Madeleine In Hwa Björk ser stora likheter mellan sig själv som bebis (mitten) och sin yngsta son Theo ( t v).
Madeleine In Hwa Björk ser stora likheter mellan sig själv som bebis (mitten) och sin yngsta son Theo ( t v). Foto: Madeleine In Hwa Björk/Privat

Adopterade Madeleine: Jag fick fysiskt ont när mina egna barn blev 1,5 år

När adopterade Madeleine In Hwa Björk, 36, blir mamma bestämmer hon sig för att leta upp sin biologiska familj. Det visar sig att allt hon vet om sin bakgrund är en lögn.

26 februari 1985. I en väntsal på Arlanda, träffar en snart 2-årig Madeleine In Hwa Björk sina adoptivföräldrar för första gången. En liten flicka har flugit från Sydkorea för att möta sin nya svenska familj. Historien hon får, som också dokumenterats i hennes adoptionspapper, är att hon är född den 13 maj 1983 och att hennes namn är In Hwa. I adoptionspappren framgår också information om hennes biologiska familj. En mamma som drabbades av en svår sjukdom och inte hade långt kvar att leva samt en pappa som plötsligt kallades in i militären. Farfadern, som då var den tänkta att ta hand om flickan, råkade samtidigt ut för en olycka som gjorde honom halvsidesförlamad. En ohållbar situation som gjorde att familjen inte såg någon annan utväg än att adoptera bort flickan. 

– Det var en ganska klassisk adoptionshistoria, där jag blev lämnad med kärlek. Föräldrarna önskar barnet all lycka, det står beskrivet väldigt fint i papperen. Jag växte upp med känslan att det låg kärlek bakom beslutet och det har varit trösterikt för mig, säger Madeleine. 

På vår medlemssajt Vi föräldrar kan man läsa denna artikel: ”Vår adoptivson är så vild!” – Jesper Juul coachar

Madeleine In Hwa Björk växer upp i Norrköping tillsammans med adoptivföräldrar och storebror, som också är adopterad från Sydkorea. När Madeleine är 17 år träffar hon en kille. De blir kära och gifter sig. Efter nio år föds första sonen Elliot

– Jag hade ingen tanke alls på att få barn när jag var yngre. Vilket jag förstått är väldigt vanligt hos många adoptivbarn. Jag har aldrig haft någon som är lik mig och jag förstod nog inte riktigt hur viktigt det var förrän första sonen kom och jag faktiskt kunde se en person som såg ut som jag.

När sönerna föddes insåg Madeleine hur viktigt hon tyckte att det var med de biologiska banden. Foto: Madeleine In Hwa Björk/Privat

Tre år senare blir Madeleine tvåbarnsmamma när andra sonen Theo kommer till världen. 

– Det har varit fantastiskt att se dem växa upp, och jag har på något sätt kunnat se min egen barndom genom dem. Eftersom jag inte minns min första tid i livet så känns det nästan som att jag föddes den dagen på Arlanda. 

– Deras födsel och upptäckten att biologin spelar roll för mig är egentligen början på min berättelse. Med mina förlossningar kom också tankarna ”hur känns det att lämna bort sitt barn?”, ”vem blir man av att lämna bort sitt barn?” och ”hur påverkas ett barn av att bli bortlämnat?” 

”Jag var så säker på att han var min pappa och att han skulle bli överlycklig över att jag hade hittat honom”

När sönerna kommer upp i samma ålder som Madeleine var när hon lämnades för adoption får hon nästan fysiskt ont i kroppen. Hon börjar få tankar om att hennes barn bara är ”till låns” och att hon vilken dag som helst kan förlora dem. Hon förstår att det är ologiska känslor och något som antagligen bottnar i hennes egen adoption, men känslan skakar om henne på djupet.

– Att bli bortlämnad sätter så klart spår. Jag sörjde mina biologiska föräldrar och det beslut de tvingats ta. 

I Sydkoreas huvudstad Seoul finns Madeleines biologiska familj. Foto: Istock

I oktober 2016 bestämmer hon sig för att börja ta reda på mer om sin bakgrund. I hennes adoptionspapper står förutom föräldrarnas namn även hennes biologiska fasters namn. Hon hittar en kvinna med samma namn på Facebook och börjar bläddra i hennes flöde. Trots den slarviga översättningen hittar hon ett ord som får henne att haja till. Ordet ”storebror” dyker upp. Hon klickar sig in på den 50-åriga mannens profil. Kan det vara hennes biologiska pappa? Både namn, födelsedag och yrke stämmer. Men det största beviset av alla är att han varje år den 13 maj gratulerar någon med namnet In Hwa. 

– Det var ju min födelsedag och mitt namn. Jag tänkte ”det är ju mig han gratulerar”. Jag var så säker på att han var min pappa och att han skulle bli överlycklig över att jag hade hittat honom.

Hon bestämmer sig för att skicka ett meddelande till honom där hon förklarar vem hon är och att hon tror att han är hennes pappa. Svaret dröjer men när det äntligen kommer blir det som en chock för Madeleine. Mannen på Facebook säger att han inte är hennes pappa men att han vet vem hon är. Han säger också att hon inte heter In Hwa utan In Young och ber henne sedan kontakta den koreanska adoptionsbyrån för mer information. 

Kontakten med adoptionsorganisationen skakar om Madeleines liv rejält. Hon och en annan flicka som anlänt till det koreanska barnhemmet samma dag har förväxlats. Det namn och födelsedatum hon levt med i 33 år visar sig inte stämma alls. Och historien om de biologiska föräldrar som tvingats lämna bort sitt älskade barn är inte hennes. I stället målas en mörkare familjehistoria upp. En historia där adoptionen inte gått rätt till och där Madeleine lämnats bort mot sin biologiska mammas vilja. 

Foto: Istock

Hennes biologiska pappa lämnade familjen och mamman fick själv ta hand om sitt nyfödda barn. Madeleine och mamman bodde hos Madeleines mormor, och familjen hade svårt att få ihop ekonomin. Dessutom brände skammen – att bli lämnad och vara ensamstående mamma i Korea på den tiden innebar ett stigma för hela familjen. En dag när Madeleines mamma var på jobbet tog hennes mormor med henne till barnhemmet och lämnade bort henne. När mamman kom hem och fick reda på vad som hade hänt blev hon förtvivlad. Det tog ett par veckor innan hon fick reda på hur det låg till. Hon skyndade till barnhemmet för att hämta hem sin dotter, men fick till svar att alla papperen redan var påskrivna och att Madeleine skulle adopteras bort. 

– När jag först fick höra att min mormor hade lämnat mig tänkte jag ”vem gör så” men nu i efterhand har jag en förståelse för det även om jag inte förstår handlingen. Hon kände att hon inte hade något val. 

”Hon försökte komprimera 30 års omsorg på några dagar”

Mitt i chocken lyckas Madeleine få tag på kvinnan som hon blivit förväxlad med. Det är hon, som några år tidigare, upptäckt den stora missen från barnhemmet. I sin jakt efter sina rötter lyckas hon hitta vad hon tror är hennes familj. Hon åker till Sydkorea för att träffa dem men känner ingen samhörighet alls. Hon ber om att få göra ett DNA-test och resultatet visar att magkänslan stämmer. Hon är inte släkt med familjen hon precis träffat. Kvinnan, som nu bor i USA, ger Madeleine namnen på hennes faktiska biologiska släktingar och i november 2016 tar Madeleine kontakt.  

Februari 2017. Madeleine är på väg för att träffa sin biologiska släkt. Hon känner sig avstängd – allt har gått så fort.

– Det var så overkligt och allt hade gått så fort. Från att få reda på att allt jag har trott om mig själv och min historia i 33 år inte stämmer, till att få kontakt och träffa dem på mindre än ett halvår var tufft. 

Första mötet med sin biologiska mamma blir lika delar svårt som fint. En liten kvinna med kort hår slänger sig runt Madeleine med hela sin tyngd när hon kommer innanför dörren till sin mosters hem. Efter en stund förstår Madeleine att det är hennes mamma som kramar om henne – för första gången på över 30 år. 

– Jag har aldrig sett en vuxen människa gråta på det där sättet. Hon nästan skrek ”förlåt, jag borde tagit hand om dig”. Det var som om all sorg hon burit på i över 30 år kom ut. 

Ovan: Det första fotot som Madeleines föräldrar fick på henne. Nedan: Återförenad med sin sydkoreanska släkt. Foto: Madeleine In Hwa Björk/Privat

Dagarna ihop blir intensiva men samtidigt väldigt speciella. Madeleines mamma, som inte fått några fler barn efter Madeleine, försöker komprimera över 30 års omsorg på några dagar.

– Hon ville hålla min hand och känna på mitt ansikte, knäppa min jacka, lägga upp mat på min tallrik och jag tror nästan hon hade velat mata mig också. När hon började knyta mina skor sa jag stopp. Jag försökte bjuda på mig själv och vara intim men samtidigt ville hon vara så väldigt mycket i min personliga sfär. Men det var även väldigt fint.

Hur tror du er relation hade sett ut om allt gått rätt till?
– Som det ser ut nu finns så mycket sorg och hemligheter kvar. Saker som hände för över 30 år sedan som jag inte vågat fråga om eller beröra. Sen har jag och min mamma en upparbetad relation nu men den kan nog inte bli så mycket djupare än vad den är. Eftersom vi måste använda Google translate för att kommunicera kan vi inte ha en djupare mer spontan konversation. Sen kanske det också hade sett annorlunda ut om vi bott närmare varandra. Det är svårt att bygga en relation med människor man träffar en gång om året. Men när vi väl ses blir det också tokintensivt och det blir ju också påfrestande.  

Har du berättat för dina barn om allt som hänt?
Mina barn, min man och mina föräldrar träffade min biologiska släkt 2018. Efter det pratade barnen väldigt mycket om sin andra mormor. Sen har jag varit väldigt öppen med allt inför mina barn. Min äldsta frågade ganska tidigt ”varför ser inte du ut som mormor och morfar?” så då fick jag förklara vad adoption är och då blev det också lite mer naturligt för dem att det fanns andra föräldrar till mig någon annanstans. När jag berättade för min äldsta son att jag skulle träffa min biologiska mamma frågade han ”hur känns det?”. Det var så gulligt att han förstod att det var jobbigt för mig, men kanske inte var tillräckligt stor för att förstå varför. 

Madeleine In Hwa Björk under ett besök i Sydkorea. Foto: Madeleine In Hwa Björk/Privat

Hur har din syn på adoption förändrats efter det här?
– Jag är inte emot all form av adoption. Jag tänker att vi under så många år har sett okritiskt på adoption. Man har en bild av ursprungsländerna som fattiga, att man på något vis räddar någon. Men jag tror det som missas är närhetsprincipen. I första hand ska barnen tas om hand av en släkting, och sen inom landet och allra sist utanför landet. Jag förstår absolut individen, den som vill ha ett barn eller den som tyvärr måste lämna bort ett barn, men jag står inte bakom systemet. 

Har din identitet påverkats av den här händelsen?
Min identitet är den jag alltid har varit. Jag har alltid varit en trygg och levnadsglad människa men att behöva gå igenom något sånt här påverkar ju såklart. Men det är svårt att säga exakt vad som påverkas. Jag vet vem jag är men jag vet också att jag hade kunnat vara så många olika saker. Om jag inte hade adopterats hade jag varit någon annan eller om jag hade hamnat i USA eller bara det att han jag trodde var min pappa faktiskt hade varit det så hade jag säkert varit någon annan av det beskedet. Men jag har däremot börjat fira båda mina födelsedagar. Den jag trodde var min i maj och min riktiga i oktober. 

– Jag har tagit prinsess-delen av att ha två födelsedagar. Mina barn tycker det är lite orättvist men någon fördel måste ju allt det här föra med sig.

• Intresserad av mer adoptionsöden? Louise Harms började också söka efter sina rötter i Sri Lanka när sonen Noah föddes
Och en annan sida av adoption: Astrid adopterade från Sydafrika: ”Det går inte att beskriva ögonblicket då jag fick Twiggy i mina armar” 

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Just nu - 5 nr av mama + solprodukter för bara 199 kr. Köp nu!