”Det går inte att beskriva ögonblicket då jag fick Twiggy i mina armar”

Astrid med dottern Twiggy som är adopterad från Sydafrika.

Foto: Privat

Astrid med dottern Twiggy som är adopterad från Sydafrika.

I över sju år hade Astrid och hennes man kämpat för att bli föräldrar med misslyckade IVF-försök och åratal av väntan på adoption. Sensommaren 2017 kom vändningen, när paret äntligen matchades med en liten flicka i Sydafrika – Twiggy.

Ämnen i artikel:

”Vi har en liten flicka på 10 månader som vi vill prata med er om. Ring mig så fort du kan.” Astrid Tedman Viklund minns fortfarande ordagrant vad det stod i det där mejlet som damp ned i inkorgen den 19 augusti 2017. Hon kastade sig på telefonen och kontaktade Adoptionscentrum, samtidigt som hon ringde maken Andreas från jobbmobilen. Efter avslutat samtal fick hon bilden på den lilla flickan som skulle bli hennes dotter.

– Den 22 augusti blev vi matchade med varandra och föräldrar till världens finaste lilla flicka, berättar hon. 

Tre år av fruktlösa graviditetsförsök, följt av nästan fem år med otaliga utredningar hos socialen för att få adoptera var på väg att ta slut. I Sydafrika fanns Twiggy och väntade på sina föräldrar.

Foto: Privat

Bilden till vänster var den första Astrid och Andreas fick se på sin dotter, som i Sydafrika hette Neo. ”Jag har alltid velat ha en flicka och vetat att hon ska heta Twiggy!” berättar Astrid.

Redan när Astrid som 25-åring träffade den 11 år äldre Andreas visste hon att hon ville ha en stor familj, och hon tänkte inte vänta.

– Vi började försöka få barn direkt, men så gick det inte. Vi gjorde först en utredning i ett år och sedan tre IVF-försök.

Försöken höll på i ungefär två års tid men det kom aldrig något plus på stickan.

– De hittade inte någon förklaring till varför det inte gick, vi tillhör de där procenten där det är ofrivillig barnlöshet. Vi har inga medicinska fel och det har varit lite svårt att ta.

”Ett tag tänkte jag att jag skiter i det, jag hade inte ens lust att leva”

Hur var det att gå igenom IVF?
– Vi hade det extremt kämpigt för jag mådde inte bra av hormonerna utan blev en helt annan människa. Ett tag tänkte jag att jag skiter i det, jag hade inte ens lust att leva. När vi gick igenom den tredje behandlingen kände vi att nu kommer det gå, men så blev det inget och efter det tog det ett bra tag innan jag var på banan igen. 

Samtidigt som paret gick igenom IVF fanns tankarna på adoption. Andreas är själv adopterad från Etiopien och Astrid har aldrig varit främmande för att adoptera. När IVF:en inte gav resultat drog de igång processen.

– Det var då cirkusen satte i gång, den riktiga långa väntan. Åren med IVF innebar ju också väntan och misslyckanden där man levde mellan hopp och förtvivlan och sedan började adoptionsutredningen. Då skulle vi först gå en föräldrautbildning men den fick vi vänta på i ett halvår eftersom vi bor i Jönköping där de inte har sådana grupper utan måste hyra in. 

Foto: Privat

”Vi undrade varför man behövde gå en föräldrautbildning för att få adoptera. Det handlade om vad ett barn behöver. Självklara saker kan jag tycka,” säger Astrid.

Efter avslutad föräldrakurs påbörjades den så kallade medgivandeutredningen där socialen ska besluta om man godkänns som adoptivförälder eller ej. Där tog det stopp för Astrid och Andreas. 

– Plötsligt kom de på att min man var nästan 42 år och egentligen för gammal. De menade att vi inte kunde skicka in papprena utifall länderna inte skulle godkänna, men då började vi bli osams med utredarna – och det ska man inte bli! säger Astrid.

– Andreas och jag blev också osams extremt mycket. Vi levde nästan som två olika liv men ändå under samma tak. Vi hade en så stor sorg, maktlöshet och längtan och sörjde på så olika vis. Jag skyllde att vi fick nej på medgivandet på Andreas, för det var ju hans ålder och fel. Vi hade det inte alls bra, men vi gav aldrig upp hoppet. 

”I Sydafrika har de en stark gudstro så de kollar vilka föräldrar som passar bäst och har sedan olika bönemöten för barnen”

Paret bytte utredare, vilket drog ut ännu mer på tiden, men blev till sist godkända.

– Det är massor av olika instanser man ska igenom, men den värsta är utredningen hos socialen, det är de som tar beslut om vi får bli föräldrar eller inte. Det är skitjobbigt att de får vända ut och in på människor som de gör, man känner sig extremt liten. Det enda man vill är att få bli förälder och det är en ganska skrämmande tanke att två personer som jobbar för socialen har makten att bestämma över detta.

När de äntligen fått sitt medgivande och kunde börja adoptionsprocessen blev relationen mellan Astrid och Andreas bra igen.

– När jag tänker tillbaka på det kan jag inte förstå att vi fortfarande håller ihop. Idag skulle vi däremot aldrig lämna varandra för nu har vi det hur bra som helst.

Efter nästan fem år av utredningar kunde Astrid och Andreas äntligen skicka ner papprena till Sydafrika i januari 2017.

– Då vet man inte om det kommer hända inom två månader eller ett år. Sydafrika har inget kösystem utan de matchar barn och föräldrar. De har en väldigt stark gudstro så de kollar vilka föräldrar som de tror passar bäst och har sedan olika bönemöten för barnen, så det är en jätteprocess.

Men så kom den där dagen, den 19 augusti 2017.

– Jag hann bara läsa första meningen i mejlet: ”Vi har en liten flicka på 10 månader…”. 

”Jag vågade inte hoppas helt förrän vi var i svenskt luftrum”

Oftast får de blivande föräldrarna ett barnbesked och resebesked samtidigt, men i Astrids och Andreas fall blev turerna lite annorlunda. Före adoptionen behövde de nämligen bestämma vilka sjukdomar de accepterade på barnet och hade godkänt barn som var prematur och vägde 1 kilo vid födseln. Twiggy hade fötts i vecka 25 och vägde 900 gram när hon föddes.

– Men det spelade ingen roll! ”Vi tar henne”, sa vi! skrattar Astrid.

Tre dagar senare matchades de och nu började väntan på avresa.

– Det gick ändå fort för oss. Vi fick beskedet den 19 augusti och fick resa den 4 november, vissa kan få vänta i upp till ett år.

– Samtidigt vågade jag inte hoppas helt förrän vi var i svenskt luftrum. Innan allt har gått igenom kan det dyka upp en anhörig och ställa till det, även om det i princip aldrig händer i Sydafrika, men jag gick och oroade mig lite. 

Foto: Privat

”Vi har haft en väldig fördel i att Andreas är från Etiopien, speciellt när vi var i Sydafrika och inte var två vita som gick med ett mörkt barn.”

Efter en 24 timmar lång resa landade de blivande föräldrarna på sydafrikansk mark, men det skulle dröja ytterligare tre dagar innan de fick träffa sitt barn.

– Man levde i en overklig värld de där dagarna. Vi hade kommit till ett främmande land, till en lägenhet där vi skulle tillbringa fyra veckor tillsammans med vår dotter. Det var nervöst, man gick på moln, men jag tyckte att tiden gick snabbt ändå. Vi umgicks med grannfamiljen som skulle få sitt barn samma dag. Vi grillade, gick och åt lunch och inhandlade massa saker till Twiggy efter en lista vi fått från barnhemmet. Jag minns den där helgen som härlig ändå för nu var vi nära, men jag sov inte många timmar mellan söndagen och måndagen! 

”Jag storgrät men försökte dölja det för hennes skull. Sedan sträckte hon sig efter Andreas”

Så kom äntligen måndagen, och Twiggy var på väg!

– Vi stod vid huset där vi bodde och såg hur den där minibussen körde in. Det var helt overkligt, det kändes som att jag var med i en film. De stannade bilen och lyfte ur den här lilla lilla människan och räckte över till mig.

Hur kändes det att äntligen få hålla Twiggy i sina armar?
– Jag storgrät men försökte dölja det för hennes skull. Sedan sträckte hon sig efter Andreas så då fick han ta henne. De vill egentligen att bara en ska hålla så att barnet inte blir förvirrat, men hon valde själv att sträcka sig mot honom. Det går inte att beskriva det ögonblicket.

Kvinnorna från barnhemmet stannade bara i 20 minuter och berättade lite om Twiggy, innan de lämnade familjen.

– Sedan var man förälder!

Foto: Privat

Astrid skulle gärna adoptera ett till barn, men det innebär ytterligare en utredning på upp till fem år: ”Det betyder att Andreas kommer vara över 50 och det orkar han inte.”

Den nybildade familjen stannade i Sydafrika i fyra veckor, vilket är standard då det är mycket praktiskt som ska ordnas.

– I Sydafrika blir adoptionen klar i landet, man behöver inte göra något i Sverige, så man går till domstolen för att svara på frågor och få en underskrift och så gör man pass och personnummer. Det tar ganska lång tid vilket är på gott och ont. Anknytningen är ju på gott eftersom det bara var vi tre och inga släktingar som ville träffas. 

”Min mamma och pappa säger att Twiggy är lik mig i vissa grejer”

Vad vet ni om Twiggys biologiska föräldrar?
– Vi har ganska mycket info om mamman och har till och med fått en bild på henne, så det är ju jätteroligt ifall Twiggy vill veta mer sedan.

Hur känns det att ha missat Twiggys första år i livet?
– Det är jättetufft och jag trodde inte att jag skulle tänka så. Det första året i Sverige var man inne i sådan lycka att inget spelade någon roll, men jag kan känna det mer och mer nu. Jag blir nästan avundsjuk på att jag inte fått vara där, ledsen över att jag inte var med på hennes första födelsedag. Det är klart att jag hade velat vara med henne det första året men sedan är jag tacksam över att vi fick ett litet barn, att vi fick blöjbytena och nappflaskan, det gör mycket för anknytningen.

Foto: Privat

Trots att Twiggy är född 15 veckor för tidigt har hon inte fått några men. ”När vi var hos läkaren här i Jönköping trodde de att vi hade fel barn med oss. De kunde inte tro att hon var prematur.”

Hur är Twiggy som person idag?
– Hon är en bestämd liten tjej. Nästan alltid glad och nöjd, hon sjunger och dansar. Min mamma och pappa säger att hon är så lik mig i vissa grejer, så då tänker jag på hur mycket som är arv och hur mycket som är miljö. Väldigt mycket är nog miljö! Hon älskar att pyssla vilket jag också gör och vi går alltid och köper blommor på lördagarna så nu har hon jätteintresse för blommor. Det är underbart! 

Vet Twiggy att hon är adopterad?
– Hon vet inte vad adopterad betyder men hon pratar om bebisar och mammas mage och leker med sina dockor. Då har jag sagt att ”Du har inte legat i mammas mage utan vi har varit i Sydafrika”. Jag har inte börjat med ordet adoption ännu, men hon vet att vi har varit i Sydafrika och att det var där vi blev en familj.

Foto: Privat

”Ibland kan jag nästan glömma bort att Twiggy är adopterad,” säger Astrid.

Se även dessa magiska bilder från när adoptivföräldrar träffar sina barn för första gången 

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Gör som 60 000 andra mamas - läs vårt magasin! Se erbjudande