Marielle efter kejsarsnittet: I sommar ska jag visa mitt ärr med stolthet
Marielles dotter låg i säte och det beslutades att hon skulle göra kejsarsnitt, men när det närmade sig förlossning visste hon inte om hon skulle behöva åka till Finland…
Min och Ragnars dotter låg i säte och efter ett väldigt smärtsamt vändningsförsök bestämde vi tillsammans med förlossningen på Karolinska sjukhuset att det skulle bli ett planerat snitt. Jag hade varit orolig hela graviditeten för det eftersom vi har höftledsluxation i släkten och jag själv föddes med snitt efter att jag låg i säte. Mycket riktigt blev mina farhågor sanning.
Eftersom belastningen på förlossningsvården i somras var kaos uppstod nästa farhåga – det fanns ingen plats. Jag riskerade att hamna någon annanstans, i värsta fall i Finland…
Dagen efter ringde de från Södertälje och sa att det fanns plats den 13 juni. Jag var beräknad till den 18:e så jag fick all möjlig information ifall det skulle sätta igång tidigare och bli akut.
"Jag har aldrig blivit så lugn inför en stor livshändelse som efter att jag träffade kirurgen"
Den 12 juni hade jag fortfarande inte ens haft en förvärk och åkte på inskrivning. Jag var supernervös! Hade jag packat rätt grejer? Hur skulle operationssalen se ut? Skulle jag få träffa bebisen på en gång? Skulle hon vara hos pappa medan jag låg på uppvak?
Efter en timme fick jag träffa kirurgen som skulle göra snittet. Jag har aldrig blivit så lugn inför en stor livshändelse som då. In kom en liten kvinna och förklarade precis vad som skulle hända och när.
Dagen därpå åkte jag och min pojkvän sjuktaxi till Södertälje. Vi var där runt elva. Efter två timmar skulle vi få träffa vår busunge. In på rummet och fick infarter satta – kateter och allt annat hemskt man får utså. Snart var det dags!
Här har vi samlat alla artiklar från vår temavecka #jagochmittsnitt
Tiden gick, barnmorska efter barnmorska var inne och kände på magen. Sätesbjudningar var tydligen ovanligt så alla ville klämma och känna.
Lite mer tid gick. Det var ett akutsnitt före. Mer tid… Vi började ruttna och denna höggravida kvinna som inte hade ätit på 17 timmar började bli en aning grinig.
"Medan jag tittade på min pojkvän kom ett skrik som jag hade väntat en evighet på att höra"
Halv fyra kom en hel armé barnmorskor och sköterskor in. Det var dags! Jag rullades upp en våning och in i ett pyttelitet operationsrum. Adrenalinet pumpade och nästan sprutade ur mina öron. Min pojkvän var likblek och sa inte ett pip. Han var nog nästan mer nervös än jag!
Epiduralen sattes och jag fick lägga mig på bordet och "tältet" sattes upp. "Nu kör vi!", hörde jag bakom duken. Jag kände att de bökade runt och slet och drog i mig, men ingenting gjorde ont. Och där plötsligt, medan jag tittade på min pojkvän, kom ett skrik som jag hade väntat en evighet på att höra. Hon förde ett himla oväsen där bakom skynket och även om det bara tog några minuter för dem att klippa loss henne så kändes det som flera timmar.
Rakel kom till världen klockan 16.09 den 13 juni 2017. Hon vägde 3618 gram och var 48 centimeter lång.
"Som jag trott var Rakels höfter luxerade och hon fick ha en Von Rosen-skena i sex veckor"
Till slut kom barnmorskan fram med en liten, kladdig och lite blodig skönhet som var pappa upp i dagen. Jag fick pussa lite och sedan försvann hon. Hennes nästan svimfärdige far och barnmorskan gick ut för att fixa till henne.
Medan teamet sydde ihop mig fick jag pussa på min guldklimp och narkosläkaren tog första bilden på familjen. Helt underbart!
Vi tillbringade två dagar på BB, sedan ville jag hem. Jag hade ont, men inte alls så illa som jag trott. Jag gick själv med Rakel i plastbaljan efter 24 timmar och hämtade kaffe i BB-köket.
Som jag hade trott visade det sig att Rakels höfter var luxerade och hon fick ha en Von Rosen-skena i sex veckor. Det var värre för oss än för henne, men nu är tack och lov den tiden bakom oss.
Nu har det snart gått fem månader sedan kejsarsnittet och jag har ett vackert ärr vid bikinilinjen. Nästa sommar ska jag visa det med stolthet!
