Elsa och Cornelia om första veckorna som mammor: ”Vi delar på alla sysslor”
Elsa Swärd Brattström och Cornelia Axelsson delade med sig av sin resa till att bli föräldrar i podden ”Elsa & Cornelia gör barn”. Nu är äntligen lille Ragnar här och vi tar pulsen på de nykläckta mammorna!
Grattis Elsa och Cornelia till att äntligen ha blivit mammor! Hur mår ni just nu?
Cornelia: – Tack snälla! Nu har det gått sex veckor, och vi måste säga att vi har mått oförskämt bra sedan dag ett. Vi hade förberett oss på det värsta, eftersom vi hört att första veckorna kan vara riktigt tuffa med stor omställning och minimalt med sömn, men Ragnar har verkligen varit en chill bebis hittills.
Elsa Swärd Brattström och Cornelia Axelsson
Ålder: 25 respektive 30 år.
Familj: Nyfödde sonen Ragnar och hunden Elliott.
Bor: Vasastan, Stockholm.
Gör: Frilansande tv-arbetare samt gör podden Elsa och Cornelia gör barn.
Instagram: @elsabratt, @acorneliae
Hur mycket påverkar corona er vardag?
Elsa: – Jättemycket just nu. De första veckorna med Ragnar kändes det så avlägset. Det fanns ingen oro hos oss för corona när han föddes men nu, bara några veckor senare, är varje umgänge med familj eller vänner ett avvägt beslut. Vi är glada att vi vågade träffa många vänner de allra första veckorna, det gör att det inte tar emot lika mycket att träffa färre nu. Vi flydde Stockholm precis innan reserekommendationerna kom, och nu känns det läskigt att åka tillbaka. Vi håller oss undan och pendlar mellan att bo hos Cornelias familj i Värmland och min familj i Skåne.
Cornelia, det var du som var gravid med Ragnar, hur mådde du under graviditeten?
Cornelia: – Jag mådde verkligen skit. Jag kräktes hela dagarna från vecka 6, och slutade inte förrän i vecka 22. Hyperemesis gravidarum kallas det (extremt graviditetsillamående, reds anm), och det var verkligen vidrigt. Jag gick ner 10 kilo och låg inne med dropp i omgångar. När det väl blev bättre kom foglossningen som ett brev på posten, så jag är bara så glad att den här graviditeten är över och att vi är två som kan bära barn. När Ragnar ska få ett syskon blir det Elsas tur att bära. Jag jobbade deltid ett par veckor i slutet av graviditeten, men utöver det var jag sjukskriven hela vägen igenom. Usch, jag blir på dåligt humör bara jag tänker på det. Jag önskar att fler pratade om hur hemskt det faktiskt kan vara att bära barn. Det är såklart fint att det finns personer som tycker att det är härligt, men det hade varit nyttigt att se andra sidan av det också. Jag var helt oförberedd på att det kunde vara så fruktansvärt tungt, både fysiskt och psykiskt. Det där berömda gravidglowet hittade inte mig kan man säga.
”Jag var helt oförberedd på att det kunde vara så fruktansvärt tungt att vara gravid”
Elsa: – Det är ett under att jag fortfarande är sugen på att bära barn efter att ha stått bredvid under tiden Ragnar låg i magen. På riktigt alltså, det var hemskt att se. När hyperemesisen var som värst flyttade vi hem till Cornelias föräldrar. Svärmor är sjuksköterska och måttade upp all vätska som Cornelia fick i sig om dagarna. I snitt grät hon nog ut fler milliliter i tårar än hon fick i sig i dryck. Vi poddade oss ju igenom graviditeten, och när jag lyssnar på avsnitten från de veckorna nu så får jag rysningar i hela kroppen och känner bara ”tack Gud att det är över”. Jag tror någon av oss gråter i varenda avsnitt.
Usch så jobbigt det låter! Så hur gick förlossningen sedan?
Cornelia: – Jag födde med planerat kejsarsnitt, och det gick jättebra på alla sätt. Det är en process att få igenom, och jag är så glad att jag fick det till slut. Det var verkligen livsviktigt för mig, särskilt efter att ha haft en överjävlig graviditet.
Och Elsa, hur var det att stå bredvid på förlossningen?
Elsa: – Allt gick sjukt fort. Det tog 30 minuter från det att vi kom in i operationssalen tills han var ute. Teamet var superproffsiga, varma och närvarande. I synnerhet vår barnmorska var helt fantastisk. De sätter upp ett skynke så att varken den som snittas eller den andra föräldern bredvid ser det de gör från bröstkorgen och neråt. När Ragnars första skrik kom från andra sidan brast allt och vi båda började gråta helt okontrollerat. Jag minns att jag tänkte att jag inte fick någon luft, att jag liksom verkligen fulgrät sådär nästan överdrivet. Det var helt surrealistiskt att höra sin sons röst för första gången. Poletten föll liksom ner då. Att han var på riktigt.
Hände något knasigt på förlossningen?
Cornelia: – Haha, tja, Elsa har haft en hang up på huruvida Ragnar skulle ha hår eller inte. Vi har skämtat om det väldigt mycket, att det var prio ett. Så när barnmorskan som såg honom över skynket sa ”nu ser jag ett hårigt huvud” blev Elsa alldeles till sig och frågade ”Hur mycket hår?! Och vilken färg?!”. Eftersom donatorn är vald efter Elsas färger, mörkt hår och gröna ögon, var vi typ säkra på att han skulle ha mörkt hår eftersom det är dominant. Därför blev vi så sjukt ställda när hon sa ”Ganska mycket, och det ser rött ut!”. Så när de kom med honom runt skynket några sekunder senare var Elsas första ord till Ragnar: ”Herre gud, DU ÄR JU GINGER!”. Och det var han sannerligen. Sedan skrattade och grät vi på samma gång. Och han tittade på oss som att vi var dumma i huvudet. Han har en sådan skeptisk blick!
Vad gulligt! Och hur var första natten på sjukhuset?
Elsa: – Surrealistisk. Så fort man vaknade ur en slummer slog insikten om hans existens till och liksom golvade en. Vi minns hur konstigt det var att lägga honom i sitt babynest och försöka sova. Det är inte en överdrift att man känner att man skulle kunna stirra på sitt nyfödda barn oavbrutet resten av sitt liv.
Vad var det viktigaste och mest onödiga ni hade packat i BB-väskan?
Elsa: – Viktigast var babynest och muslin-filtar. Onödigast var alla våra egna ombyten. Ingen av oss hade något som helst fokus på hur vi såg ut eller om kläderna vi hade på oss var smutsiga. Vi hade packat ner blöjor också, men det fick man ju på sjukhuset.
Vem var er första besökare?
Elsa: – En av våra bästa kompisar Esther kom på besök redan under uppvaket efter operationen. Då var Ragnar 30 minuter gammal. Hon jobbar våningen under och kunde därför komma in på avdelningen. Hon kom med champagne, semlor och världens varmaste famn.
Vad var det första ni åt och drack när ni kom hem?
Cornelia: – Charkbricka och Amarone! Shit, vad jag hade längtat efter båda delar!
Hur matar ni Ragnar?
Elsa: – Vi blandade amning med flaskad bröstmjölk första tre veckorna och nu kör vi ersättning på heltid.
Cornelia: – Jag är väldigt glad att vi slutade med amningen, för flaskandet har varit så mycket mer praktiskt, enkelt och bekvämt – inte minst för att vi kan hjälpas åt med matningen och dela på nätterna. Från början var planen att delamma cirka 2-3 månader men när jag fick både mjölkstockning och infektion i brösten slutade jag. Det var många som sa ”Kämpa på, det kan ta några veckor men sen när det funkar ordentligt är det så himla mysigt!” men det kändes inte värt det. Jag ville ju kunna njuta av Ragnars första månader.
Hur delar ni upp sysslorna kring honom?
Elsa: – Vi delar nog lika, även om det är omedvetet för det mesta. På nätterna vaknar han två gånger och då tar vi en väckning var så får båda runt sex timmars oavbruten sömn vardera. Det har varit en life saver att få sova ordentligt.
Vad har ni blivit mest chockade över sedan han kom?
Cornelia: – Hur enkelt och självklart det kan kännas att bli förälder. Vi trodde nog inte att det var möjligt att ha det så ”lätt” från start. Samt att en så liten person kan producera så mycket gaser. På allvar fascinerande!
Har någon av er känt av baby blues?
Elsa: – Vi var helt inställda på att vi skulle må psykiskt dåligt för vi är två känslosamma hormonkänsliga personer normalt sett men vi hade ingen baby blues alls. Det var faktiskt enbart mysigt och fluffigt och fint.
Till sist, Cornelia: Är du team FÖR kasslertrosor eller EMOT?
– EMOT! Helt klart emot. Obekvämt, märkligt samt opraktiskt med avslag överallt.
Läs också om Ingrid som fick hyperemesis gravidarum: ”Illamåendet gjorde mig deprimerad”
Eller vår intervju med gravida Sarah Delshad: ”Jag önskar att alla som vill föda med kejsarsnitt får det”
