3 mammor berättar: Mina bonusbarn gör mitt liv till ett helvete

Du blir kär, ni flyttar ihop och du får… bonusbarn på köpet! Visst kan det vara härligt med en större familj, men också ett mini-helvete.

Nya familjebildningar sker hela tiden, men det är sällan konfliktfritt när bonusbarn, styvmamma, låtsaspappa och extrasyskon möts under ett nytt tak. Men måste man älska sina bonusbarn bara för att man får dem på köpet med sin partner? Tvåbarnsmamman och bonusmamman Isabel Hillborg, 42, är socionom och familjeterapeut. Hon förklarar det så här:

– Två till priset av en brukar kännas som en bra deal – förutom kanske när det kommer till the love of your life. Din drömpartners avkomma kanske inte alls känns som den där bonusen som namnet lyder. Men att släppa alla förväntningar och krav och ta det lite som det kommer kan vara det enda riktigt lönande du kan göra, säger Isabel.

Så hur gör man för att lösa de problem man har med sina bonusbarn – och som man faktiskt inte mår bra av? Här berättar tre bonusmammor om vilka dilemman de har – och får råd kring hur de ska göra för att bli en mer samspelt bonusfamilj.

Annie, 33: ”Min bonusdotter agerar som en svartsjuk flickvän”

”För två år sedan träffade jag kärleken i mitt liv. Och då jag fick jag en 8-årig bonusdotter på köpet. Men ganska snabbt insåg jag att hon och hennes pappa har ett extremt nära förhållande. Och eftersom han varit singel sedan hon var ett år har hon alltid haft sin pappa för sig själv. Så när jag och min 3-åriga son kom in i bilden blev det svartsjuka de luxe. Nu, efter två år tillsammans, blir hon fortfarande svart i blicken när vi pussas, kramas eller håller varandra i handen. Efter två år! Hon agerar ungefär som en svartsjuk flickvän, vilket känns så olustigt. Och min treåriga son nonchalerar hon helt. Hon pratar inte ens med honom och skulle min sambo prata med honom ställer hon sig genast mellan dem och ’stjäl’ uppmärksamheten. Och om min sambo fortsätter att ge min son uppmärksamhet så börjar hon gråta eller startar snabbt ett drama.

Den här osunda svartsjukan har har lett till att min sambo nästan ignorerar mitt barn, eftersom han vet hur hans dotter reagerar. Och han gör allt för henne 99 procent av tiden hon är hos oss. Det här har lett till att jag känner mig som en usel mamma som låter min egen son bli så försummad av två personer som är så frekventa i våra liv.

Jag mår verkligen inte bra av vår situation och vet inte hur jag ska lösa den. Efter att ha försökt närma mig min bonusdotter i två år, utan resultat, är jag nästan på väg att ge upp förhållandet. Min sambo säger att ’det bara är att tugga i sig situationen’ men jag vill inte tugga i mig något som inte är bra för min son.”

Expertens svar: ”Han måste lära henne att hon är älskad i alla lägen”

”Jag skulle vilja börja med att ge dig rådet att prata med din sambo. Hans agerande har en stor del i situationen ni hamnat i. Han har inte lärt sin dotter att trots att hon inte är i centrum av hans uppmärksamhet hela tiden så är hon älskad och han finns där ändå. Han har inte gett henne den utmaningen, vilken är förutsättningen för att utvecklas till en självständig individ. Han måste börja med att förklara att du är hans vuxna kärlekspartner som han älskar på ett vuxet vis och att hon är hans barn som han älskar på ett föräldravis, och att dessa kärlekskänslor inte tar av varandra.

Han måste också fortsätta ge dig pussar och ömhet inför henne och absolut inte sluta med det i tron att han gör henne gott och skonar henne från svartsjuka. Det enda han i så fall gör är att spä på hennes känsla av att er kärlek är ett hot mot henne och de dramatiska reaktionerna måste han lära sig att möta på ett lugnt och icke medberoende sätt – och gå inte in i hennes drama. Samma agerande gäller gentemot din son. Han är inte heller en konkurrent och ska inte behandlas så.”

Läs också: Så hanterar du en skitjobbig svärmor – expertens bästa tips!

Camilla, 38: ”Mina bonusbarn har ingen respekt för mig!”

”Jag och min sambo har en 2-åring tillsammans och han har två barn sedan tidigare som vi har varannan vecka. De är 8 och 11. Och de är på riktigt ODRÄGLIGA. De har ingen respekt för någon eller någonting. Jag känner mig mer som deras piga än deras bonusmamma, för det enda jag gör är att plocka efter dem och serva dem. Och de är nästan elaka mot mig, trycker ner mig, och pratar jämt om hur deras mamma minsann gör allt ’bättre’, ’snabbare’ och ’godare’. Och jag sväljer allt för att jag inte vill att de ska tycka illa om mig.

De är bara hos oss varannan helg, och jag tror också att det är orsaken till att min sambo aldrig säger till dem på skarpen – och istället skämmer bort dem och curlar dem till max. Det känns som att vår bostad är mina bonusbarns lyx-weekend-hotell där de kan bete sig hur de vill! Jag försöker att säga till, men det är som att de skiter i mig. Och så fort jag säger något till dem så tar min sambo deras parti.

Varannan helg kanske inte låter som att det ska vara ett problem, men så fort den här helgen börjar närma sig får jag rå-ångest. Och jag vill heller inte att vår 2-åring ska influeras av sina äldre syskon och bete sig som dem. Jag har ju inga problem att säga till mitt barn eftersom det är mitt och bara 2 år, men jag tycker att det är svårare att säga till hans barn. Jag vill ju som sagt inte att de ska tycka illa om mig, trots allt.”

Expertens svar: ”Inkludera dem i familjen”

”Det första jag tycker ni ska göra är att sätta er ner och ha ett slags familjeråd – allihopa! Förklara för hans barn att ni är en familj, allihopa, och att du och deras pappa är så stolta över att de är storasyskon till er 2-åring, och att hen ser dem som sina förebilder. Börja prata om vilka regler man ska ha i en familj som även gäller dem. Inkludera dem. Prata kring vad man förväntas göra när man är 8 respektive 11 år – att man ska plocka undan efter sig, kanske lära sig hälla upp flingor eller bre en macka själv, och så vidare.

Detta måste också du och din sambo prata igenom själva – du måste ha mandat att tillrättavisa och be dem om saker och han ska vara med dig i detta och aktivt säga ifrån när de säger något nedtryckande mot dig. Om han säger ifrån då visar han att de ska ha respekt för dig, att han har det, och att vissa beteenden inte är okej. Annars kommer de aldrig se dig som en jämlik vuxen partner till deras pappa, och det är att göra dem en otjänst. Ni måste visa att ni står enade, det kommer att göra det lättare för dem att se er som en hel familj.

När det gäller deras jämförande med mamman så är det ett uttryck för lojalitetskonflikt gentemot deras mamma. De tror att de måste jämföra er och framhålla hennes överlägsenhet för att inte känna skuld över att släppa in en annan vuxen kvinna i deras liv. Det bästa ni kan göra här är att både du och din sambo förklarar för barnen att du inte är en konkurrent till mamman, att hon alltid kommer vara deras mamma som de tycker är bäst, men att du gärna blir deras extravuxna.

Ett sätt kan också vara att prata lite mer om deras mamma när barnen är hos er så att de känner att hon liksom är lite närvarande även då och att det är okej att prata om henne.”

Det är inte alltid lätt att med relationen till sina bonusbarn. Foto: Shutterstock

Samira, 34: ”Jag skäms över min avundsjuka mot min bonusdotter”

”Det är här är nästan pinsamt att berätta, för att erkänna att man är avundsjuk på en 6-åring är inget jag stoltserar med direkt.

Till saken hör att jag och min sambo har försökt få barn i cirka två år, men inte lyckats. Han är ganska lugn kring detta, till skillnad från mig, eftersom han har en dotter sedan tidigare. Jag kan inte hjälpa det, men jag känner sådan bitterhet mot både hans dotter och hennes mamma. De har ett band som jag och min sambo inte har. I alla fall inte än. Och jag hatar att jag måste vara en del av hans ’gamla familjs’ liv.

Jag önskar att jag kunde släppa alla negativa tankar, och fokusera på min resa att bli mamma, men jag känner sådan stress kring vår situation. Och att se min sambo och hans dotter mysa ihop, nej, det gör inte saken bättre. Jag hatar att de här känslorna tar över hos mig och jag skäms över att jag känner så. Jag har dessutom svårt att ta henne till mitt hjärta. Jag tror att det har att göra med mina känslor och den sorg jag känner över att vi inte har ett eget gemensamt barn. Nu känns det ofta som jag mot dem. Och om jag ska vara helt ärlig så är jag inte i närheten av att älska henne, vilket känns som att jag borde ’för att’.”

Expertens svar: ”Du måste inte älska hans dotter”

”Jag vill börja med att säga att du inte alls behöver känna att det är pinsamt att erkänna dina känslor. Känslor är inte farliga och brukar precis som man säger om spöken – försvinna om man drar fram dem i ljuset. Acceptera dina känslor och slå inte ner på dig själv för dem, men du måste också hålla isär dem och inte blanda ihop dem.

Att du känner sorg över att ni ännu inte har ett gemensamt barn är en sak – tillåt den sorgen och förstå också att den triggas av din situation. Och släpp kraven på att du måste älska hans dotter. Det måste du inte. Däremot måste du behandla henne på ett vänligt respektfullt sätt. Det tror jag du kommer ha lättare att göra om du tillåter dina ’fula’ känslor och när du inser att hennes närvaro inte gör din dröm mindre tillgänglig.

Rent intellektuellt tror jag att du vet detta, men att få med känslorna på tåget är inte lika lätt och du måste ha lite ödmjukhet gentemot dig själv för det och inte döma dig själv. Sedan tror jag också att du skulle må bra av att prata om dina känslor med din sambo så att han kan förstå ifall du verkar lite frånvarande eller ledsen.

Som ett sista råd tror jag också att du ibland ska unna dig att göra något bra och givande för dig själv när hans dotter är hos er. Du kanske kan hitta på något på egen hand eller med vänner så att du boostas på eget håll och inte utsätter dig själv för att vara kring dem just när dina känslor är som starkast. Det kanske ger dig lite energi att vara med dem utan att känna dig utanför.”

På samma tema! Läs också: 7 tips till dig som lever i en bonusfamilj (eller snart ska bilda en)

Av: Annika Leone