Emilia, 37: Ingen förälder ska behöva prova ut en peruk åt sitt barn

mama-läsaren Emilia Halldén, 37, har just fått veta att hennes 6-åriga dotter drabbats av leukemi. I en öppenhjärtig krönika beskriver hon sina tankar och känslor kring det ogripbara.

Jag har just bokat tid för perukprovning åt min 6-åriga flicka. Peruk. Bara ordet smakar illa plötsligt. Fram tills nyss var peruk något hon lekte med när hon klädde ut sig och mimade till ”Let it go” som Elsa i Frost.

Något roligt, lekfullt.

Men nu, nu ska det roliga bytas ut mot något som ska dämpa ångesten. Som ska göra att hon inte ska behöva skämmas utan få känna sig som ”vanligt”, trots att hon plötsligt blivit avbruten av en hotfull sjukdom och ingenting är som vanligt längre!

Inget barn ska behöva kämpa för överlevnad

Hennes hår faller av i samma takt som springet i benen långsamt saktar ner och viljan förlorar mot orken.

Emilia Halldén
Emilia Halldén

Ingen förälder borde vara med om det här. Och inget barn borde avbrytas mitt i sin regnbågsfärgade barndom för att behöva kämpa för överlevnad!

För snart ett år sedan blev jag själv inkallad i ett litet rum på Södersjukhuset där man gav mig beskedet att jag har bröstcancer. Golvet förvandlades till ett mörkt hav och jag fick klä av mig för att fotograferas för ”före-bilderna” medan jag grät tills synen försvann.

Jag trodde jag var i helvetet.

Jag trodde inte att något kunde vara värre än att dö ifrån sin familj, sitt barn

Sedan dess har jag haft en olustig känsla av att vara förföljd. Ni vet hur det känns i ryggmärgen när någon står bakom en, lite för nära, utan att säga någonting men man ändå känner att den står där?

När jag cyklade tittade jag ibland bakåt på pakethållaren för det var som att en tyngd följde med på färden. Jag tyckte att jag hela tiden såg en skugga av döden. Den låg bredvid mig i sängen, ibland satt den på mitt bröst, tung som ett berg, och ibland höll den ett hårt tag om min hals så att det blev svårt att andas.

prenumerera på mama

Jag trodde inte att något kunde komma närmare den största skräcken än det – att dö ifrån sin familj, sitt barn. Missa allt.

Jag önskar att jag hade rätt, att inget kunde slå det.

Paniken sköljer över mig på samma vis som krystvärkarna när jag födde henne

Härom veckan blev jag på nytt inkallad i ett rum, på samma sjukhus men fyra våningar upp. På barnavdelningen. Mitt barn är sjukt. Hon har leukemi. Det är hon som går med skuggan bakom sig nu.

Paniken och ångesten sköljer över mig på precis samma vis som krystvärkarna gjorde när jag födde henne. Jag tror att jag skriker på samma sätt nu som då. Fast av motsatt anledning.

Efter beskedet gick allt fort. Vi flyttades till en barncanceravdelning. Vi fick ett stort rum med en sjukhussäng i mitten och droppställningar bredvid. Det stod ”Välkommen Molly” på dörren.

I korridoren går barn förbi, alla med samma slangar, förföljda av en droppstång

Här är hennes nya hem. Bland nallar och nålar. Pipande ljud från maskinerna blandas med ljudet från barnprogrammen i rummen runt om. I korridoren går små barn förbi. En del med blöja. Alla med samma slangar, förföljda av en droppstång. Alla med tussar som hår och trötta ögon.

Första natten låg jag klarvaken. Jag låg bredvid henne i sängen, intrasslad i hennes små ben som hon vill värma mot mina. Bredvid älsklingsnallen som låg mot hennes kind.

leukemi hos barn

Jag smög upp och ut i korridoren. Gick runt i den vita sjukhuskorridoren med clowner på väggarna och leksaksbilar på golvet.

Allt är fel! Den här kombinationen ska inte finnas! Barn ska inte vara såhär sjuka!

WEBBKURS: Få mer tid i vardagen!

Jag gömde mig i lekrummet, la mig på golvet och försökte kväva gråten och skriken i en filt från en dockvagn. Till slut hittade en nattsköterska mig och satte sig bredvid. Hon berättade att 86 procent överlever. Jag frågade varför de andra 14 inte gör det. Jag frågade om hon har barn. Hon har fyra.

Ibland får jag fäste mot en klippa som är en vän, en bror, en mamma, en svärfar

Jag frågade om Molly kunde få en peruk som ser ut som Rapunzel. För hon sparar sitt till det. Sjuksköterskan lovade att hon skulle ordna en.

Den här gången är det inte bara golvet som är ett svart hav. Hela mitt inre är en piskande storm. Ibland för en minut eller två får jag fäste mot en klippa. Klippan är en vän, en syster, bror, mamma, svärmor, svärfar, alla i min närhet.

Men sedan kommer vågen. Som en tsunami inuti. Den trycker till i magen och stiger upp i halsen. Allt snurrar och den lilla blåa tomma stolen i barncancer-reklamen flimrar förbi.

Jag trodde att den ultimata skräcken var att dö ifrån sitt barn. Att missa allt. Jag hade fel. Den värsta skräcken, det ultimata helvetet på jorden – det är att hon dör först.