”Utan mina barns kärlek hade jag aldrig klarat det här”, säger en hårt prövad Pernilla Wahlgren, som kämpar för att få tillbaka livsglädjen efter att hon blev lämnad av 6-årige Theos pappa.

Pernilla Wahlgren

Ålder: 45.

Familj: Barnen Oliver, 23, dj, Bianca, 18, bloggare, Benjamin, 15, studerar och skriver musik, och Theo, 6.

Bor: Grönt kedjehus på Lidingö, Stockholm.

Gör: Artist. Skådespelerska, sångerska. Bloggar på modernmom.se/pernilla med uppåt 160 000 besök per vecka.

Aktuell: Med föreställningen ”På bettet” på Pite havsbad under juli och augusti, därefter i musikalen ”Priscilla – queen of the desert” på Göta lejon i Stockholm (premiär 21 september). Släppte i våras tredje kollektionen av klänningar i eget namn.

Tips! Gillar du att baka precis som Pernilla?
Just nu: 7 nr + Pernilla Wahlgrens bakbok ”Pernillas praliner” för 159 kr

Tips! Gillar du att baka precis som Pernilla?
Just nu: 7 nr + Pernill Wahlgrens bakbok ”Pernillas praliner” för 159 kr 

 

Unge Theo är duktigt skolad i tricket, man ska stå lite omärkligt på tå för att tillåtas åka Vilda musen, favoritbergochdalbanan på Gröna Lund där sexåringen bara slapp igenom varannan gång, tills mamma Pernilla Wahlgren kom på knepet. Nu övar han barfota vid barköket hemma i det över 200 kvadratmeter stora kedjehuset på Lidingö.
– Jag ska sträcka på mig. Nu, mamma! Nu kan jag gå så här!

Han är söt nog att slukas i en slurk och mamma upp i dagen, numera kan även Pernilla Wahlgrenhålla med om det.
– Ja, säger hon, förut har jag tyckt att han är otroligt lik (sin pappa) Jocke, men så var det några ungar i går i parken, Theo var där och lekte, och när jag kom dit ropade de: ”Är det där din mamma?! Ni ser ju likadana ut!”

Pernilla Wahlgren mosar avokado på en knäckebrödskiva och strör flingsalt över, kladdiga bullen efteråt delas mest i degiga trådar. Hela tiden ljuder sms och ringsignaler från Pernillas båda Iphones och här plingar en kalenderpåminnelse från dottern Biancas telefon, med guldskal, som ligger på laddning i köket. Det är mösspåtagning i dag, Bianca har också fått sin noggrant broderad över skärmen, även om hon hoppat av gymnasiet (Bianca visar upp sig i mössan på sin blogg: ”Vafan har man köpt en för över 1 000 kr måste man ju bära den nån gång”).

Theo kör runt på sparkcykel iklädd ”Nicke & Nilla”-tröja från mammas och morbror Niclas Wahlgrens barnprogram som gick i TV4 2001–2005. Utsikten från vardagsrummets panoramafönster är inte klok, hela sjön (Kottlasjön på Lidingö) breder ut sig och Pernilla skrattar åt sig själv som placerat den stora studsmattan precis utanför så att vyn förvisso först förloras i det svarta skyddsnätet, fast kanske ännu mer i förskräckelsen att studsmattan står precis intill stupet, men den är ju så tung att flytta. Inga barn får för övrigt hoppa på den så länge den står där.

Det där med att organisera runt om i trädgården är inte Pernillas främsta prioritet.
– Nu funderar jag på att bygga en veranda runt hela huset så att det inte finns en enda bit gräs kvar, förklarar hon.
– Och sedan ska jag försöka hitta någon som kan krossa den här rabatten. För hon som bodde här före mig, hennes rabatt var känd i grannskapet. Det var den vackraste rabatten! Har du sett hur min ser ut?

I rättvisans namn har Pernilla Wahlgren, en av Sveriges mest kända och folkkära artister, en del annat att göra än rensa ogräs och slita sly och har haft det så större delen av sitt 45-åriga liv. Hon slog igenom redan som 17-åring med ”Piccadilly Circus” i Melodifestivalen 1985, fick sonen Oliver 30 december 1989, födde magiskt nog samma datum dottern Bianca fem år senare, och så kom Benjamin i september 1997.

Under förlossningen var barnens far, Emilio Ingrosso, nu 48, på Spy Bar. Lite senare kastade han ut Pernilla och deras nyfödde bebis. Hon har sedan dess fått försörja och ta hand om de tre barnen själv, något Pernilla berättat om tidigare i mama (december 2005). Hon är nämligen den vi haft mest på omslaget, hela fem gånger före det här numret. Sist var 2009, när Pernilla berättade om separationen från Theos pappa Joachim Lennholm, 39, och det är fortfarande ett sårigt faktum, framför allt för att deras relation inte är lika ”enkel” i dag som den varit tidigare och för att Pernilla tvingas till delad vårdnad om Theo (egentligen heter det gemensam vårdnad mellan separerade föräldrar).
– Vi kör var fjärde dag och sedan får vi mixa lite, säger hon.
– Det har varit jättejobbigt nu när jag har varit på turné (med föreställningen ”På bettet”), när det blir mina dagar att ha Theo, då ska jag åka i väg. Men jag har kunnat ta med honom en hel del.

Funkar frånvaro från förskolan?

– Det får komma i andra hand. Det är viktigare för mig att jag är med mitt barn.
– Jag har inte valt den här situationen. Jag är mamma. Jag vill finnas hos mitt barn JÄMT. Men nu får jag inte det. Jag klarar inte av att lämna bort honom för att någon annan ska passa honom när jag är hemma och ledig, när jag har saknat honom i fyra dagar. Vill han gå på dagis får han göra det, men vi gillar att vara med varandra. Mysa och sådär.

Annars ska det vara millimeter-rättvisa.
– Jag tycker fortfarande att det är SJUUUKT onaturligt och förnedrande att behöva BE om att få vara med sitt barn, utbrister Pernilla.
– Jag kan inte relatera till det. Med facit i handen så tack, Emilio, för att han inte ville ha delad vårdnad om ungarna. Den biten behövde jag inte må dåligt av. Jag behövde aldrig separeras från barnen och han har hållit sina kvinnor utanför deras liv när de var små. Barnen bodde heltid hemma hos mig och både de och han var nöjda med det, så länge de fick träffa sin pappa regelbundet ändå. Och det har jag inte förstått förrän nu, med den här separationen, hur OTROLIGT ont det gör i hjärtat. Att tvingas vara ifrån ett barn när man inte vill. Och det här ”hattandet” för Theo fram och tillbaka. Jag hatar det!

Hon kämpar mot tårarna, men begraver sedan ansiktet i händerna och gråter som alldeles upplöst av förtvivlan.
– Förlåt, men det har varit så jävla tungt, säger hon, och torkar sig frånvarande runt ögonen.
– Och så läste jag en grej på Tyras blogg (tyras.se), ett ordspråk som hon hade: ”Att gå in i väggen betyder inte att man är svag, utan det betyder att man har varit för stark, för länge.” Då när jag läste det där, jag bara – ”det där är ju jag”.

Det blev för mycket, till och med för dig.
– Ja. Jag bara känner, jag har hållit upp den där fasaden hela tiden. Efter att Jocke lämnade mig så … jag har varit så otroligt olycklig. Jag har nästan haft sådan här dödssorg. Ett tag har vi ändå levt som en familj, fast vi inte varit det. Vi har gjort alla saker tillsammans och vi har haft väldigt, väldigt kul ihop. Det har verkligen varit vi tre, som spelade minigolf, bowlade, spelade biljard, åkte båt, fikade …

Och Theo är lycklig när mamma och pappa är tillsammans.
– Ja. Vi kunde åka och bada och så mådde jag jättebra så länge vi var där, men så fort man stängt dörren hemma så bara ramlade jag ned i något hål, så fort jag var ensam. Och de gånger som jag valde att inte följa med för att slippa må dåligt, ja, då mådde jag lika dåligt i alla fall. Så jag bara kände: ”Gud, jag måste ta tag i mig själv.” Det här har gått ut över alla, det har gått ut över de stora barnen också.

Hemskt att förlora både sin man och sitt barns halva uppväxt?
– Men det jobbigaste är inte att vara ifrån honom fyra dagar, utan det här ”varannan jul, varannan födelsedag, varannan midsommar”. Du vet, vi har alltid firat midsommar med Theo hos mina föräldrar. Om jag inte får fira med honom som fortfarande är så liten, då vet jag inte ens om jag vill fira midsommar.
– Eller bara en sådan sak, behöva släppa i väg sitt barn som man alltid vill skydda på resor – utan att man själv är med och kan ha koll. Att man inte har nånting att säga till om – om vem som som passar mitt barn när pappa jobbar. Gemensamma beslut som rör barnen … Allt blir så infekterat efter en separation, om den inte är världens bästa och smidigaste förstås, och det är den inte längre. Tyvärr.

Du och Jocke separerade när Theo var ganska liten?
– Ja, det var när han var ungefär ett år. Alltså, vår separation var så märklig. Den kan tyckas smidig, för han bara gled ut lite. I början fick jag inte ens säga till Theo för Jocke att pappa hade lämnat oss, att han inte bor här längre. Jag skulle säga att ”pappa jobbar”. Jag har ett slags roll att ta på mig att skydda folk.
– Tidningarna jagade och jagade mig när de fick reda på att vi hade gjort slut och jag bara kände att ”jag klarar inte av det här”. Hur skulle jag kunna och sitta och säga till folk att ”jo, det är slut”, när jag inte ens kunde förstå det själv? Det har varit väldigt mycket lögner och förnekelser under de här åren. När jag frågat om han träffar någon annan har han sagt att jag är paranoid, men som kvinna känner man på sig det och jag hade ju rätt.

Var Theo planerad?
– Det var absolut planerat. Först fick vi ett missfall, det var i vecka 14, så det var sent. Jag hade aldrig fått missfall innan. Jag kände mig helt värdelös. Totalt misslyckad. Och det var en sådan chock och sorg, för oss båda. Så när Theo sedan kom var det verkligen en gudagåva! Men, från början när vi skulle skaffa barn sa jag till Jocke att jag ville vänta och se att det verkligen skulle funka, så att jag INTE sitter i den situationen igen, i och med att jag har varit ensam med tre barn och det varit väldigt tufft trots allt.

På den tiden sa du att ni skulle vänta med barn för att få tid för er själva …
– Ja, jag var nog den som bromsade mest på grund av mitt ”bagage” och för att vi verkligen skulle vara säkra på vår kärlek till varann. Han visste vad jag hade bakom mig. Att det SISTA jag ville var att få ännu ett skilsmässobarn. Så det kan jag känna så här i efterhand, att jag inte fattar grejen varför han … Jag trodde verkligen att det skulle vara vi för resten av livet.
– Det är också ett misstag som jag aldrig kommer att göra igen om jag blir tillsammans med någon ny kille, att jag har försörjt mina män, hela tiden. Betalat allting. Hus och boende och resor. Vi reste väldigt mycket, Thailand blev vår grej. Sista resan åkte vi dit med Theo och mina föräldrar och hans föräldrar, och jag menar, en sådan resa gör man inte om man inte tror att nu är vi på väg tillbaka.

När var det?
– För två år sedan. Vi hade inte bott tillsammans under de här åren men mer eller mindre levt som en familj ändå. Vi umgicks med Theo, hittade på roliga saker tillsammans, åt middagar ihop, sov ihop. Vi var som en familj, fast vi bodde inte ihop. Jag ville ju prata om vårt förhållande och var vi stod och varför vi inte bara kunde satsa fullt ut igen, men han ville aldrig prata. Om jag ställde frågor skulle han gå. Det var det svaret jag alltid fick.
– Till slut så slutar man att fråga och lever som en ”låtsas-familj” där allt bara är kul och mysigt, samtidigt som man hela tiden går runt och har ont i magen och har tusen frågor som man vill ställa. Hade vi inte haft barn tillsammans hade jag kanske förstått. Hade vi bråkat ofta hade jag förstått. Jag är inte för att man ska hålla ihop en familj till vilket pris som helst. Tjafs och ständiga bråk mår inget barn bra av. Men vi har alltid delat samma humor och haft så himla KUL ihop! Just därför känns den här separationen fortfarande så sorglig.
– Och jag tycker så mycket om Jockes föräldrar och de tycker om mig, så det har varit en sorg att mista dem med.

Har du tänkt på din del i det som hänt?

 – Ja, jag är absolut inte felfri, men jag tror att man kan lösa problem om man pratar om dem. Om man aldrig får prata om sitt förhållande med den andra blir det lite svårt att ta tag i felen … Men jag har kämpat som ett jävla djur. Jag tror att jag har varit för snäll, alldeles för snäll. Det finns flera tillfällen i vårt förhållande och icke-förhållande där jag borde satt ned foten.
– Jag älskade honom, jag älskade att vara en familj. Då kämpar man för det. ”Okej, du har gjort ett snedsteg men jag förlåter dig. Och så ännu ett till. Vi provar igen.” Men till slut tappar de väl respekten för en, antar jag. Tänker att ”jag kan göra vad jag vill, hon förlåter mig i alla fall”.

Erbjudande! Teckna en prenumeration nu och få Pernilla Wahlgrens bakbok ”Pernillas praliner”!

Kan du ha någon förståelse för Jocke?
– Ja, jag kan absolut ha förståelse för att det blev jobbigt med de stora barnen efter rättegången (mot Emilio där han dömdes för bland annat dödshot, reds.anm). Då tog de sin pappas parti och Jocke blev ”the bad guy”. Det har varit mycket duster med både Oliver och Bianca som tärde på vårt förhållande. Men det blev bättre när Theo kom. Jag brukade säga att han helade familjen.
– Jag ligger och tänker mycket på nätterna och då kom jag på det, de säger att man ska leva på hoppet – men jag har ÄNTLIGEN slutat hoppas. Jag har hoppats alldeles för länge och det har också i mycket hindrat mig från att träffa någon ny. Jag har inte släppt in någon ordentligt för jag har fortfarande hoppats. Visst har jag dejtat en del, absolut, men … (djup suck). Till slut tröttnar man på det också.

Längtar du efter att träffa någon nu?

 – Jag tror jag måste bearbeta allt som har hänt och separationen först. Jag längtar verkligen efter att träffa någon, såklart, och bli kär och lycklig. Men jag måste ha någon som är rolig, som man kan skratta med! Jag skulle inte klara av någon torr bankman som har jättebra ekonomi, hur bra det än skulle vara för mig, och jag skulle inte klara av värsta snygga hunken som inte har någon humor. Alltså, det gååår inte (skratt).

– Alla lögner och svek som jag har gått igenom har gjort att jag tappat glädjen till livet litegrann, så nu fokuserar jag på mig själv och att bli lycklig igen, i stället för att försöka finna lyckan i någon annan. Jag är i grund och botten en glad skit och jag vill inte gå och må dåligt längre!

Du skulle behöva en väldigt djup andningspaus.
– Jag drömmer om att åka i väg. Jobbet har varit min terapi, min flykt från det jobbiga, men jag har varit stark för länge. Jag skulle behöva få vara helt svag, hyra ut huset och åka till Thailand. Men det går inte, för då kan jag inte ta med Theo eftersom vi har delad vårdnad.

Verkar som att du har en fin relation med alla dina barn?
– Jag hade ALDRIG klarat det här utan mina stora barn och deras kärlek! Och jag är så glad för Theo, den här lilla ungen ger mig så mycket kärlek. Jag är så otroligt tacksam att jag har lätt till skratt och att familjen och mina vänner och vår humor hållit mig uppe, även när det har känts som tyngst. Jag tror verkligen att skratt och humor kan hela en människa, även om den är i sorg.

Vad säger Theo om att åka i väg till pappa?
– Han älskar sin pappa. Över allt annat, han är tokig i honom. Jocke är världens bästa pappa som alltid vill sin sons bästa. När Theo säger: ”Jag saknar pappa. Jag vill bo med er båda. Jag vill inte välja”, är det verkligen bara jag som får ont i hjärtat då?
– Jag vet att jag absolut inte är den enda som går igenom detta. Det är därför jag väljer att berätta och kanske kan jag hjälpa någon annan i min situation. Det känns så himla tabu att bli lämnad och jag är glad att jag har många väninnor som jag kan prata med och som har gått igenom samma sak. Vissa par tycker ju till och med att det är lite skönt att plötsligt få ”egentid” när man separerar. Men jag känner tyvärr inte så …

Nu har du fyra barn mellan 23 och 6 år. Hur är det att ha ett så stort åldersspann?
– Theo är den stora, stora, stora glädjen i vår familj. Han är så älskad! Och han är tokig i alla sina storasyskon. Men hans stora favorit är ändå Oliver! När han kommer hit och hälsar på blir Theo överlycklig, och han älskar att sova över hos sin storebror i stan. Den fina relationen som de har, min förstfödde och min lille sladdis, är underbar att se.

Theo har lärt sig alla dina repliker ur föreställningen, är han ett litet geni som Benjamin?
– Theo är väldigt, väldigt rolig. Sedan är han inte alls på samma sätt som Benjamin, han var ju extrem. När han var lika gammal som Theo ville han bara uppträda och visa upp sig. Så är inte Theo alls. Men däremot tror jag att han har fotografiskt minne. För att hans pappa har det. Och jag märker det med allting. Theo snappar upp allt.

Nu har du och Emilio slutit fred, hur gick det till?

– Det var tack vare Benjamin, när han fyllde 14. Emilio var här i Sverige och jag frågade Benjamin vad han ville göra på sin födelsedag, och då sa han: ”Det enda jag önskar jag mig är att vi äter en gemensam middag med pappa. Vi har aldrig ätit middag med er två tillsammans.”

Hjärtskärande.
– Ja, alla var helt tagna efter den middagen, ”gud, vad sjukt, att sitta där med er två tillsammans”. Så var han över hos oss och firade jul. Ungarna har varit hos Emilio på Mallorca de senaste somrarna och i fjol åkte jag också över. Jag hade inte tänkt kliva in i hans värld, utan ta det successivt, men det slutade med att vi käkade middag på hans restaurang varenda kväll.

Vad fint.
– Det kändes så himla, himla enkelt. Emilio var ärlig och erkände misstagen han gjort och hyllade mig som mamma och det var otroligt befriande, eftersom det är jag som fått ta all uppfostran och alla duster med barnen utan någon som helst backup och då ofta blivit ”elaka mamman” i deras ögon. Barnen grät, för det var så mycket som släppte. Man märkte hur jäkla glada de var att vi kunde sitta där och umgås, säger Pernilla och ser gladare ut.
– Vem vet. En dag kanske min och Jockes relation också ser ut så. För Theos skull hoppas jag det. Verkligen.

NUVARANDE Pernilla Wahlgren: ”Jag vill bara bli lycklig igen”
NÄSTA Singelmammorna Anija och Pia hyr ett hus ihop: ”Mäklaren tror att vi är ett par”