Valerie Aflalo: ”Det var en chock att avstå från mitt barn”

Det var sent på kvällen, den 20 juni för 13 år sedan. Den nykrönta Fröken Sverige, Valerie Aflalo, 23, hade inte kommit längre än till Nyköping på sin resa från Stockholm till Malmö – en resa hon gjorde för att köra hem den bil hon vunnit i tävlingen.

Men det hade blivit många sena kvällar, och Valerie var trött redan när hon satte sig bakom ratten.

– Jag körde fort, säkert 130, för jag ville hem så fort som möjligt. Jag måste ha nickat till helt kort. När jag tittade upp befann jag mig i luften, jag svävade fritt. Jag flög av motorvägen och störtade nerför ett 15 meter djupt stup. Bilen rullade. ”Nu dör jag”, hann jag tänka. Sedan landade bilen på taket i ett grustag och jag satt fastspänd upp och ned, berättar Valerie.

– Jag hade svårt att ta mig loss, bilen var helt hoptryckt, men jag kom på att den kanske skulle explodera och till slut ålade jag mig ut och kröp uppför slänten. De som hade samlats där uppe trodde inte sina ögon – att någon kunde överleva en sådan krasch. Jag var blåslagen och chockad. Det första jag sa var ”Gud, vad pinsamt, jag har förstört bilen”.

Tänk att du inte blev mer skadad!

– Jag hade bara brutit ett ben i foten. Folk sa att det var ett mirakel, tidningarna skrev att jag hade änglavakt. Och det hade jag. Men sedan hade jag inte tid att bearbeta olyckan, jag jobbade bara på.

Funkade det som terapi, att låtsas som om inget hänt?

– Kortsiktigt var det ingen fara, men sedan fick jag ångest och började känna djup oro. Plötsligt kunde jag få för mig att jag hade dött trots allt, att jag var på den andra sidan. Att jag aldrig hade krupit ut ur bilen, att jag inte hade överlevt. Det svindlade. Jag kunde känna som i ”Matrix”-filmerna – är det här på riktigt? Eller finns jag inte i verkligheten?

– Och jag visste att jag hade haft tur, och då fick jag för mig att jag hade förbrukat all min tur. Och det var en hemsk känsla. Men jag försökte jobba på ändå som Fröken Sverige. Jag kom där i urtjusiga Lars Wallin-klänningar, på kryckor och med gympaskor till.

Hur reagerade omgivningen?

– Det enda folk sa i ett års tid var variationer på ”grattis till Fröken Sverige-titeln, men kör försiktigt nu”. Det kändes lite märkligt efter ett tag. Sedan fick jag en ny bil av tävlingsarrangören, men då var jag inte så körsugen…

– Jag tänkte på olyckan varje dag i åratal efteråt. Jag har fortfarande väldig respekt för trafik och måste jämt ringa och kolla att alla har kommit fram om de ska någonstans. Särskilt barnen, förstås.

Har egna klädmärket Valerie

Tvåbarnsmamman Valerie, i dag 36 och på väg att bli mer känd som designer än före detta modell, är precis så lång, smal och graciös som hon ter sig på alla bilder. Och bilder finns det i massor, eftersom hon i tio års tid försörjde sig som modell för katalogjättarna Ellos och Haléns, samt flera tyska kataloger.

– Det där med Fröken Sverige var bara ett infall, det var aldrig tänkt som en karriär. Men jag modellade mellan 17 och 27 års ålder och det var jättekul – jag älskar att resa, och då fick jag göra det. Jag åkte till Barbados hela tiden, det var fantastiskt. Nackdelen var att det kunde bli ensamt. Jag satt ofta där ensam på kvällen, tusentals mil från familj och vänner.

Hade du andra jobb bredvid?

– Nej, men jag pluggade parallellt hela tiden. Först gick jag en designutbildning i Malmö och gick på universitet i Lund, sedan flyttade jag till Paris och pluggade franska, jobbade som receptionist och assisterade en designer där i 1,5 år – jag fick mest sy i knappar, men det var lärorikt.

Då måste du vara väldigt bra på franska.

– Jag pratar okej, men min pappa är fransman, så jag borde vara mycket bättre! Men när jag var liten trodde man att det skulle förvirra barn att lära sig två språk, så vi pratade bara svenska hemma. Dessutom var pappa ofta bortrest – han körde runt i en bil och sålde in franska lyxmärken som YSL till svenska affärer.

Så du fick modet med dig från start.

– Ja, mamma och pappa startade sin agentur för 35 år sedan och pappa driver den än.

Men din mamma jobbar med dig?

– Ja, pappa blev nog lite sur först när hon slutade jobba med honom och gick över till mig i stället (skratt)! Hon är vd för Valerie.

Har de uppmuntrat dig att starta eget?

– Nej, pappa har snarare varnat mig. Han reste mycket, jobbade jämt – jag ville absolut inte bli sådan. Men nu går jag i hans fotspår ändå.

– Det är en tuff bransch, man måste ha ekonomisk uthållighet, man måste vara stenhård i vissa lägen. Jag startade Valerie för sju år sedan, med mamma och pappa som delägare, och först nu når vi break even. Vi har satsat all vår tid och tagit ut väldigt lite i lön, och ökat lite säsong för säsong.

Tufft att slå sig fram i branschen

Vad är det som är så tufft – är du inte en del av den svenska modevågen som det skrivs så mycket om?

– Jag? Nej. Det tycker jag inte… Självklart är det ett mål för mig att etablera mig ordentligt utomlands, det är viktigt att göra det. Men det är en stor osäkerhet att sälja utomlands, man känner inte sina kunder och vet inte om man får betalt. Det är många som har försökt men få som har lyckats.

Så du känner dig inte som någon succé fast ni säljer utomlands?

– Jag kämpar på i mitt hörn! Men fråga vilken designer som helst – alla vill vara med i den där coola modeklicken, men ingen vet riktigt var den finns. Jag träffar inte andra modeskapare speciellt ofta, det finns tyvärr inga naturliga mötesplatser och framför allt finns det ingen tid – alla brinner för det de gör och jobbar stenhårt hela tiden.

– Modebranschen kanske ser glamorös ut från utsidan, men man hinner inte sitta och tänka på vad andra gör eller inte gör. Man har fullt upp med sitt eget arbete.

Har du haft svårt att bli tagen på allvar som designer?

– Det här med Fröken Sverige har kanske legat mig lite i fatet PR-mässigt, inom branschen. Men det är så länge sedan nu.

Hur ser du på mode, vad betyder det för dig?

– Mode för mig är glädje, men alla modeller är alltid allvarliga – det finns så lite utrymme för skratt och lek. Vilket förbluffar mig. Vi i modebranschen räddar inte världen precis, det handlar om underhållning.

– En del av allvaret kommer sig av att det är en svår, dyr bransch. Man måste vara överallt samtidigt, rätt personer måste bära ens kläder. Man kan förlora stora pengar.

Har du själv gjort det, förlorat pengar?

– Vi har blivit lurade på pengar utomlands många gånger. De har gjort beställningar, lagt handpenning – och sedan kommer inget mer. Från och med i år har vi färre, men pålitligare, återförsäljare i sex länder. Nu står vi mycket stadigare.

Skilde sig när dottern var 1 år

Efter att hon provat på rollen som programledare för reklamkanalen NRJ ett år gick Valerie in i väggen av alla tidiga morgnar.

– Jag sa upp mig, det blev för lite sömn. I samma veva startade jag eget, fick Nicoletta… och skilde mig.

Oj, vilken dramatisk tid. Vad var det som hände?

– Jag och min dåvarande man hade varit tillsammans i fem år innan vi fick Nicoletta, men då kraschade allt… Vårt förhållande var turbulent redan innan. Att få ett barn med allt vad det innebär gjorde det bara värre.

Nicoletta var ett år när ni separerade?

– Ja, jag kände så starkt att jag måste lämna. Folk sa till mig ”det blir bättre, ge det lite tid”, men jag tänkte bara ”nej, det blir SÄMRE”. Så jag bröt upp. Nu i efterhand förstår jag inte att jag orkade göra det, med en bebis på armen.

Skildes ni ändå som vänner?

– Nej, det kan man inte säga. Separationen var fruktansvärt jobbig och det tog tid för oss att hitta ett fungerande sätt att dela upp tiden med Nicoletta, men sedan hon fyllde tre har hon bott hos oss varannan vecka. I dag har hon lika bra kontakt med oss båda.

Och din före detta man, hur ser er kontakt ut i dag?

– Det är inga problem. Vi har båda funnit kärleken igen och mår bra på var sitt håll. Jag och mitt ex har en bra relation i dag. Och det är jag väldigt tacksam för. Vi har ju barn ihop.

Vad var jobbigast med skilsmässan?

– Den enorma saknaden efter mitt barn. Det var en sådan chock att tvingas avstå från den man älskar mest i världen, hälften av tiden. Jag hade bara tänkt att jag skilde mig från min man, men sorgen när Nicoletta inte var hos mig… Det var en stor, stor sorg som satt kvar i åratal. Mycket värre än själva skilsmässan. Jag tror inte att det går att fatta om man inte har varit med om det.

– Jag sörjde också den familj jag hade sett framför mig, som inte fanns längre. Ibland säger folk att man skiljer sig för lättvindigt nu för tiden, men det är inte sant – det är fruktansvärt att skilja sig, jag tänker aldrig göra det igen. Det är en sista utväg.

Hur tacklade du all sorg?

– Jag flydde in i jobbet. Det var det enda ställe där jag kunde tänka på något annat. Jag jobbade som en dåre i tre år. Sedan förändrades allting igen, på ett sätt jag aldrig hade kunnat föreställa mig.

Berätta.

– Vår butikschef fixade en blindträff med Johan, det var 2010. Hon sa inget om hur han såg ut, bara ”han har ett hjärta av guld”. Och då måste jag bara träffa honom, kände jag. Vi gillade verkligen varandra, men han skulle just åka till USA och jobba. Så jag åkte på en påhittad affärsresa till Los Angeles (skratt).

– Mamma genomskådade mig direkt. Hon sa bara ”gör du det”, för hon hade ju sett vilken kamp det var innan, hur ledsen jag var.

Fick en till dotter efter ett år

Vilken spännande resa…

– Verkligen! Jag tänkte att i värsta fall blir det ändå en veckas semester där, det har jag gjort mig förtjänt av efter de här hemska åren. Han erbjöd mig ett rum i hans strandhus och vi gick ut och dejtade i LA. På kvällarna satt vi på verandan och pratade.

– Efter två dagar visste vi att det var vi. Vi hade kunnat gifta oss där och då. Den där känslan är kvar än, säger Valerie och ler ett påtagligt förälskat leende.

Du ser lycklig ut nu när du pratar om den resan.

– Det var oerhört romantiskt. Vi blev störtförälskade. Vi kunde knappt jobba, vi satt bara och stirrade framför oss båda två. När han kom hem efter tre månader flyttade vi ihop direkt. Och efter ett år vågade jag lita på förhållandet tillräckligt för att vilja skaffa barn med Johan – innan hade jag varit rädd att bli bränd igen.

Var inte Johan rädd att det gick för fort?

– Nej, han hade gärna skaffat barn direkt. Men jag blev rädd när jag blev gravid, började tänka att ”sist gick det ju inte så bra”. Jag var rädd att bli ensam med en bebis igen, att jag inte skulle klara att gå igenom det igen.

Hur kom du ur rädslan?

– Vi pratade mycket om det. Och när Bianca väl kom kände jag att det skulle bli bra. Det är klart att man kan leva lycklig ensam också, men jag drömde alltid om att leva i en familj, och nu har jag fått en ny chans. Nu fokuserar jag på det jag har, inte på det jag inte har.

Hur gör du det, rent konkret?

– Jag ältade saker i åratal. Det ledde ingen vart, tankarna bara malde. Sedan gick jag i terapi och lärde mig olika tekniker för att stoppa ältandet. Nu försöker jag hejda sådana tankar som inte leder någon vart, sådant som bara är oro och saknar saklig grund. Jag märker när jag tänker så, och då försöker jag att snabbt byta spår.

– Allt var så dramatiskt i mitt liv tidigare, det var som att befinna sig i en torktumlare. Så jag njuter av att ha ett harmoniskt liv nu, vara hemma med familjen, ta det lugnt, jag har alltid längtat efter det.

Jobbar och är mammaledig samtidigt

Lugnt och lugnt – Valerie, Johan, Bianca och Nicoletta har just flyttat från sin lägenhet i Vasastan i Stockholm till en större lägenhet en liten bit därifrån. Företaget omsätter tio miljoner och räknas numera som ”mellanstort företag”. Och Valerie jobbar, vilket hon gjort sedan Bianca var tre månader.

Du driver företag och har en ettåring. Hur får du ihop vardagen?

– Jag kombinerar jobbet med att vara mammaledig. Johan är hemma med Bianca en dag i veckan och min svärmor hjälper till tre dagar i veckan. Jag vill njuta av bebistiden, men jag trivs med att jobba – dessutom kan jag inte bara lämna över företaget. Jag är kreativ chef, designen kan inte göras av någon annan. Men det händer att Bianca får följa med mig på jobbet.

– Framför allt funkar det för att Johan är en modern man. Han handlar, lagar mat, tvättar, allt. Utan att någon behöver säga det till honom, han bara gör det som behöver göras. Det borde fler män lära sig – i mina tidigare förhållanden har jag skrivit scheman över vad som ska göras, och sedan har det slutat med att jag gjort det mesta själv ändå.

Du har ett bra nätverk omkring dig också.

– Ja, min goda vän Anna har barn i samma klass som Nicoletta, hon jobbar skift på sjukhus och vi hjälps åt mycket med hämtningar och lämningar när det behövs. Det är guld värt att kunna hjälpa varandra på det sättet.

– Sedan drar min mamma ett stort lass. Hon har stått vid min sida genom skilsmässan, och nu när jag har fått barn igen.

Hur funkar det att jobba så nära ihop med sin mamma?

– Hon är tuffare än jag. Hon säljer produkter, jag säljer min själ… Jag försöker lära mig av hennes tuffhet. Men jag har för mycket empati med andra människor för att vara en riktigt god förhandlare, jag behöver en vd som sätter företagets intressen främst.

Det kanske blir Johan, på lite sikt?

– Där sa du något! Vem vet. Jag tröttnade ibland när mamma och pappa bara pratade jobb när jag var liten, men nu gör jag det själv vid köksbordet. Jag skulle gärna jobba ihop med Johan… Frågan är om han vill det, säger Valerie, och skrattar högt.

Av: Åsa Brolin

Foto: Andreas von Gegerfelt

Artikeln är tidigare publicerad i mama nr 8 2013.