Artisten Regina Lund blev bortlämnad av sina föräldrar som tvååring. Nu vill hon ge sonen Wiggo, 7, allt hon själv inte fick. "Ett barn klarar sig utan sin far, men inte utan sin mor – vår beskyddarinstinkt är starkast", säger hon.

Regina Lund och Wiggo

 

Ålder: 39.
Familj: Wiggo Love Linblå, 7.
Bor: Lägenhet i centrala Köpenhamn.
Gör: Skådespelare, sångerska, poet.
Drömroll: ”En roll som innehåller kamp, seger och musikalitet, liknande den Björk gjorde i ”Dancer in the Dark”.”

LÅTEN ”RAINBOW STAR” orkade inte lysa hela vägen fram i Melodifestivalen. Regina Lund, 39, blev sjuk och rösten bar inte. I samma veva hade hon dessutom förlorat och begravt sin pappa. Veckan efter, när det äntligen blev lugn och ro, dog hennes vän skådespelerskan Johanna Sällström, 32, och efterlämnade en femårig dotter.
– Jag saknar dem, de var så nära mitt hjärta. Johanna var min närmaste vän, vi skyddade varandras sköra passionerade hjärtan så gott det gick, och, framför allt, våra älskade barn som vargmammor. Om jag blev illa behandlad var Johanna vargmamma till mig också. När vi flyttade hit lekte Wiggo och hennes Tallulah på vår bakgård och vi packade upp flyttkartonger, vävde framtidsplaner. Hon påminde mycket om min pappa, de var lika känsliga båda två. Min tröst är att farmor, pappa och Johanna är tillsammans nu.

Reginas och Wiggos Köpenhamnslägenhet ligger bara minuter från Tivoli.

Regina kom nyss trampande till Tivoli i Köpenhamn, med vinden i håret och Wiggo, 7, framför sig i en röd cykelkärra. Det är här de bor nu, på den danska sidan av Öresund.

Hur vågar du börja ett nytt liv utomlands ensam med en sjuåring, liksom rymma?
– Vi har inte rymt, vi har kommit hem, säger hon allvarligt. Hela mitt liv har jag velat ge Wiggo det vackraste som finns och för mig finns det ingen vackrare plats att bo på än Köpenhamn. Han ska få många språk med sig i bagaget och möjlighet att vara sin egen, inte någons son. Vi får ro här.
Även på Tivoli får hon vara i fred, folk tisslar bara lite undrande i bakgrunden när hon och Wiggo poserar så fotografen ska hinna fånga ljuset innan mörkret lägger sig över tivolit, som ligger så nära deras hem att det blivit hemma det med.

Den ende som kommer fram är svensk. Han säger att hans son spelat mot henne, och att han blev lite förälskad i henne då, sonen. Först ryggar Regina en aning, men när hon förstår vem han är öppnar hon armarna i en kram. Det märks att hon blivit van att vara på sin vakt. Det var hon inte när jag, den gamla barndomsvännen, lärde känna henne. Då hon var nio och handplockad elitgymnast i Gävle. Utstrålning kallade vår tränare det där lilla extra, och det hade Lotta, som Regina kallades innan hon som vuxen valde ett annat av sina dopnamn.

Och nu är hon sig väldigt lik från en dag då hon fick skyhög poäng på en tävling, så det stämmer nog att hon fått ro. För stråket av ensamhet som skymtar fast hon står där i fokus för alla, det fanns redan då. Den där dagen när läktaren var fylld av stolta föräldrar men ingen av dem var hennes. Det var så det var barndomen igenom för Regina, det var aldrig någon som kom för att titta på henne. När hennes unga mamma, dansösen, och pappa, regissören, skildes lämnade de sin tvååring att växa upp hos farföräldrarna.

Hon fick det bra i deras intellektuella hem, men längtade ständigt efter sina föräldrar. Hos mamman bodde hennes äldre halvbror kvar och hos pappan bodde två styvsystrar och en yngre halvbror. Regina hälsade på ibland. Trots allt talar hon alltid om sina föräldrar med kärlek och försök till förståelse. Det tänker jag på när hon står där med Wiggo i famnen och han säger att hon är den bästa mamman i världen.
– Han är mitt liv, en del av mig. Om det skulle bli det enda jag lämnar efter mig, att ha varit en bra mamma, så är jag nöjd. Wiggo kommer alltid först. Sedan hoppas jag naturligtvis att jag ska lämna andra avtryck också.

Och när de åkt genom HC Andersens sagovärld, som Wiggo förstås blivit invigd i, och ridit på snidade hästar till gammaldags karusellmusik så väcker doften av nygräddade våfflor hungern till liv. Men de stannar till och tittar på ”Star wars”-dockor, för det är en av deras älsklingslekar. Då brukar Wiggo bestämma att Regina ska vara en klok gubbe på 700 år.
– Jag är väldigt glad över att han ser sjuhundraåringen i mig, säger hon.

Berätta om ert liv här.
– Jag känner att vi är skyddade. Och så har vi djupa rötter hit, min farfar är född här, hans mor var danska. Mina föräldrar gifte sig i Köpenhamn och då låg jag i mammas mage. Sedan har vi fått närmare till min farfar, som Wiggo är döpt efter, han bor tvärs över sundet.
– Jag har varit här mycket och har många vänner. Vi bor i en tvåa med höga fönster, har varsitt rum och ett stort kök. På innergården finns en lekplats där barnen samlas på eftermiddagarna. Wiggo har varit en hjälte, han pratar redan flytande danska och har börjat första klass. Jag var inskolningsmamma i höstas, det gick jättebra. Nu gör jag lunchlåda åt honom varje dag, och står med de andra mammorna och väntar fem minuter innan skolan slutar, klockan ett. Det är skönt att han slutar så tidigt, här är jag verkligen mamma till hundra procent.
Och Wiggo säger, ”ja, för mest av allt älskar du mig”, innan han undrar vad han ska beställa. Regina föreslår att han ska ta kyckling.

Är du noga med vad Wiggo äter?
– Jag är noga med a t t han äter.

Wiggo som lyssnar med ett halvt öra inflikar att hans mamma är noga jämt. Och det stämmer med min bild av Regina också. Förra sommaren såg jag henne uppträda en varm kväll på västkusten, hon läste sina dikter och sjöng. Wiggo satt framför på golvet, som extranummer sjöng hon hans vaggvisa. Sedan förklarade hon för publiken att hon måste gå, hon skulle hem och lägga sin son. Men hon gav min yngsta en snabb kyss på vägen ut, och just så tycker jag Regina alltid har varit, en sådan som kommer ihåg och har koll. En sådan som ser.
– Jag var nervös den kvällen, det var första gången Wiggo var med. Särskilt för ”Moder Svea” (en satir om Sverige, självmord och sex), jag undrade vad han skulle tänka, sedan visade det sig att han gillade den mest… haha. Men precis så är det, jag har nästan alltid full koll.

”Jag trodde att allt skulle bli bra”, säger Regina om det korta äktenskapet med Jonas Malmsjö.

Vad är viktigast för dig i mammarollen?
– Kärleken kommer först, sedan närvaro och innerlighet. Ärlighet, som att förklara varför man är ledsen om man är det. Praktisk och emotionell vakenhet. Att ha framförhållning och drömmar. Och att man tar sig rätten att vara den man är, inte låter någon annan vara normgivare. Mamman vet bäst i hjärtat.

Du låter hängiven. Tror du att mamman betyder mest för ett barn?
– Ja. Mamman är basen, ett barn klarar sig utan sin far, men inte utan sin mor, även om det kan vara olika från fall till fall. Men mamman är själva livstryggheten, vår beskyddarinstinkt är starkast, säger feministen Regina, väl medveten om hur kontroversiellt det är.

Men du klarade dig ju utan din mamma?
Hon svarar ingenting, rycker bara på axlarna. Och jag kommer plötsligt ihåg hur hon berättat att hon minns ögonblicket när mamman släppte hennes hand utanför farföräldrarnas hus och att något gick sönder i henne då, när hon var två år.

När har du tid för dig själv då?
– På förmiddagarna när Wiggo är i skolan, då skriver jag ofta, kreativiteten föll på plats på en gång här. Men jag lääängtar efter honom då, tillägger hon med en glimt på Wiggo som spelar kort med fotografen.
Hon har visat mig lyckliga bilder på henne vid havet, tagna dagen innan Wiggo blev till.

Kände du på dig att du skulle bli mamma vid den tidpunkten?
– Ja, jag har drömt om Wiggo sedan jag var liten. Han hade varit på väg jättelänge… Jag tror att vi har känt varandra i tidigare liv.

Hur var graviditeten?
– Det var nio månader fyllda med drömmar. Jag och Wiggos pappa tillbringade en månad på Bali, sedan åkte jag till USA och skrev låtar. Jag ville att Wiggo skulle få höra andra språk redan i magen.

Och hur gick förlossningen?
– Den tog 36 timmar och var värd all smärta i världen. Jag kämpade i det längsta, först på slutet tog jag epidural. Men nästa gång ska jag ta all smärtlindring som finns. Fast vad det gäller fler barn så är jag väldigt nöjd, kommer hon så kommer hon…

Hur gick amningen?
– Den föll sig väldigt naturlig, jag ammade elva månader, säger Regina.

Wiggo talar redan flytande danska.

Småbarnstiden då, hur var den? Hade du någon avlastning?
– Den var underbar, det finns en ickeverbal kommunikation mellan mor och barn. Det var jag som tog hand om honom. Dygnet runt. Sedan jag och Wiggos pappa separerade har Wiggo varit med mig åttio procent av tiden, och när han inte varit med mig har jag ändå känt att det är jag som haft ansvaret.

Och så finns väl ingen på din sida i den äldre generationen som kunnat hjälpa dig?
– Nej, så är det ju. Men jag har vänner, och när jag var tillsammans med Jonas (Malmsjö) så var vi verkligen två. Han var en extrapappa, Jonas är praktisk, ställer upp. Wiggo var med på smekmånaden. Jag kan känna att hela familjen Malmsjö sluter upp runt mig om det behövs.
Jag har frågat förr om deras bröllop, och vad hon tänkte då. Hon svarade att hon tänkte att allting skulle bli bra nu. Men så är det ju sällan det blir här i livet.

I dagarna kommer Reginas nya cd, med hennes dikter tonsatta av henne och Joakim Thåström. De levde tillsammans i två år, under tiden blev cd:n till. I en av dikterna sjunger hon ”mitt hjärta slår för dig, slår vad med mig, om att ditt inte slår för mig”… Jag förstår att hon känner så, flickan som aldrig fick besök på lägrens föräldradagar. Hon vinkade liksom åt ingen då, för de dagarna avslutades alltid med ett ihärdigt vinkande.

Det måste ha varit så, att Joakim, som du sa, såg vem du var, såg den där övergivna flickan, och hennes styrka och skörhet?
– Ja, Joakim är en av de få som verkligen förstått vem jag är. Han har sett värdet i det jag har att ge, det här projektet är en integrering av våra hjärtan. Jag är så stolt över att han trodde på mig när ingen annan gjorde det. Det har varit fantastiskt att få göra detta och jag kommer att älska honom resten av mitt liv.

Men det är svårt när man möts sent i livet, och det finns flera barn och flera föräldrar att ta hänsyn till. Nu har mörkret lagt sig över Tivoli men tusentals ljus har tänts. Wiggo vill ut. Nu ska de njuta av fartens tjusning. För rädd av sig har hon aldrig varit, hans mamma. Jag minns en gång när det var mörkt och kallt i gympasalen. Hon var barfota. Tränaren uppmanade oss att kämpa mot rädslan och Lotta sa: ”Jag har ingen rädsla… vad ska jag då kämpa mot?”. Det är något som etsat sig fast.
– Jag vill ge Wiggo det mest spännande jag kan komma på och jag har en plan i huvudet för hur vi ska leva, säger hon nu, innan hon tar honom i handen och går ut i kvällen.

NUVARANDE Regina Lund: ”Wiggo kommer först”
NÄSTA Danska mama vs. svenska mama