Emilia, 37: När min dotter var 6 år kom knölen i bröstet och förstörde allt

När jag fick veta att jag hade bröstcancer revs alla mina förväntningar på livet upp. Jag trodde att jag var hyfsat säker på jorden. Jag ser mig alltid för när jag går över gatan, jag hoppar inte fallskärm, jag använder flytväst och bilbälte. Jag röker inte längre, dricker inte ens. Vi hade en deal livet och jag. Så jag skaffade barn eftersom jag skulle leva länge till och finnas där för henne tills hon blev vuxen. Men när hon var sex år kom en nio centimeter stor knöl in och förstörde allt.

Jag var orädd och nästan nonchalant när jag klev in i det lilla samtalsrummet på sjukhuset. Jag hade väntat i veckor på provsvaret efter åtskilliga tester. Det skulle hela tiden tas lite fler bilder eller tittas i en annan maskin och ytterligare någon läkare skulle kallas in. Men jag hade ju bara en svullen bröstkörtel. Dessutom fokuserade de bara på det vänstra bröstet hela tiden, trots att jag sa att företagsläkaren hade skickat dit mig för en knöl i det högra. Vi ska bara…, sa de.

"Vi har hittat något och det är så pass stort att vi kommer behöva ta bort hela bröstet om du ska överleva"

Cancer fanns inte i släkten, varken på mammas eller pappas sida. Och jag var ju bara 36 år. Det var gulligt av dem att vilja vara på den säkra sidan, tänkte jag, men jag mådde ju bra.

Hur har du mått den här tiden? inledde sköterskan samtalet. Jag ville briljera med min avsaknad av hysteri och sa att jag minsann nästan inte tänkt på det, för det är ju troligtvis ingenting.

Då tittade hon på mig med huvudet på sned och sa: Vi har faktiskt hittat något och det är så pass stort att vi kommer att behöva ta bort hela bröstet om du ska överleva.

Efter de orden vet jag inte vad som hände, minnesbilderna blinkar som ett trasigt lysrör. Jag minns att jag hörde min mamma dra efter andan, och att någon snyftade men jag inte vem. Kanske var det jag.

Jag hade tur, sa de. Det var en slump att knölen upptäcktes och jag hade nog inte haft mer än 2-3 år kvar annars. Men jag hade svårt att glädjas åt den ”turen”.

"Det går inte att förbereda sig på att behöva dra ut sin unge ur hennes regnbågsvärld och flytta henne till det mörka rummet där oron bor"

På inrådan av sjuksköterskan pratade jag med min sexåriga dotter om det som pågick. Jag sa att Mamma kommer vara lite ledsen och trött ett tag men jag kommer bli som vanligt igen sedan när jag blir frisk.

Men kan du dö? frågade hon.

Jag visste ju att den frågan skulle komma, ändå går det inte att förbereda sig på att behöva dra ut sin unge ur hennes regnbågsvärld och flytta henne till det mörka rummet där oron bor. Man vill inte det, inte förrän det är absolut nödvändigt.

Svara ärligt på barnets frågor, var en av riktlinjerna jag fått inför det här samtalet, så jag svarade Ja det kan jag, men jag blir vaktad av jätteduktiga läkare som har räddat massvis av människor med den här sjukdomen förut så jag är säker på att det kommer att gå bra.

Det var åtminstone nästan ärligt. Jag var inte alls säker men jag var tvungen att säga så för att min rädsla inte skulle smitta henne. På något sätt önskar man ju att barn ska vara en slags frizon, en blick in i en färgglad, sorglös värld där inget ont kan ske. Man ska kunna titta på dem när de leker och tänka att det finns hopp.

"Jag ville inte att hon skulle behöva berätta för alla hon mötte att hennes mamma dog i bröstcancer när hon var sex år"

När min dotter somnat på kvällarna kunde jag äntligen gråta. Jag grät inte så mycket för att jag var rädd för min egen död, jag hade nog motstridigt kunnat acceptera den om det sket sig, men jag vara inte färdig med hennes liv ännu! Jag ville inte att hon skulle behöva berätta för alla hon mötte i livet att hennes mamma dog i bröstcancer när hon var sex år. Att hon fick växa upp utan sin mamma, sakna henne och undra hur det hade varit om hon funnits där. Att hennes pappa skulle få ta allting själv, axla bådas roller. Jag skulle ju finnas där för henne alltid! Det hade jag lovat redan när hon låg och växte i min mage.

Jag var inte klar med alla kramar jag ville ge henne. Jag hade inte sagt färdigt hur mycket jag älskar henne. Jag ville se henne växa upp, lära känna den personen hon kommer bli. Vi skulle ju bygga en trädkoja i sommar, på ett landställe vi skulle köpa. Det hade jag lovat och hon blir väldigt ledsen om man inte håller det man lovar! Skulle någon annan veta det om jag inte fanns kvar och kunde säga Det är viktigt att ni håller era löften till henne annars blir hon ledsen?

"Vad är du rädd för älskling? frågade jag och satte henne i mitt knä"

När det började närma sig dagen för min operation sa hon plötsligt Mamma jag är rädd… På en millisekund hann jag tänka alla svordomar jag lärt mig på 36 år. Jag tänkte att jag trots min ansträngning misslyckats att hålla masken för henne och se stark och självsäker ut.

Vad är du rädd för älskling? frågade jag och satte henne i mitt knä. För att när de har tagit bort din tutte, då kommer det vara ett hål där så att man kan se ditt hjärta.

Det är klart! Vem hade inte tyckt att det lät läskigt? Ett svart hål i bröstet, där det blodröda hjärtat syntes pulsera – den mamman hade inte fått läsa många godnattsagor.

"Jag tänker inte slösa tid på att sitta och frossa i en offerkofta"

Jag förklarade så gott jag kunde om hur det skulle gå till även om jag knappt förstått det själv. Jag berättade om expanderproteser, och vips var jag accepterad igen. I skolan nästa dag sprang ungarna fram och frågade om det var sant att jag skulle få vattenballonger istället för riktiga bröst!

Emilia med dottern Molly.

I somras fick jag beskedet att inga fler cancerceller syntes. Faran och behandlingen är inte helt över än och jag har minst en operation kvar. Men med döden närvarande gör också livet sig påmint. Jag tänker inte slösa tid på att sitta och frossa i en offerkofta, det räcker med den tid som cancern redan har stulit från mig och min familj.

Spåren från mitt möte med döden kommer troligtvis eka inom mig för alltid, men det överröstas av skrattet från min dotter när vi gungar tillsammans. Högt, högt upp mot molnen – för det är det närmaste himlen vi tänker snudda vid på väldigt länge. Det har jag lovat henne, och hon blir väldigt ledsen om man inte håller vad man lovar.

Läs även Emilias tidigare krönika: Ingen förälder ska behöva prova ut en peruk åt sitt barn

Så här undersöker du dina bröst:

Följ med på träningsresa till Thailand! Anmäl dig här.