Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa mama i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

Bella, 34: Hormonerna gjorde att jag ville lämna min man under graviditeten

Bella var nykär, bonusmamma och överraskande gravid. Men plötsligt, tidigt i graviditeten, slog hormonerna till och hon blev deprimerad. Så pass att hon funderade på att göra abort och lämna sin sambo.

Gravidhormonerna påverkade Bella negativt.
Gravidhormonerna påverkade Bella negativt.

”Jag har alltid vetat att det skulle gå fort när jag väl träffade rätt person, och så blev det. Jag och min kille flyttade ihop nästan på en gång och jag träffade hans två barn efter några månader. När vi fick reda på att jag var gravid var vi överlyckliga, om än förvånade över att det gick så fort.

Bella

Ålder: 34.

Familj: Sambo, en son på 8 månader och två bonusbarn.

Bor: Stockholm

Gör: Konsult.

Jag gick med lätta steg till jobbet den första tiden och vi planerade hur vi skulle berätta för våra familjer. Men efter några veckor rasade allt. Det var under en helg med hans barn som jag upptäckte hur känslig jag blivit. Jag hade nyligen fått ett besked om en cellförändring. Det här hade hänt förut och då gick det bra efter ett extra test, men trots det började jag nu gråta och såg hur allt rasade samman. Bonussonen kom för att trösta mig men jag kände ett motstånd mot honom. Jag ville vara ifred, ifred med min sambo och barnet i magen. Jag kunde inte sluta gråta.

”Min sambo verkade plötsligt både äldre, slitnare, småtjock och irriterande”

Jag fick en känsla av att all den lycka jag upplevde skulle tas ifrån mig och såg hur livet – mest min nya familjs liv – passerade revy framför mina ögon. Jag kunde känna sorgen och den totala hjälplösheten hos dem om jag blev sjuk och togs ifrån dem. Han, som inte hunnit bli min man ännu, och vår lilla bebis, en liten person som var för ung för att någonsin kunna minnas mig.

Efter den här dagen blev allt bara konstigare. Motståndet mot bonusbarnen växte sig större och efter ett tag kände jag även ett motstånd mot min fantastiska sambo. Han verkade helt plötsligt både äldre, slitnare, småtjock och irriterande. Hans parfym som jag brukade älska gav mig andnöd och han hade dålig andedräkt. Jag började tvivla.

Jag visste ju att man kunde må illa av vissa lukter och bli sugen på konstiga saker som gravid, men inte att man skulle ändra inställning till hela sin värld över en natt. Alla känslor kändes så verkliga och jag tvingades skrapa ihop kraft för att tänka logiskt och försöka leva livet som jag brukade – men jag kunde inte lura min sambo. Han kände av allt och var så sårad. Han såg ju på mig att jag inte mådde bra, att jag ville bort från allt och tillbaka till mitt gamla liv. Vi började prata om att göra abort.

”Tänk om vi skulle göra en abort och så skulle alla lyckliga känslor som fanns innan komma tillbaka?”

Jag hade inte någon kontakt med mig själv, visste inte vilka känslor som var på riktigt eller vem jag var. Samtidigt stod jag inför ett livsavgörande beslut. Oavsett vilken av vägarna jag tog skulle det kunna trasa sönder mitt liv. En abort skulle innebära slutet för vårt förhållande. Förmodligen skulle den dessutom få med sig alla gravidhormoner, och jag hade ingen aning om vad som fanns kvar bakom dem. Tänk om vi skulle göra en abort och så skulle alla lyckliga känslor som fanns innan komma tillbaka? Det skulle vara som att vakna upp ur en hemsk mardröm och upptäcka att man valt bort sitt barn i sömnen. Jag kunde inte tänka mig någonting värre.

Det andra alternativet, att behålla barnet, kändes i all förvirring inte mycket bättre. All frihet jag alltid hållit så kär var som bortblåst. Jag var tvungen att snällt förhålla mig till massa saker från och med nu – och jag fick panik.

Vi pratade om den där aborten plågsamt många gånger men kom ändå alltid fram till att behålla barnet. Jag kunde dock inte släppa taget om den sjuka situationen vi var i, där tolv veckors betänketid fortfarande löpte och innebar att jag kunde ändra mig. Jag hade fortfarande kvar den lilla röda knappen i mitt huvud som jag kunde trycka på för att skjuta ut mig ur den här hemska sörjan och fly.

Samtidigt visste jag vad jag hade velat ett par månader tidigare och höll ett krampaktigt tag om den enda logiska tanken; att det var mina gravidhormoner som gjorde mig galen. Jag höll mig till planen och väntade på att magen skulle börja synas mer och att illamåendet skulle avta.

”För varje dag som gick fick jag hopp om att jag skulle få tillbaka mig själv igen”

Cellförändringarna visade sig vara godartade och försvann till slut helt. Mödravården hjälpte mig att få extra stöd, någon att prata med. Det hjälpte mig att hantera vardagen där och då, men det var när illamåendet började avta i vecka 16 som även de jobbiga känslorna lugnade ner sig. För varje dag som gick fick jag hopp om att jag skulle få tillbaka mig själv igen. Jag och min sambo började långsamt hitta tillbaka till varandra och resten av graviditeten innehöll både närhet och energi, även om det fortfarande fanns tunga dagar.

Idag mår Bella bättre och är överlycklig över sin son.
Idag mår Bella bättre och är överlycklig över sin son.

Idag bor vi tillsammans och vår son på åtta månader är fantastisk. Vi är lyckliga, och utmaningarna vi ställs inför som nybliven trebarnsfamilj får vi lära oss att hantera, en och en. Att plötsligt bli både mamma och bonusmamma är en stor omställning som jag innan graviditeten tog väldigt lätt på. Vad jag behöver nu är att ha tålamod med mig själv och släppa lite av de krav jag under så många år ställt på mig själv.

Efter allt vi gått igenom känns det som att vi borde klara vad som helst. Även om vi inte tror att fler barn kommer bli aktuellt är jag mjukare inställd till den tanken idag än jag var under och precis efter graviditeten. Min son har redan två syskon, och det var viktigast för mig att han skulle få ha just det.

Jag önskar inte att någon ska behöva gå igenom detta, men vet idag att det är mycket vanligare att påverkas negativt av gravidhormonerna än många tror. Jag hade inte hört talas om det innan jag var mitt i det själv, och det är därför jag känner att det är så viktigt att berätta om hur det var för mig. För oss.

Madeleine drabbades av graviditetsdepression: ”Jag ville inte ha barnet i magen”  
Du kanske också vill läsa om adopterade Madeleine: Jag fick fysiskt ont när mina egna barn blev 1,5 år