Direkt efter Louise Harms födelse adopterades hon till Sverige – vilket har lämnat frågor som präglat hela hennes uppväxt. Längtan att återvända till Sri Lanka blev allt starkare när sonen Noah föddes. Då bestämde hon sig för att resa och finna svar.

”D

en fullkomligt vardagliga frågan ’varifrån kommer du?’ gjorde mig alltid frustrerad och obekväm när jag växte upp. Mitt svar var otydligt och ledde till följdfrågor som kändes för privata. Det var först när jag blev gravid som jag insåg att Sri Lanka verkligen fattades mig, att jag förstod att landet jag föddes i har betydelse. Jag förnekade det tidigare. När jag var barn handlade det till stor del om om att skydda mina föräldrar och i vuxen ålder var jag för upptagen med annat.

Men när Noah låg i min mage blev det plötsligt viktigt. Jag kände så starkt att när någon frågar honom om hans ursprung ska han kunna svara på frågan utan att tveka!

Adopterade louise med barn

Foto: Sebastian Schiefner

”Att resa med en bebis är kanske inte så mycket semester i den vanliga bemärkelsen, att slappa och varva ner, men det gick bra och jag tror att det har gjort oss mer flexibla.”

Louise Harms
(Rosario var det första namnet skrivet på födelseattesten).
Ålder: 35.
Familj: Partner Sebastian, 35, Noah, 16 månader, och den strävhåriga dvärgtaxen Frankie.Bor: I Berlin.
Gör: Frilansande Online Content Creator, Coach samt driver labeln whiterabbitberlin.com.
Instagram: @SweLankanFusion och @TheHarmsWay.

Jag är uppvuxen på Hisingen i Göteborg. Mina adoptivföräldrar, eller enkelt uttryckt mina föräldrar, för några andra föräldrar har jag inte, träffades på dansstället Vågen i Göteborg. Mamma är infödd göteborgare och pappa tysk sjöman från Lübeck, just då på förbifart med sitt lastfartyg. En intensiv brevväxling närde kärleken och pappa skeppade av och gifte sig med mamma. De adopterade min storebror från Sri Lanka 1980 och mig två år senare. I oktober 1983 damp mitt bevis om svenskt medborgarskap ner i brevlådan. Då var jag inte singales längre utan svensk, i alla fall på pappret.

Läs också: Carolina, 37: För mig som adopterad var det viktigt att få biologiska barn

Det hjälpte inte hur mycket min mamma och pappa sa att jag var precis som alla andra. Jag kände mig annorlunda. Jag upplevde under hela min barndom att jag förväntades föregå med gott exempel så att ’sådana som jag’ skulle få ett gott rykte. Det var såklart ett omöjligt uppdrag att representera en så stor grupp människor, och fullkomligt dränerande. Det är konstigt hur minoriteter gärna klumpas ihop till en grötig massa…

Flyttade till Berlin för 11 år sedan

När jag gick på högstadiet blev det ännu mer komplicerat eftersom jag hade många klasskompisar med invandrarbakgrund. Jag insåg att jag inte var som de heller.

Min bror och jag hade allt man kan önska sig som barn. Vi hade en stor trädgård med ’bästisgrannar’, somrar i skärgården och skidsemestrar i Alperna. Jag var ett lättsamt barn som underhöll mig själv och jag hade alltid musiken som en slags ventil. Min bror och jag älskade Michael Jackson. När jag kom upp i tonåren blev utanförskapets ofrivilligt krönta konung, Kurt Cobain, min husgud.

Min givna familj har alltid känts som min. Band mellan människor har inget med blod eller gener att göra, det handlar om förståelse, acceptans och kärlek. Och att finnas där för varandra. Det har jag alltid haft.

För 11 år sedan flyttade jag till Berlin eftersom jag inte kom vidare i Sverige. Det var så mycket smygrasism, blandat med en nästan lika sårande förnekelse av densamma. Det kändes inte som att jag någonsin skulle kunna blomma ut. Jag ville inte anpassa mig längre. Det är jag för övrigt väldigt dålig på.

Med graviditeten kom frågorna

Jag hade aldrig varit i Berlin när jag flyttade hit men något inom mig sa att vi skulle trivas ihop. Jag kunde spegla mig i Berlin. Ingen av oss har haft det helt lätt, vi är delade itu, med foten i två världar. Många som bor i den tyska huvudstaden står utanför eller ifrågasätter rådande normer. Jag hittade friheten och kärleken till mig själv här. Och kärleken till en annan människa, Sebastian.

Adopterade louise besoker sri lanka med sonen

Foto: Sebastian Schiefner

Numera görs inga internationella adoptioner från Sri Lanka.

När jag blev gravid kom så mycket inom mig upp till ytan. Graviditeten innebar många frågor hos gynekologen om sjukdomsbilden i familjen. Det var jobbigt att inte ha all information. När Noah var född blev längtan efter Sri Lanka allt starkare och vi bestämde oss äntligen för att resa. Det är jag så glad för, Sri Lanka är ju paradiset på jorden!

Vi började i Colombo och besökte barnhemmet jag var på efter min födelse. Det var en väldigt abstrakt upplevelse. Jag gick runt i lokalerna med Noah på armen och kunde liksom känna att jag hade varit där förut. Det kändes familjärt och samtidigt så himla konstigt att tänka på att det var här mitt liv började. Jag stod nästan utanför mig själv. Samtidigt som vi var där kom det två unga kvinnor med små spädbarn som skulle lämna bort sina barn. De höll i sina små, ammade dem och vyssjade. Jag såg kärleken i deras ögon. Att själv stå där med sin egen bebis, som betyder allt, tror jag nog alla mammor kan förstå är hjärtskärande.

Paradisstrand sri lanka

Foto: Sebastian Schiefner

Smälte in på Sri Lanka

Under hela resan var jag så lycklig att komma från ett sådant vackert land. Det var så jäkla skönt att bara smälta in. För första gången i hela mitt liv kände jag mig som en i mängden. Jag vet inte om jag genom något slags adoptivbarns- antirasist-hjärnsläpp lyckats förneka betydelsen av etnicitet fram till nu. Det var fantastiskt att känna sig representerad överallt. I historia, religion, karriär och marknadsföring, även om man precis som i Indien tyvärr har snöat in på att det är finast att vara ljus i huden. Jag fanns överallt. Jag var en målgrupp. Jag var vad som helst.

Det var verkligen en känslomässig berg- och dalbana att besöka Sri Lanka. Jag kände att jag har gått miste om något väldigt fundamentalt genom att inte ha varit där tidigare. Samtidigt hade det säkert ändrat mitt liv dramatiskt. Jag kanske hade flyttat dit istället för till Berlin och då hade jag aldrig träffat Sebastian – och Noah skulle inte finnas. Livet. Man får vara tacksam för alla vändningar när man ser var man ändå hamnar till slut.

Vi träffade väldigt olika människor. Varma, hjälpsamma människor. Men det var aldrig någon som gav mig en high five när jag berättade att jag var adopterad och uppvuxen i Sverige. De allra flesta gjorde uttryck för att de tyckte synd om mig.

Louise och sonen noah vid en gatukorsning

Foto: Sebastian Schiefner

På Sri Lanka blev Louise en i mängden.

Det är väldigt skönt att landet inte har en sådan utbredd fattigdom. Det gladde mig mycket. Men det var tråkigt att de lägre stående klasserna knappt kan någon engelska. Det var svårt att prata mer ingående med dem, något jag hemskt gärna hade velat göra. Det blev mest prat med bättre bärgade och det blir ju ett annat perspektiv. Sri Lanka har likt Indien ett kastsystem, dock i mycket mindre skala och det håller på att försvinna mer och mer.

Genom en vän i Berlin fick jag kontakt med en schweizisk tjej som också har adopterats från Sri Lanka. Hon har nyligen utvandrat dit med sin man och lilla dotter på 2 år. Det ska bli spännande att följa dem på Insta (@Sambol-Setting). Hon har hittat sin biologiska mamma, vilket inte verkar vara helt okomplicerat. Hon har även funnit en biologisk syster som hon är mycket tacksam över att ha i sitt liv. För min egen del är Noah fortfarande den enda biologiska familj jag har och jag vet inte vad mer jag kan önska…

10 000 illegala adoptioner

Jag har sedan vuxen ålder varit mer eller mindre kritisk till internationella adoptioner som styrs mycket av pengar. Västerländska barnlösas förtvivlan utnyttjas av fattiga länders önskan att få det bättre – och oskyldiga barn hamnar mitt emellan. Från Sri Lanka utfördes cirka 10 000 illegala adoptioner mellan 80- och 90-talet. Själv vet jag inte om mina dokument är förfalskade eller inte.

Louise och noah badar

Foto: Sebastian Schiefner

Efter resan till Sri Lanka ser Louise sig inte längre som en adopterad, utan som en fusion.

Som ung kändes det konstigt att vara adopterad, även om jag aldrig skulle välja något annat liv om jag fick chansen. Jag tycker dock inte om ordet som används högt och lågt om allt från hundar till katter och växter. Och närheten till ordet ’adaption’, alltså ’anpassning’ gör mig verkligen illa till mods…

Nu, efter resan, ser jag mig inte som en adopterad längre utan som en fusion. Min singalesiska sida låg på is, men nu har den tinats upp och jag kommer odla den mer och mer, så mycket jag bara kan. Det kommer definitivt bli fler resor till Sri Lanka, om inte annat för att öva på mina surfskills. Jag testade för första gången i Weligama och älskade det.

Om det finns något jag kan dela med mig av till andra, är det att jag önskar att adoptivföräldrar ska ta mer del av sitt barns ursprungslands kultur, så att inte allt handlar om att barnet ska bli svenskt. På det viset kan man bygga något fint och nytt tillsammans och barnet kan känna att hen kommer från något fint, värt att anamma, och får möjligheten att uppleva sig själv som representerad i samhället. Det tror jag är superviktigt för ett barns utveckling.

Nästa gång någon frågar min tidigare minst omtyckta fråga har jag ett svar från hjärtat, ’jag kommer från paradiset’. Nu är frågan inget problem längre och jag känner ett lugn. Även inför mitt barn.”

Berättat för Carin Carlgren

Artikeln är publicerad i mama nr 8. Nu är nr 9, med Vanja Wikström, ute i butik!

Mamas omslag nr 9 2018

Foto: Hannah Hedin

NUVARANDE Adopterade Louise: ”När jag blev gravid blev mitt ursprung viktigare”
NÄSTA Skilsmässa eller satsa? Vem krisar inte under småbarnsåren?