Rachel Mohlin: "Jacob blev till efter en barrunda"

”Var hon rolig?” frågar alla när jag berättar att jag har träffat skådisen, konstnären, manusförfattaren, imitatören och nyblivna mamman Rachel Mohlin, 37. Visserligen vet vi redan att om någon kan vara  rolig så är det Rachel – alias Tant Muttie i P3, Gudrun Schyman i ”Public service”, Jenny i ”Kvarteret Skatan”, drottning Silvia och den högt älskade Mamma Mus röst, med flera. Men det är så klart man ändå undrar: Är hon verkligen sådär snabbtänkt även privat? Ser hon lika ironiskt elegant och aningen diabolisk ut som på tv?

 Det ösregnar ute när Rachel kommer inspringande på kaféet med barnvagn och jätteväska i högsta hugg. Hon fyrar av bländande leenden åt höger och vänster, verkar känna både personal och gäster, och vinkar ivrigt till en uppenbart höggravid mamma utanför fönstret, ”hon har gått två veckor över tiden, vi pratas vid i telefon varje dag, men jag frågar inte om det hänt något – jag försöker prata om annat”. 

 En god vän slinker in, ”det här är Emma Bucht som regisserade ’Skatan’, vi brukar alltid ses här”, och i nästa stund kliver Ulf Kvensler – manusförfattare till ”Solsidan” – fram för att hälsa på Jacob, 5 månader.

 Du verkar känna varenda person här. – Jag har ringt runt innan och bett dem komma. ’Klockan tre på Urban Deli, lova nu att ni kommer’, säger Rachel och fnissar.

 Sedan beställer hon en dubbel espresso, en cola och en apelsinjuice. Dock inget att äta eftersom hon bara är konstant amningstörstig, ganska varm och för tillfället inte särskilt intresserad av mat, ”jag skulle kunna äta samma middag varje dag i resten av mitt liv, en omelett som Calle gör”. 

 Jacob sitter i hennes knä och säger inte ett knyst på en timme (sedan kommer hans pappa och hämtar honom). Att Rachel är förälskad går inte att ta miste på – hon avbryter sig mitt i sina välformulerade meningar så fort Jacob sneglar åt hennes håll och sedan sitter de där och bara ler, överförtjusta, mot varandra. – Det finns inga ord för att beskriva det här. Allt det som andra har sagt, alla de där orden, ”underbart, fantastiskt, härligt”, de kommer inte i närheten av den här … enorma kärleken. Det går verkligen inte att förstå det förrän man är med om det. Innan man får barn tror man att man fattar, för folk tjatar om det hela tiden, men man KAN inte fatta hur det känns, säger Rachel. – Att få barn räddade mig. Jag var på väg att bli en sådan där överårig, odräglig innerstadsbo, helt uppfylld av det som handlar om mig. Jag fick en rejäl knäpp på min självgoda näsa kan man säga, haha.  – Som mamma slipper jag tänka på mig själv, vilket känns väääldigt skönt. Men som mamma blir man också utlämnad, man tappar kontrollen. Man kan inte smita undan längre.  Gjorde du det innan, smet undan? – Ja, i viss mån. Om något var jobbigt hoppade jag in i en taxi och gled iväg. Med barn måste man kliva fram, ta konflikter. Jag levde fegare förr, kom undan med saker, duckade.

 Nu måste du vara stark för någon annan. – Och öppna upp lite mer. Gå emot min blygsel. Det händer att jag behöver be om hjälp, till exempel på bussen, och då måste jag vara närvarande och strunta i att jag rodnar. Det går inte att glida undan lika lätt med en barnvagn och en bebis. 

 Är du förvånad över den här förändringen? – Jag var inte beredd på att det skulle ändra mig så i grunden. Jag är samma person, samtidigt som jag har fått helt nya behov. Hela livet ser annorlunda ut i mammalandskapet. Nu handlar allt om Jacob, det är skönt.

 På vilket sätt ser livet annorlunda ut? – Tiden blir mycket tydligare med barn. Vad i helvete gjorde jag på helgerna innan!? Såsade omkring! Och så finns det en vardagsmagi som jag inte kunde föreställa mig, en otrolig njutning i sådant som egentligen är småtråkigt. 

 Rachel och Calle hade just återförenats efter en längre separation när Jacob blev till. Paret träffades första gången 2005, men förhållandet gick inte direkt på räls: – Vi blev passionerat förälskade, det gick väldigt fort. Sedan gjorde vi slut, vi blev sådär jätteosams. Men med tiden blev vi kompisar, vi höll kontakten hela tiden. Och sedan började vi dejta … Och blev ihop igen, säger Rachel och ser påfallande nöjd ut. – Jacob är ett riktigt kärleksbarn. Vi var galet nykära och åkte till Berlin, och så bara hejsan-hoppsan efter lite barhopping … Så var han där. Men det var i grevens tid vi skaffade barn. Friheten kan bli en boja om man inte passar sig.  Hur menar du? – Barn gör att man måste välja och bestämma sig. 

 Blev du glad över det väntade barnet? – Jag var väldigt lycklig över att vara gravid, men var inte riktigt insatt i vad som kan hända. Som det här med att ligga lite lågt med att berätta. Jag sa det till alla i vecka fem, och fick höra att ’du är så modig som berättar’ och jag fattade inte vad de menade förrän Calle förklarade om den magiska vecka 12- gränsen.  – Sedan ville jag veta allt. Men jag var inte beredd på den oro som drabbade mig, inget är givet under en graviditet.

 Vad oroade du dig mest för? – Det var egentligen mer att jag ville veta allt, jag ställde tusen frågor till barnmorskan. ’Pat mkt orol’ – patienten mycket orolig – stod det på varenda sida i min journal. Mitt skräckscenario var att behöva bli igångsatt. Jag ville så gärna att Jacob själv skulle få bestämma sin ankomst.

 Berätta lite om din graviditet. – Jag har haft en helt gräslig PMS i alla år och var beredd på en skärseld, ’Gud kommer att ge mig den värsta graviditeten, jag kommer att spy oavbrutet, jag kommer att hamna på sjukhus’. Men jag gick bara omkring helt hög av hormoner och fnissade. Jag sov bra, vilket jag aldrig gör annars, och kände mig stark, inspirerad. Då blev jag orolig för det istället, att jag mådde för bra.  På allvar? – Javisst. Google är Satan när man är gravid. Jag satt uppe på nätterna och googlade de mest bisarra ordkombinationer. Jag väntade bara på straffet, men det kom inget.  – Däremot gick jag två veckor över tiden. Vilket inte var ett dugg kul. Alla frågar hela tiden och man får äckliga skämt, som ’det är nog bara gaser’, när man själv är helt humorbefriad och bara lider. – Jag gick bara upp nio kilo, folk såg knappt att jag var gravid, jag blev bara väldigt bystig och liksom stor och spolformad med fyrkantig mage. Som Svampbob fyrkant. Så jag trodde att bebisen skulle vara pytteliten, men när Jacob kom ut vägde han nästan fem kilo! Det var faktiskt en chock att se denna jättebebis. 

 Hur var din förlossning? – Från början ville jag inte föda vaginalt, det fanns så mycket annat att oroa sig för, men jag ändrade mig under graviditetens gång. Den 9 april, som var det beräknade datumet, stod jag i givakt i hallen, redo. Men inget hände. (Rachel reser sig upp och visar sin givakt­position.) – Det gick en vecka till. Inget hände. Och en vecka till. Men inget, inget. Jag hade bokat en plats på BB Stockholm, men där får man bara föda ’normalt’ – vilket är ett hemskt sätt att uttrycka det på, som om allt annat vore onormalt – och inte om man går sådär mycket över tiden. 

 Man blir lätt fixerad vid det där datumet. – Ja, egentligen borde man inte ens säga det till någon, man borde prata om månaden istäl­let och behålla beräknat födelsedatum för sig själv, man blir bara stressad.

 Vad hände efter de två veckorna?  – Jag hade sagt redan innan att om jag kommer till vecka 42 plus noll (det vill säga 42 hela veckor, red:s anm.) vill jag bli snittad,säger Rachel och nu ser hon allvarlig ut. – När den dagen kom fick jag välja mellan två dåliga alternativ – att vänta på att i mån av tid KANSKE få ett snitt och under tiden riskera att förlossningen satte igång, och då inte veta var vi skulle få förlossningsplats, eller att bli igångsatt med väldigt dåliga odds att det skulle fungera, att det kanske ändå skulle sluta med akutsnitt.

 Pest eller kolera, verkligen. Hur tog du det? – Jag kände mig så misslyckad, så sorgsen. Det här ordet ’naturlig’ kan verkligen ställa till det. Den här förväntan på att förlossningen ska gå till på ett visst sätt för att vara bra. Jag kände otroliga krav på att föda naturligt och vara en duktig kvinna, men till slut erbjöds vi ett planerat snitt ändå, dagen efter.

 Hur gick det då, var du orolig? – Nej, faktiskt inte. Allt gick väldigt lugnt till, det blev en fin och bra upplevelse med fantastisk personal. Men Calle svimmade nästan, han fick ha en egen barnmorska. Jacob kom ut med knallrött hår och gallskrek, han började med att kissa ner kirurgteamet. Sedan kom alla känslorna … Det var härligt.  – Plötsligt märkte jag att två sköterskor drog i ett par ben, att de flyttade en underkropp, men vänta lite nu – det där är ju MIN underkropp! Sedan låg jag där på uppvaket och alla sköterskorna var så snälla, och Jacob var så perfekt, nyfödda bebisar är ju genier, de kan allt. Närmare himlen kommer man aldrig.

Det låter som rena idyllen.

 – Men något som gör mig arg är allt det här snacket om att man tar en genväg när man blir snittad, det är skitsnack! Det finns inget smärtfritt, riskfritt sätt att föda på, jag fick en chock över hur ont jag hade dagen efter snittet. Och efteråt var det mycket ’stackars dig, fick du kejsarsnitt’ – varför denna fixering vid hur ungen kom ut? 

"Jag ville så gärna ha en son, det är spännande för mig som är uppvuxen med systrar."

Du var rädd att föda vaginalt från början. Fick du någon hjälp med det från mvc? – Jag fick gå i samtal om min förlossningsskräck, men det fick mig bara att känna mig ännu mer rädd och ifrågasatt. Som att det var konstigt att vara rädd. Herregud, vem är inte rädd att föda barn för första gången? – Jag kände mig tillintetgjord, marginaliserad och väldigt ifrågasatt när jag inte ville föda vaginalt. Sedan ändrade jag mig. Men min ordinarie barnmorska lät mig vara ifred och lovade att stötta mig vilket beslut jag än tog. Det här med att föda barn är så djupt personligt, djupt intimt, och samtidigt politiskt.

Vad skulle du ändra på om det gick? – Jag önskar varje kvinna att själv få bestämma hur och var hon ska föda, och att inga sparkrav ska inkräkta på den önskan. Allt ställs på ända när man väl ska föda, det kan man ge sig fan på, men det här moraliserandet över hur kvinnor föder barn, det är inte klokt.

Hur länge var ni kvar på sjukhuset efter förlossningen? – Längre än planerat, för när vi skulle åka hem kändes mitt ansikte plötsligt väldigt konstigt, jag trodde först att det var epiduralen på något sätt, men det var det inte. Jag fick lämna Jacob till Calle, säga hej då och bäras ner på en bår för att göra en catscan. De kollade om det var en blodpropp i hjärnan. Att ligga på den där båren och dras genom korridoren … Det var en Golgatavandring. – Jag satt uppe och ammade på natten och väntade på morgonronden som skulle komma med diagnosen. Jag kunde inte sova. Jag bara satt där. Sedan kom de in och sa att det var en ansiktsförlamning och att den skulle gå över på tre veckor.

Oj, vilken lättnad. – Ja, jag ville bara skratta och sjunga och gå ut och träffa en massa folk. Men jag väntade tills det lagt sig, för det kändes som en kraftig tandläkarbedövning, jag kunde inte le med hela munnen. Mycket märkligt, men tydligen inte helt ovanligt, det är nån nerv som kommer i kläm. – Ingen verkar veta exakt varför man får det. Men det gick över, precis som de sa.

Vilken var din största utmaning när ni väl kommit hem? – Den första barnvagnspromenaden. Någon borde doktorera på vad som händer i mamman då! Jag hyperventilerade och var tvungen att stanna för att andas var femtionde meter, annars hade jag svimmat av rädsla för alla de faror som kunde attackera min Jacob.

Rachel växte upp i Jönköping, även kallat Smålands Jerusalem, och var upp till l6 års ålder medlem i frikyrkan. Hennes morfar var pastor i Alliansförbundet och hennes mamma var mycket aktiv, medan Rachel och hennes två äldre systrar mest hängde med. Deras pappa var dock inte med alls. – Redan det gjorde att vi var lite familjen Adams i kyrkans ögon. Men för mig var det aldrig något dramatiskt, eller konstigt att vara med, säger Rachel. – Det var en massa aktiviteter för oss barn, utflykter och ett ständigt musicerande. Och något som var väldigt positivt var att de bibliska historierna verkligen stimulerade fantasin, man tvingades tänka över saker, det var en rik värld.

Men du lämnade kyrkan som tonåring? – Jag var en ganska obstinat medlem redan som litet barn i söndagsskolan, jag har alltid blivit väldigt provocerad när folk ska säga hur det ÄR. Jag fick inte ihop det där med en god Gud och en ond värld. Frikyrkan är bra på många sätt, men den präglas inte av någon vid människosyn, där finns så snäva mallar för hur man ska leva och vara. – Jag lämnade kyrkan när jag var 16 år, samma år min mamma dog i cancer. Men det var inte därför. Jag bara kände att jag inte passade in där längre, så då gick jag ur.

Det här med din mamma … – En sådan sorg går inte över, men man vänjer sig. Men nu, när jag väntade barn, kom alltihop tillbaka. Förlusten av en mor fick en ny dimension, jag kände allt så starkt igen fast det var 18 år sedan hon dog – det fysiska minnet av henne. Jag har tänkt på hur det skulle vara om jag skulle dö från Jacob, om han inte skulle ha någon mamma.

Det är nog vanligt att man kommer närmare sin mamma när man själv får barn. – Jag hade så gärna pratat med henne om det här, att få barn. För jag har en massa frågor och så har jag förstått att ens föräldrar, de har ju älskat en så in i helvete mycket, jag fattade inte det innan. Jag var så snar att kritisera och se felen. Nu ser jag på min familj och min uppväxt med helt andra ögon.

Barn kan hjälpa till att bygga broar också. – Ja, barn ’lenar till’ gammalt groll – kolla, nu kommer det en helt ny människa här, nu glömmer vi det där tjafset och börjar om. Jag har alltid haft helt okej kontakt med mina systrar, men den är mycket starkare sedan jag fick barn. Det förenar oss.

Visste du redan på gymnasiet att du ville stå på scen? – Nej, inte alls, jag ville bara ägna mig åt måleri. Jag sökte Konstfack, men kom inte in. Då fick jag en praktikplats på Länsteatern istället och älskade teatern som arbetsplats. Wow, så här kan man också försörja sig, tänkte jag. – Sedan gick jag ändå en termin på konstskola men hoppade av för det var så tyst. Jag var yvig och dramatisk, men alla stod knäpptysta vid varsitt staffli timme efter timme, jag stod inte ut. Så då blev det Skara skolscen istället. På teatern får man i alla fall prata.

Du har ju gjort många väldigt roliga karaktärer, vad är humor för dig? – Det som är ångest, pinsamt och jobbigt måste ta vägen nånstans. För mig är humorn en mental pyspunka. Jag gillar sådant som gör lite ont, som det Ricky Gervais (’The office’, ’Extras’) gör, och jag är professionellt förälskad i regissören Hans Marklund, han är briljant. Och så skrattar jag åt ’Solsidan’, förstås. – Vanna (Rosenberg) och Jossan (Borne­busch) som jag spelade med i ’Skatan’ förra hösten är också fruktansvärt roliga, vi låg dubbla av skratt varenda repetition.

Du verkar överhuvudtaget skratta mycket. – Skrattet är mitt motgift mot mörkret, det som gör att jag inte har en ståplats i Nybro­­-viken.

Vad består ditt mörker av? – Jag kan låta oron ta överhanden. Rädslan för att något hemskt ska hända. Jag är så rädd för katastrofen. Jag blir nästan som besatt. Men jag jobbar på att lätta upp mig, säger Rachel (som inte alls ger sken av att vara tungsint eller intensivt orolig, men så är hon skådis också). – På så sätt är det skönt att bli äldre. Livet blir lugnare, det är inte samma dramatik längre. Varje dag behöver inte vara den sista.

Har du blivit lugnare sedan du blev mamma? – Jag har insett att det inte funkar att bry sig om varenda detalj, det går inte. Det har blivit tydligare för mig vad som är viktigt. Och jag har blivit supereffektiv. – Om jag skulle starta ett nytt bolag i dag så skulle jag bara anställa småbarnsmammor. De är den bästa arbetskraften, mammor slösar ingen tid.

Du tränar rätt mycket. Ärligt talat, gör du det för att vara snygg på scen? – Nej, det är inte det som är grejen. På dagen sex veckor efter förlossningen gick jag på första spinningpasset. Jag vill känna att jag kan använda kroppen, att jag är stark, och jag behöver träningen för att rensa ut stress. – Om jag inte tränade skulle jag bli en utbränd Duracellkanin färdig för akuten. Det är därför jag älskar boxning så mycket. Man använder sin kraft utan att skada någon. Men jag älskar att kolla på tuffare kampsport också, ibland sitter jag framför ’Fight hour’ på TV4 Plus, som en gubbe i brynja, och bara njuter när de slåss.

Har boxningen gjort dig starkare? – Ja, men jag är stark på ett nytt sätt sedan jag fick Jacob. Jag har fått okuvliga hjärtmuskler. Men visst tycker jag att det är flott att kunna göra många armhävningar och kunna försvara sig fysiskt.

Du står på scen, folk spanar in dig på stan. Är du fåfäng, Rachel? – Jag älskar kläder, älskar smink. Jag är tjusad av fluffet i tillvaron, men jag underkastar mig inte fåfängan, säger Rachel och föser undan en slinga av sitt långa röda hår. – Man blir på sätt och vis en i mängden när man blir mamma, och det tycker jag är jävligt skönt.