Fråga mama-psykologen: ”Hjälp, min svärmor är skitjobbig!”

Jo, det är bevisat. Svärföräldrar kan verkligen vara bra jobbiga. Och du är inte på något sätt ensam om att känna så. Det är inte bara två familjekulturer som möts när två personer blir ett par, det är också flera generationer med värderingar och olikheter som ska samsas – och speciellt när man blir en barnfamilj. När barn kommer in i bilden så ökar nämligen mängden konflikter kraftigt.

Ju mer involverade svärisarna är i barnens liv, desto mer tjafs kan man räkna med, visar en undersökning gjord av forskare vid Åbo universitet. Och visst påverkar det ditt och din partners förhållande! Faktum är att 60 procent* av gifta kvinnor säger att de upplever en ihållande stress på grund av sin partners mamma och svärföräldrar rankas bland de tre främsta orsakerna till separation tillsammans med otrohet och bonusbarn.

Men går det att lösa en infekterad relation med sina svärföräldrar? Vi tar hjälp av mamman och psykologen Anna Bennich Karlstedt som arbetar med stresshantering, hälsofrågor och med att skapa hållbara relationer.

Foto: Liderina / Liderina

Fatima, 39: ”Vem vill att svärmor har koll på ens vibrator?”

”När jag träffade min sambo föll jag pladask för hans humor och sexighet. Men just den där sexigheten kom av sig… när jag träffade hans mamma! Större preventivmedel får man leta efter. Jag kan nästan inte förstå att jag och min kille ens skaffade barn ihop.

När min svärmor är med min familj så förvandlar hon plötsligt min sambo till en mansbebis. Och han låter henne ’amma’ honom och har snart gjort i fem år. Hon skulle typ kunna torka min sambos rumpa om han bad henne. Hon behandlar honom ungefär på samma sätt som hon behandlar vår 3-årige son. Och hennes agerande går också ut över mig. Så fort hon kommer hem till oss så klagar hon på ALLT. Det är dammigt, det är fel mat i kylen, det är fucking fel tvättmedel till och med! Och så börjar hon att styra om och fixa. Och tvätta. Fast jag sagt åt henne att jag inte vill det.

Man kan tycka att det låter härligt med någon som tvättar åt en, men vänta tills din svärmor påpekar dina stringtrosor med: ’det är inte mycket du döljer där inte!’. Hon har till och med städat mina sängbordslådor där min vibrator ligger. Alltså vem gör så? Vem vill att ens svärmor har koll på ens vibrator?

När jag bett min man att prata med henne om detta har det bara blivit värre. Hon tittar mig knappt i ögonen efter en dispyt. Och nu känner jag att jag inte kan säga någonting till henne utan att hon blir kränkt.

Min svärmor är jättegullig och fin med vår son, men jag håller på att bli galen. Jag vill så klart att hon ska vara en del i familjen, men inte en del av vårt privata. Och min man har inte bollar stora nog att säga till henne att backa lite. Så gissa vem i familjen hon ogillar? Japp, mig.”

”Prova att uppmuntra det du tycker är bra med henne”

Så säger experten: Svärmors fingrande på vibratorn och kommentarer om ens underkläder känns som en tveksam ekvation. Jag tänker att du i första hand kan göra två saker. Först och främst: Prata med din man om problemet (igen). Ta upp det någon gång när ni har det bra och inte precis när något med svärmor hänt som gjort dig arg eller ledsen. Beskriv för honom vilka saker du behöver hjälp med kring gränssättning. Var så konkret det går. Det blir svårt för honom att göra något åt ”din mamma är dum i huvudet”, men desto lättare att agera på ”jag vill att du också säger till henne att inte vara här och städa” - alltså att det är hans önskan också inte bara din som han förmedlar.

Att ha stöd - att ni två gemensamt säger ”vi önskar att det här beteendet ska sluta” – underlättar ofta när man känner sig trängd och arg. Den andra saken du kan göra är att faktiskt uppmuntra det du tycker är bra med henne. Kanske svårt när man verkligen inte tycker om en person, men att visa henne tydligt vad du uppskattar gör det lättare att också säga stopp när gränserna överskrids. Om lite positiva ordalag också förekommer, till exempel ”jag blir så glad att se vilken fin farmor du är åt vår son” eller ”han blir alltid så glad när du kommer”, blir det lättare att säga ”du, jag vill faktiskt inte att du tvättar mina stringtrosor, det blir rätt konstigt för mig som klarat min egen tvätt sen jag var tonåring”.

Om det inte blir någon förbättring alls kanske du och din man får sätta er ner och problemlösa lite kring hur ofta ni behöver umgås. Kanske kan ni minska det lite? Det går inte att reklamera släktingar men då får man på andra sätt se till att det skaver så lite som möjligt.

Läs också: Fråga mama-psykologen: ”Mina bonusbarn gör mitt liv till ett helvete!” 

Angelica, 36: ”Min svärmor är expert på att skuldbelägga mig som mamma”

”Första gången jag träffade min sambos mamma tyckte jag att hon var en väldigt cool person. Hon tog liksom ingen skit och det märktes väl att hon var överhuvudet i deras familj. Och när jag och min pojkvän väl väntade barn var hon jättegullig mot mig: hon gav mig presenter, stöttade mig och var precis så som man önskar att en svärmor ska vara. Tills vår dotter kom.

Det började med att hon redan på BB började lägga sig i hur jag ammade. Hon stressade mig så mycket att jag till och med dolde när jag blev tvungen att flaskmata för att amningen inte fungerade som den skulle. Och svärmor fortsatte att lägga sig i det mesta om hur jag skulle sköta vår bebis eftersom hon ”minsann också har tagit hand om barn”. Min partner, däremot, sa hon aldrig till. Han gjorde ALLT rätt när jag gjorde ALLT fel.

Jag tror att hon ibland nästan njöt av att skuldbelägga mig som mamma. Och den gången det påverkade mig som mest var när vår dotter började rulla. Jag hade lagt henne på vår dubbelsäng, tittade bort i tre sekunder och så rullade hon ur sängen och började så klart gallskrika. Det var min första jobbiga incident med min dotter och jag höll på att gå sönder av skuld även om min dotter mådde bra och inte skadade sig.

Helt förstörd ringde jag min partner och tokgrät. Så klart berättade han det för sin mamma som då i sin tur ringde mig och läxade upp mig med: ”Man får inte titta bort ens en sekund! Det vet ju alla mammor”. Hon fick mig verkligen att känna mig som världens sämsta mamma.

Idag är jag och min dotters pappa separerade men hon mästrar mig fortfarande. Fast idag tar jag allt hon säger med en nypa salt. Eftersom jag är så mån om att ha en bra relation med henne, då min dotter har det, sväljer jag rätt mycket skit som jag får av henne än idag. Hon gör liksom som hon vill, och tycker att hon bestämmer eftersom hon är äldst och därmed “vet bäst”.

Som när hon förra året klippte av min dotters hår eftersom ”hon bad om det”. Till saken hör att min dotter är 6 år idag och ena dagen vill ha kort hår och den andra lika långt hår som ’Frost’-Elsa. Vad jag gjorde? Kokade på insidan, men höll lugnet. Men jag lovar, när min dotter är stor nog kommer jag att gå ’falling down’ på svärmor!”

”Behöver du ha så mycket kontakt med svärmor?”

Så säger experten: Vilket tålamod du har som kunde behålla lugnet där vid hårsituationen, och det är ju såklart det bästa i stunden och inför barnet, men en tuff utmaning. Om det inte känns för svårt kan du försöka att sätta gränser gentemot din svärmor. Berätta att du verkligen vill att hon och din dotter ska ha möjligheten till en fin relation, men att hon behöver förstå att det är du som är mamman och att hon inte kan bete sig hur respektlöst som helst. Beskriv vad du behöver av henne istället.

Om ingenting blir bättre är min fundering, behöver du ha så mycket kontakt med henne? Kan inte farmor träffa er dotter då hon är hos sin pappa (jag förutsätter att ni delar vårdnaden)? Du kanske har andra personer som är viktiga för din dotter, din mamma eller pappa, en väninna eller gudföräldrar, som hon kan umgås med då hon är hos dig?

Har man försökt förändra, förbättra, förklara för en släkting och ingen förändring sker, då får man försöka se hur man kan må så bra som möjligt den tråkiga relationen till trots. Genom att till exempel minska tiden när man måste ses, se till att man är tydlig med ramar, har en kompis eller annan bra person som lite stöd om man behöver ösa ur sig lite frustration efter ett födelsedagskalas eller andra, kanske oundvikliga, stunder.

Ibland kan man också försöka få till lite medkänsla – stackars den här människan som beter sig så knäppt. Så det måste ha ställt till det i livet? Den här medkänslan är inte på något sätt för svärmors skull, utan bara för din egen. Det är skönare att tycka lite synd om någon än att vara fly förbannad. (Även om det är den rimligaste känslan förstås.)

Veronica, 33: “De hånade min son för hans nagellack”

”Egentligen har det alltid funnits där, men jag kände mig inte lika berörd eller medveten innan jag blev mamma. Mina svärföräldrar har verkligen sårat både mig, min man och mina barn. Och det tar hårt på mig. Att ha mina svärföräldrar i våra liv är en utmaning på riktigt och ofta alldeles outhärdligt. De är från en annan generation, visst, men vid middagar kan de dra anekdoter och använda ’N’-ordet utan att ens reflektera. De tycker inte ens att de gör fel.

De kommenterar andras utseenden, både vikt och hudfärg, på ett negativt sätt. Både jag och min svägerska har vid flera tillfällen lämnat rummet med barnen i armarna efter att vi försökt argumentera och förklara att det inte är okej att prata på det sättet och nedvärdera andra människor. Och speciellt inte framför barnen! Min man är ju tyvärr mer ’van’ vid den här typen av kommentarer, men har också reagerat starkt och vid flertal tillfällen försökt prata med sina föräldrar om att de måste sluta bete sig på det sättet.

De är också väldigt könsstereotypa. Som en gång när min 6-åriga son stolt visade farmor och farfar sina nymålade naglar i olika färger. Han möttes av flin och hånskratt och kommentarer som ’inte ska väl en kille måla naglarna, då är man ju homosexuell’. Eh VA? Då rann det över för mig, jag blev så arg, förklarade eller kanske till och med skrek, att de måste tänka annorlunda och utanför sin trötta och omoderna lilla box och sen satte jag min son i bilen och åkte hem.

De har verkligen levt som de lär; mannen sköter motorerna, kvinnan lagar mat och tar hand om barnen. De har aldrig bett om hjälp, aldrig ifrågasatt eller vågat möta något som varit ’annorlunda’. De är fast i dåtiden, fast i sina tanka och åsikter. Inte ens deras son kan få dem förstå att deras bemötande av oss som familj måste ändras om de ska få fortsätta träffa oss.

Resultatet av deras kommentarer, blickar och återkommande diskriminerande uttalanden har gjort att jag inte gärna vill att mina barn träffar dem. Våra middag blir allt färre och numer ses vi typ bara på julafton och eventuellt någon födelsedag. Jag tänker att det är ’nyttigt’ för barn att träffa olika typer av människor, och att man måste få förståelse för att alla har rätt till sin åsikt, men efter SÅ många försök är energin slut och känslan så dålig mellan oss att jag känner att jag inte riktigt klarar att förmedla det budskapet till barnen just nu. Jag har fått nog.”

”Att hånskratta åt ett barns nagellack är långt över gränsen”

Så säger experten: Jag kan verkligen förstå att du känner att det är nog nu. Du har förstås rätt i att det är bra för barn och kanske även för vuxna att träffa olika sorters människor, som har olika åsikter, kommer ifrån olika kulturer och så vidare. Därmed inte sagt att man måste tillbringa så mycket tid med de människor som ligger väldigt långt ifrån de värderingar man själv tycker är grundläggande och viktiga.

Det är dessutom skillnad på att tycka olika om att höja eller sänka skatten med några kronor i samhället, och att tycka olika om huruvida alla människor har samma värde eller om det är okej att smutskasta och diskriminera grupper. Att hånskratta åt ett barns nagellack är långt över gränsen för ett anständigt, vänligt beteende och det ska man inte behöva stå ut med.

Jag tror nog inte det är särskilt nyttigt eller viktigt alls att era barn ska ha en tight relation till sådana mor- och farföräldrar. I vanliga fall brukar jag råda att man ändå ger relationer en chans genom att beskriva vad man skulle behöva för förändring för att relationen ska kännas värd att ägna tid och energi åt. Men det har ju ni gjort, upprepade gånger dessutom.

Människor har inte rätt till oändligt antal chanser även om det råkar vara släktingar som beter sig illa. En bra sak är att både du och din partner upplever det här som ett problem. Jag tycker sättet ni hanterar den här situationen på är klokt. Markera och minska umgängestiden i precis den mån ni behöver för att er familj ska må bra. Den är viktigast!

*Källa Britain’s University of Cambridge

Du kanske också vill läsa: Fråga mama-psykologen: ”Hjälp! Mitt barns kompis har dåligt inflytande”