Efter två veckors smekmånad med lille Floyd, 3 månader, slog koliken ned som ett bombnedslag. ”Han sov inte på dagarna, inte på nätterna och hade jätteont. Det har verkligen varit jätte-, jättetufft”, säger tv-och bioaktuella skådespelerskan och nyblivna mamman Eva Röse.

EVA RÖSE

Ålder: 33. Familj: Jacob Felländer, 33, fotograf (fotograferar bland annat för mama och kommer ut med stillbilds­boken och utställningen ”Stand still – drift theories by Jacob Felländer”) och Finn Floyd, 3 månader. Gör: Skådespelare och Unicef-ambassadör, spelar just nu in tv-serien ”Främmande fågel” baserad på Anna Janssons deckare där hon har rollen som kriminalinspektören Maria Wern. Samt har huvudrollen i långfilmen ”Rallybrudar” (filmen utspelar sig på 60-talet och Eva spelar en tjej som är en jävel på att köra rally. Regi av Lena Koppel som regisserade ”Bombay Dreams”).Bor: Lägenhet  i Stockholm.

mama nr 13 2007

”Jag bjuder på kaffe men har inte tid att baka bröd, bullar och toscatårta så det får du ta med. Kram E.” messar den nyblivna mamman Eva Röse, 33, när jag kommer för att våldgästa henne, sambon och fotografen Jacob Felländer, 33, och lille Floyd, 3 månader, i deras etagelägenhet på Söder i Stockholm. Att jag tränger mig på under en av Evas väldigt få lediga dagar (mitt i ett extremt hektiskt inspelningsschema för filmen ”Rallybrudar” och tv-serien ”Främmande fågel”) en solig höstlördag är enligt Eva inget problem, ”du stör inte alls, kom in, kom in!”.

Finaste Floyd – nu med ordning på magen.

I köket sitter mormor och morfar Röse som kommit förbi på en fika. Morfar har lille Floyd i famnen (som inte är mindre än nummer sju i barnbarnsskaran), de två är slående lika trots åldersskillnaden på ett antal decennium (Floyds andranamn Finn är för övrigt efter Evas pappa).
– Floyd har fått Röse-näsa men Jacobs ögon, säger Eva.
Eva Röse är en av Sveriges mest firade skådespelerskor och har med en makalös bredd gjort roller i alltifrån tunga draman på Dramaten och Stadsteatern till filmkomedier. Hon är dessutom nybliven Unicef-ambassadör med ett brinnande engagemang för att få folk att skänka pengar till behövande barn. Men hon sparade det bästa till sist.
– Jag har gjort nästan allt jag har velat fram tills nu. När andra sprungit 60 meter så har jag sprungit Stockholm maraton tre gånger om… men så fanns det nåt som var tiotusen gånger större än allting annat. Jag känner inte att ”ska det vara så här resten av livet?” utan snarare ”äntligen, nu är det här”. Det här är skithäftigt.

”Min mission har blivit att övertyga alla om att det KAN hända att det inte funkar”, säger Eva om att försöka få barn.

Den skithäftiga är förstås Finn Floyd Felländer Röse som föddes den 11 juni med en liten men bestämd jab (”mig knockade han totalt i alla fall”, säger Eva), en väldigt efterlängtad kille. Floyds pappa och mannen i hennes liv, Jacob Felländer, träffade hon för tre år sedan och ”det var inget snack” om att de två ville ha barn tillsammans.
– Floyd var väldigt planerad, fast man kan ju egentligen inte planera någonting, han var i alla fall väldigt efterlängtad. Sen vet man ju inte hur lång tid det kommer att ta eller hur länge man får kämpa för att få det att funka. Men vi var ju väldigt glada när det gick, berättar Eva.

Fick ni kämpa länge?
– Ja.

Kom baby-suget med alla syskonbarn?
– Nej, det var inte det, det handlar väl bara om att man träffar den personen som man har längtat och letat efter, mer det tror jag.

Det är ju inte alla förunnat.
– Nej det är det verkligen inte, men sen försöker jag nog predika för mina vänner så mycket jag kan, att om det är så att ni bestämt er för att ni tycker om varandra och ni vet att ni någon gång kanske vill ha barn så vänta inte. Det är inte för inte som vi kallas för den infertila generationen, vi som bara har koncentrerat oss på att skydda oss, passa oss och akta oss. Och folk tror att när som helst så kan man ändra på det, och funkar det inte så kan man alltid få hjälp och det går jättefort, det är inte så. Det har väl blivit lite min mission att få folk, vänner och kamrater att förstå det, och att det inte är säkert att det funkar bara för att man är relativt ung. Det tycker jag är jätteviktigt att prata om.

När Eva själv blev gravid så tog det ett tag att förstå att det skulle få vara så. Dessutom spelade hon Sally i ”När Harry mötte Sally” på Stadsteatern och höll in magen i sex månader till sista föreställningen.
– Som tur är är jag bra coretränad, haha, i pausen kunde jag släppa ut magen och bara ”shoooh” och folk var så här ”men gud!”. Men de sista två föreställningarna så tyckte jag att det var tufft.

Sex månader är ju länge att hålla in magen.
– Det var ingen som begärde det av mig, men jag själv ville det, för rollen, jag tyckte att det krockade. Jag tyckte att jag knappt hade hunnit förstå det själv och jag kände att det är nog utlämnade att stå på scenen och med en växande mage blir det väldigt privat. Men sen så dagen efter jag slutade spela så åkte jag till Sydafrika med Jacob på semester och över en natt så fick jag känna på hur det var att gå på gatan med en gravid mage. Jag hade inte gjort det, det var jättemånga som jag kände som inte ens visste om att jag var gravid.

Du hade inte visat det på grund av rollen?
– Jag ville ha det för mig själv först och vänja mig vid tanken. Det var så stort, vissa börjar redan i vecka två att gå bredbent med hängselbyxor, men jag hade en otroligt stark känsla av att jag ville vara ifred. Inte med familjen och de närmaste vännerna, det var inget sånt. Men i och med att jag jobbade så ville jag inte att någon i publiken skulle sitta och kolla – är hon gravid? Och så skulle jag gå till teatern och spela Harry mötte Sally varje kväll. Sally som är den eviga singeln som drömmer om att kanske hitta någon och kanske skaffa barn innan graven närmar sig. Det krockar lite, det måste vara trovärdigt.

Under graviditeten mådde Eva löjligt bra – ”jag hade kompisar som ville slå mig för att jag hade en sån enkel graviditet” – och hon fortsatte träna spinning och styrketräning in i nionde månaden, ”fast jag fick sluta med boxningen, en person jag lever rätt nära tyckte det var en korkad idé att fortsätta, haha”.
– Jag trodde nog att graviditeten skulle påverka mig mer rent fysiskt men det gjort den inte. Jag köpte mammakläder i början, en typ Cyndee Peters-gospel-dress-grej som jag tänkte att jag skulle kunna ha i slutet men den kunde man ju tälta i till sommaren, haha.

Var du väl förberedd inför förlossningen?
– Jag var väldigt taggad, jag var som en boxare på väg upp i ringen som bara gick och väntade på att matchen skulle börja. Men när det gäller de där kurserna som man erbjuds så var det inget för mig, jag tyckte det vara svårt att sitta bland en massa människor och göra det, jag kunde inte lyssna, det gick inte att ingå i ett kollektiv. Sen fick vi gå och prata med Gudrun Abascal på bb Stockholm och hon var jättebra. För min känsla var att ”jag litar inte på mina tankar men jag litar på min kropp”. Och Gudrun sa ”ja men skit i alla böcker, och all teknisk information, kör på din kropp och läs inte mer”. Jag tror att det är bra att göra sin hemläxa men det är viktigt att veta när man ska sluta också.

Efter några dagar över tiden fick Eva igång värkarbetet genom att spela brännboll och springa frivarv, ”fan vad långt jag slog, faan vad långt!”, kombinerat med en bröllopsfest som inkluderade dans på bordet och champagne, ”då kände jag att det började hända grejer”.

Var förlossningen en bra upplevelse, kände du att du hade kontroll?
– För min del var det kanske lika viktigt att känna att jag inte hade kontroll. Man kan inte ha kontroll över allting. Att lita på att det går ändå. Det gjorde så klart överjävligt ont men det gick bra. Hela tänket på BB Stockholm tyckte jag var väldigt bra, att det är en plats som känns mer mänsklig och varm, inte ett sjukhusrum som ser ut som för slakt och operation. Det var väldigt viktigt att man skulle in, inte för att operera en skottskada, utan för ett annat syfte.
Första dagarna efter Floyds födelse kallade sig Eva moster istället för mamma ”det satt så djupt rotat med mina syskonbarn, haha”.

En stund efter att Evas föräldrar skyndat vidare för att vara barnvakt till två andra av de sju barnbarnen kommer sambon Jacob Felländer hem. Han tar ett par kanelbullar, Floyd och lägger sig på soffan för att kolla tennis och däckar omgående. Både Eva och Jacob ser så där bländande fantastiska ut och liksom ljusår långt borta från nattvak, men faktum är att de under sina första trevande mamma-pappa-månader i livet har lidit av en rätt akut sömnbrist. Efter två veckors smekmånad med lille Floyd slog koliken ned som ett bombnedslag.
– Han sov ingenting på dagarna och ingenting på nätterna och hade jätteont i magen. Det stod i alla böcker att spädbarn sover 16–20 timmar och vi tänkte ”han har läst fel, vår son har läst fel, han tror att han ska vara vaken 16–20 timmar”. På riktigt. Och alla sa ”sov när barnet sover” då ville man ju bara skalla dom. Vad gör man då om inte barnet sover? Tack för ytterligare ett dåligt tips. Man blir ju till slut tokig. Vi har ett barn som inte sover, vi orkar inte höra att vi ska passa på att sova när bebisen sover för han sover ju inte.

Hur länge har det varit så?
– Ungefär två och en halv månad, fram till nu, för två, tre veckor sedan började det vända. Han äter fortfarande varannan timme men har slutat skrika. Det fanns ju ingen sömn överhuvudtaget, men vi visste ju om att det kunde bli så, att det kunde bli skitjobbigt och överjävligt, jag var helt inställd på katastrofläge. Det enda som var tokigt var att sommaren kom emellan, vi ville inte sitta i stan under sommaren så vi tänkte att man kanske kan åka och hyra hus och sådär. Men det blir väldigt flängigt och jobbigt med ett litet spädbarn, det var lite tufft så vi fick ringa in hjälp.

Var det svårt att fråga om hjälp?
– Nej fast det tog ett tag, framför allt för att vi inte kände att vi var hemma, vi var ju borta på den så kallade ”semestern” som inte var någon semester. Så det tog ett tag innan man kom hem och kunde börja om. Vi sprang i 300 kilometer i timmen rakt in i väggen med huvudet före båda två. Sen så rasar man ner i golvet och så får man börja om igen på ett bättre sätt. Men vi ringde ju redan innan vi kom hem och sa att nu måste vi få lite avlastning och då fick vi det. Men det måste man göra inte bara för sin egen skull utan också för relationens skull, familjens skull, för min och Jacobs skull. Vi visste om hur rörigt det kan bli, men man måste stämma i bäcken.

Kan du beskriva känslan av att inte få sova månad efter månad?
– Jag är vanligtvis en otroligt aktiv person som aldrig har behövt att sova i hela mitt liv, jag är extremt morgonpigg och är gärna uppe på nätterna, jag har väldigt mycket energi och gör tusen saker jämt. Så det tar ett tag innan man förstår att man måste tänka om. Om man brukar klara allting hela ­tiden och lite till och så orkar man inte det plötsligt, då är det en så stor omställning.

Det är en sak att veta att det kan bli så men när det blir verklighet är det tufft.
– Ja, för jävligt. Verkligen, jätte-, jättetufft, men vi har haft en otrolig uppbackning av familj och vänner, några gånger hade jag kompisar här så att jag kunde sova, eller farmor och mormor. Men det var under en kort tid, sen så blev det så att vi började dela upp natten så att Jacob fick ge flaska ett mål på natten så att man kanske får sova i alla fall tre timmar sammanhängande.

Innan gick båda upp?
– Ja, det är ju det som är dumt, i början så gör man ju det för att man tror att man hjälper varandra på det sättet. Då tar båda allt hela tiden. Men man hjälper varandra om man låter den andra få sova. Att gå och lägga sig i tid eller sova på dagen då tar man ansvar för relationen fast det inte kan tyckas det – ”fan ska du gå och lägga dig och sova?” – men det är nästan en kärlekshandling att se till att man får sova på något sätt.

Så att man blir en fungerande människa.
– Om en rasar så måste den andra ju stå där och ta emot, om båda två rasar samtidigt så blir det väldigt tungt att klättra upp igen.
Vad ska man ha för strategi i en sån här ­situation med kolik?
– Man ska inte ha någon strategi. Det finns inga lösningar, det finns inga recept, det är det som är grejen, att acceptera att det inte finns någon strategi. Fuck alla strategier, det finns inte, jag tror inte på det. Eller problemsökning och lösning. Det finns något här och nu som inte går på manual, punkt slut.

Och försöka deala med det bäst man kan?
– Ja, det är nog det. Och när det är som jävligast så brukar vi säga ”add some humour”, det är ju så jävla rörigt och galet och jobbigt så man får garva åt det ibland.
Man har en bild av sig själv att klara allt själv också?
– Man måste börja om från noll helt enkelt och tänka en sak i taget. Om man ”bara” är hemma med barn är det ju en sak, men om man samtidigt har grejer att göra är det lite rörigt. Och som nu när jag ska börja filma så är det pre-production i tre veckor innan med klädprovningar och maskprovningar, repetitioner, möten.

Eva är nybliven Unicef-ambassadör, här i en flickskola i Chennai, Indien, i februari i år.

Att Eva Röse skulle börja jobba tre månader efter att hon blivit mamma var inte planerat men det fanns inte heller någon plan på hur lång eller kort mammaledigheten skulle vara, ”i den här branschen funkar det inte så att man kommer tillbaka efter nio månader och får en välkommen-tillbaka-tårta av arbetskompisarna”. Långfilmen ”Rallybrudar” fick hon en förfrågan om under graviditeten och svarade att hon inte kunde ge något besked. Tv-serien ”Främmande fågel” provfilmade hon för i nionde månaden (”eftersom man aldrig vet när och om något blev av kände jag varför inte?”) och fick sms på bb om att hon fått rollen. Efter långa diskussioner både hemma och med båda teamen som anpassat inspelningschemat efter Evas önskemål och behov tackade hon till slut ja efter att först ha tackat nej.
– Jag tänkte att det går aldrig att lösa, men sen är det så att vissa människor har en förmåga att lösa allt och trolla med knäna. Och då hade vi långa samtal under flera dagar, jag och Jacob. Om det skulle vara möjligt. För om man inte gör det tillsammans så går det inte. Man får hjälpas åt och vara ett team, helt enkelt.

Hur hinner du läsa in repliker?
– Det hinner man ju knappt. Men folk har fått komma hit istället, jag kan inte åka överallt. Så då har skräddaren fått stå här och sy byxor. Och regissörer och kollegor har varit här och haft readings och maskören har kommit hit och haft sminkprov på morgnarna och vi har läsning och kollationering här, man har fått komma hit och ta med sig bullar, haha.

Man kan tänka sig att förberedelser jämte kolik och noll sömn skulle ha gett Röse magsår inför hur själva inspelningen skulle fungera med en nonstop skrikande bebis men som genom ett under vände allt.
– Jag har hela tiden haft en känsla av att det skulle ordna sig, folk frågar ”Hur ska det gå?”, men min intuition har sagt mig att det skulle bli ok. Och det blev det. Det jag tänkte på var ”när ska jag kunna förbereda mig?”. Men då får jag lita på min förmåga att fokusera och koncentrera mig. Nu har jag en vecka i ryggen från inspelningen i Värmland och det har gått hur bra som helst. Produktionen bakom styr upp så fantastiskt bra så att jag och Floyd aldrig ska vara långt ifrån varandra. När husbilen med Floyd och mormor, farmor eller Jacob parkeras jättenära där jag är – då funkar det. En gång blev det fel, när de åkte i förväg utan mig med Floyd i husbilen, och vi skulle ses på hotellet direkt efteråt. Sen så stannade vi i skogen för att ta några scener, i Värmland, ingen mottagning och vi blev typ 1,5 timme försenade, det var en mardröm och det var första kvällen. Jag kunde inte ringa och jag visste inte hur det gick med Floyd.

Oj vad obehagligt.
– Det var mer än obehagligt, det var liksom en fysisk upplevelse. Sen bad de om ursäkt tusen gånger och sa att det kommer aldrig mer hända. Så nu vet jag ju det. Separera inte mig och Floyd, jag ska se den där husbilen hela tiden, det finns inte på kartan att någon åker i förväg för att vara smart. Glöm det, ingen åker i förväg.

När ammar du?
– Producenten har walkie-talkie och meddelar när Floyd vill ha mat, så det funkar bra. Det är otroligt mycket pauser under en filminspelning, så jag och Floyd får mycket tid ihop. Film är ögonblickskonst, däremot skulle det aldrig gå att göra teater just nu, det finns inte på kartan med långa repetitioner och hela kvällar borta.

Uppstarten i Värmland på filmen ”Rallybrudar” följs av inspelningen på Gotland av ”Främmande fågel”, totalt tre månaders inspelning.
Även om Floyd inte längre har kolik är fortfarande sömnen det största problemet. Det är max tre timmar i sträck som gäller, och för att det ska funka under arbetsperioden har den person som är med och hjälper Eva med Floyd på inspelningen ett hotellrum precis bredvid Evas.
– Efter nattmålet vid 00.30 så smyger jag över till Jacob, farmor eller mormor i rummet bredvid och levererar Floyd som en liten gökunge, de tar nästa mål med flaska och sen levereras han tillbaka till mig vid 04.30 ungefär, det är perfekt och Floyd märker ju inget.

Det är en ny situation, du är van att det är fokus på dig som skådespelare och nu är det ett helt annat fokus plötsligt.
– Ja, innan man blir flera i familjen behöver man ju inte tänka så mycket på vilka jobb man tar eller när och hur eller vart man far och flänger i världen. Nu funkar det inte så, nu måste vi prata igenom alla beslut, de måste vara helt sanktionerade. Jag måste veta att det är okej, att man känner att man gör det tillsammans. Och det är en helt ny situation, jätteny för båda två.

Kan du njuta av att spela in film mitt i allt?
– Ja, nu har jag varit uppe i Värmland och kört rally, det är skitroligt. Jag har kört så gruset sprutat. Jag har blivit medlem i Skepptuna motorklubb, jag ska ta rallylicens, det blir spinn-off-effekter i hjulspåren av ett rollarbete. Man får påminna sig om det när man tycker att ”fy fan vad tungt och jobbigt”, alltså det är fantastiskt!

Du har själv tre systrar, vill du att Floyd ska få syskon?
– Ja, det hoppas jag att vi kommer att kunna skaffa!

 

NUVARANDE Vi fick kämpa länge för att få Floyd
NÄSTA Ekologiska sojanyheter i mjölkdisken