.

Det var dags för barn nummer två. Eftersom jag blivit igångsatt förra gången och det tagit 1,5 timme från första värken tills han var ute, var jag inställd på en snabb förlossning. Hur snabbt det skulle gå var jag dock inte beredd på.

Jag hade gått tio dagar över tiden och hade inte minsta tillstymmelse till känning att barnet skulle komma. Jag vaknade klockan 23.58 av att det molade lite i magen och svor lite över att jag ätit för mycket tacos till middag.

Jag tyckte det var töntigt att ringa sjukhuset, jag visste ju att vi ändå inte skulle få komma in

Jag gick på toa och gjorde det jag behövde. Hade något som påminde om lindrig magknip men det tog ändå en stund för mig att förstå vad som var på gång. När jag haft sju magknip under åtta minuter väckte jag försiktigt min sambo. Då var klockan 00.05.

– Jag har lite ont i magen, eller inte ont men jag känner lite knip, sa jag, och han blev genast klarvaken och tog telefonen för att ringa sjukhuset.

Jag tyckte att det var rätt töntigt att ringa sjukhuset direkt, jag visste ju att vi ändå inte skulle få komma in. Och mycket riktigt så sa barnmorskan i luren att jag skulle ta två värktabletter och ringa om några timmar. Men min sambo gav sig inte riktigt eftersom jag under samtalet fått mer och mer knip, som jag långsamt börjat förstå var värkar. Till slut sa barnmorskan att vi kunde komma in på en undersökning.

Min sambo fick springa mellan packningen och duschen

Jag ringde mina föräldrar som har 30 minuters bilväg till oss, eftersom de skulle ta hand om vår äldsta son. Jag sa att det inte var bråttom och gick för att duscha.

Väl i duschen blev värkarna mer intensiva, och min sambo som höll på att packa väskan fick springa mellan packningen och duschen för att hålla i mig vartefter värkarna blev tätare.

När jag kom ut ur duschen insåg jag att vi nog behövde åka in direkt och sa åt sambon att ringa min svägerska som bor fem minuter ifrån oss. Samtidigt ringde jag mina föräldrar och sa att de skulle ta det lugnt eftersom min svägerska var på väg. De skulle kunna lösa av henne senare.

Jag tog på mig kläder och ställde mig vid köksön och pustade ut. Min sambo började tjata på mig att vi skulle börja gå ner till bilen men då kände jag ”nä, jag kommer inte gå någonstans, nu trycker det på”.

Jag lät lite extra eftersom jag var rädd att larmcentralen inte skulle ta oss på allvar

Jag förstod någonstans att det var huvudet jag kände och jag förstår än idag inte hur jag kunde behålla lugnet och vara så medveten som jag var under hela tiden.

Jag sa åt sambon att ringa 112 och medan jag hörde hur de pratade kände jag att jag var tvungen att knipa igen. Jag lät lite extra eftersom jag var rädd att larmcentralen inte skulle ta oss på allvar, men de lovade att skicka en ambulans.

Tiden kändes som en oändlighet i detta skede. Efter bara någon minut kände jag att bebisen skulle komma när som helst. Jag bad min sambo ringa upp larmcentralen för att se var ambulansen var och när jag fick reda på att den inte var så långt bort och min svägerska precis kommit, kändes det som att allt bara släppte.

Nu ligger barnet i jeansshortsen

Vattnet gick och jag bad min sambo att ta en bit papper och se vilken färg fostervattnet hade. Sedan kom barnet. Varken min sambo eller svägerska förstod nog när jag sa:

– Nu ligger barnet i jeansshortsen.

De hjälptes åt att dra av mig byxorna, och där vid köksbordet, i mina tighta jeansshorts, föddes min andre son klockan 00.45 – 47 minuter efter första lilla magknipet.

Jag ringde mina föräldrar en tredje gång för att meddela att bebisen kommit.

Fem minuter senare kom två ambulanser. Eftersom vi har en stentrappa upp till huset och det var mörkt frågade ambulanspersonalen om jag kunde gå ner själv. Så jag gick ner med en sjuksköterska framför mig som bar min nyfödda son, som fortfarande satt fast via navelsträngen.

Blir det ett till barn kommer jag tälta utanför sjukhuset!

Jag la mig i ambulansen samtidig som en granne stannade i en taxi på väg hem från en 40-årsfest! Tydligen hade även mina föräldrar hunnit fram innan vi åkte, men dem fick jag tyvärr inte träffa eftersom personalen inte ville släppa ut någon värme från ambulansen.

Maria födde sin son hemma

William föddes hemma.

Vi möttes av fantastisk personal på BB och jag vet inte hur många gånger jag fick berätta om min förlossning de två dagarna vi stannade kvar på sjukhuset.

Allt gick bra, vi mådde alla bra, även om vi var rätt chockade i några dagar. Så skulle det bli ett till barn så kommer jag tälta utanför sjukhuset vid BF!

Vill du dela med dig av din förlossningsberättelse?

Vi på mama är nyfikna på er läsare och era förlossningsberättelser. Är du sugen på att bli publicerad på mama.nu och dela med dig av din upplevelse är du välkommen att mejla din historia (max 6000 tecken) samt en bild från första tiden med bebisen till webbredaktör Lisa Nylén: lisa.nylen@bt.bonnier.se.

Alla historier är välkomna – såväl solskenshistorier, som förlossningar som inte blev som det var tänkt. Kejsarsnitt och vaginalförlossningar.

(OBS! Texten kan redigeras. Ingen ersättning för text eller bild utgår)

NUVARANDE Förlossningsberättelsen: Maria, 34: ”Plötsligt låg bebisen i shortsen”
NÄSTA Så delade vi upp veckorna med barnen efter separationen – 3 mammor tipsar