Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa mama i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

Pernilla Wahlgren fyrabarnsmamma

Det är nio år sen sist för Pernilla Wahlgren. Och allt är så annorlunda den här gången. För hon är kär, trygg och lycklig med sin Jocke som hon snart får en liten sladdis med. “Det enda jobbiga är min gravidklåda – och hjälp, att föda!”, säger hon.

mama nr 3, 2007.

ATT VANDRA GENOM det stora sekelskifteshuset på Lidingö, med gamla knarriga trägolv, g-i-g-a-n-t i-s-k-a vardagsrumsfönster och stilfull inredning i vitt och lite nougat är en skön upplevelse. Pernilla sitter vid sitt sminkbord, i Jockes och hennes sovrum på övervåningen, och sminkösen Jessica (som är gift med Linus, Pernillas lillebror) duttar på ögonskugga. Musikalstjärnan har en ursnygg bebismage och – efter lång tvekan färgade hon det äntligen – mörkt hår. – Först tyckte jag att jag såg ut som en depprockare, haha. Jag har ju alltid varit blonda Pernilla. Men nu gillar jag det verkligen! Pernilla är trött, hon har just kommit hem från en tre dagar lång reklamfilmsinspelning i Slovenien. Sonen Benjamin, 9, är på Gröna Lund med Charlotte (Perrelli) med familj, och Pernilla ringer honom på mobilen och säger att han ska komma hem bums för att bli plåtad. – Älskling, det tar bara en timme. Sen kan du och jag åka tillbaka till Grönan, om du vill. Bianca följer kanske också med. Och så skämtar hon om att Oliver, 17, och hans kompisar käkar mycket, på tonåringars vis. – Jag köper 60 skivor salami varannan dag, den tar slut snabbt.

SJÄLV PETAR HON bara lite i råkosten någon vecka senare, på restaurangen Yoga Yama på Östermalm i Stockholm.


– Jag gillar maten här, det är den jag kommer för. Inte för gravidyogan, jag tycker tyvärr det är så tråkigt, haha. Jag fikar hellre med mina kompisar om jag vill koppla av.

Nu tittar bästisen Susanne Nordström förbi. Hon bor tvärs över gatan, och har inrett Pernillas lyxiga dressing room (med Guccitapet!) hemma på Lidingö. I handen håller hon en hårborste, som Pernilla glömt.


– Hej gumman, åhh, vad gulligt att du tog med den, utbrister Pernilla, och ger henne en kram.

Fnissig, stort hjärta, lite rörig och – har vi fått veta på senare år – en urstark mammahjältinna som gått igenom ett privat inferno. Pernillas liv har vädrats i skvallerpressen. Och hela svenska folket (inte minst vi mammor) har bitit på naglarna när vi följt med i svängarna. Men nu är det, som vi alla vet, nya tider.

 

Bättre tider. Du ser ut att må bra!


– Ja, jag mår... faktiskt bra. Folk säger att det är jobbigare att vara gravid när man är äldre, men det stämmer inte. Jag vaknar tidigt på morgonen och är pigg. Mår lagom illa, ja allting är rätt lagom. Och sen, åhh, det är så mysigt att vänta barn med Jocke. För honom är det ju första gången, han är helt fascinerad av ultraljudet och vill följa med på alla undersökningar.


Och han bara: ”Ska de inte kolla upp MER, Pernilla?”





Inga krämpor alls, vilken tur.



– Jo, förresten, jag har fått hepatos, alltså gravidklåda. Det började med att det kliade på halsen, jag kände igen det, hade samma sak när jag väntade Bianca. Man har förhöjda levervärden och det är farligt för barnet. Med Bianca fick jag ett datum för att bli igångsatt, men hon kom av sig själv innan. Men nu, med den här, vet jag att jag ska bli igångsatt i vecka 38. Men det går rätt bra, jag åker och mäter gallsyran varje vecka. Värdena har sjunkit lite, så jag behöver inte ta medicin – än i alla fall.

Varför blir det en fyra?


– Vi har ju pratat om det ända sen vi träffades. Det första Jocke sa var: ”Jag vill ha barn, så känner du att tre räcker för dig, då måste du säga det NU.” Sen är jag väldigt barnkär, och jag fick ännu mer bebis-sug när både min lillebrorsa Linus, och Charlotte fick barn nyligen.





Det verkar skitjobbigt att skvallerpressen skrev att ni var gravida, långt innan det var så.



– Ja, men jag bryr mig inte, jag är så van! Det har stått tusen gånger att vi väntar barn. Jag reagerar inte, faktiskt.


– Vi väntade ju ett tag, för att jag ville att vi skulle få några år för oss själva, bara vi två. Och det var ju ändå en omställning för Jocke, som ungkarl, att komma till en familj med tre ungar. Man måste kämpa en del med barnen, du vet. Det är inga konstiga grejer men… ja, som bonuspappa får du ta mycket skit, även om de gillar dig jättemycket.





Har du lätt för att bli gravid?



– Eh… jo, men jag tar inget för givet. Barn är inget man kan planera sådär, bara.

Och vad säger dina andra bambinos om att få ett halvsyskon?


– Barnen tycker att det är jättemysigt! De är så stora nu, så de kan liksom vara med. Benjamin ska bli storebror, det är enormt för honom, han ligger gärna bredvid mig i soffan och pussar på magen. Han har ju alltid varit minstingen. Och Bianca är ju värsta barnflickan, hon tycker jättemycket om bebisar.

Både Benjamin och Bianca verkar vilja gå i dina fotspår.


– Ja, det är jättekul att båda två har ett så stort intresse för sång och dans. Vi uppträdde alla tre i julas på Liseberg och jag var otroligt stolt över mina barn! Det var så häftigt att JOBBA ihop och ha dem som kollegor.


– Bianca kom tvåa i Junior Eurovision Song Contest i fjol, och Benjamin vann Lilla Melodifestivalen.





Du var 22 när du skulle få ditt första barn. Nu har du fött fram tre guldklimpar och allt har gått bra. Så, är du coolare nu?



– Man kan aldrig vara cool som gravid, det kan hända så mycket. Visst, jag har fuskat och köpt lite söta bebiskläder, men jag har inget färdiginrett barnrum, för jag vill verkligen kolla att allt går bra först.


– Och, så är jag skitnervös för att föda! Det är smärtan jag är rädd för, jag vet ju hur ont det gör! Jag tycker att det är hemskt! Oh God, egentligen skulle jag bara vilja be om ett snitt. Men den här gången ska jag i alla fall ha bedövning, det har ju inte hunnits med förut. Och Jocke – ja, han ska vara med hela tiden, han får inte gå en meter.

Storyn om hur Pernilla och Jocke träffades, kan vi inte få höra den igen?


– Haha, det var på en fest, vi bytte nummer och sådär… ja, ahhh, det var ju alltså när jag blev vald till Sveriges sexigaste av tidningen Café. På DEN festen. Han var där med en tjejkompis, hennes kille kunde inte gå, så då tog hon med Jocke. Jag var på värsta partyhumöret och drack champagne, men han stod bara och drack Cola light hela kvällen. Men vi började prata, och jag tyckte väl att han var… ja, snygg och trevlig, men jag hade faktiskt inte en tanke på att det skulle bli något.

Varför inte?


– Jag mådde lite så där fortfarande, efter alltjobbigt som hänt innan. Men det blev ju vi, Jocke och jag, ändå. Det är väl så med den rätta kärleken, det kommer när man minst anar det.

Är Jocke din stora kärlek?


– Mm. Jo, det är han. Annars skulle vi ju inte skaffa barn.


– Men... i början var det Jocke som låg på, han var ihärdig och ringde. Jag körde först med svepskäl för att slippa träffas, men det var bara för att jag var feg. Men sen, efter vår första middag – då drack han Cola light, igen, haha – var det ”jisses, det känns som vi har känt varandra hur länge som helst”. Ingen var blyg, konstig eller tillgjord. Det flöt på, bara.

Var det slut med barnens pappa då?


– Ja, vi separerade för nio år sen, men så länge vi inte träffade någon annan så umgicks vi via barnen. Men vi har inte bott tillsammans sen vi skilde oss, eller varit ihop sen dess heller, egentligen.

Lite dröjande börjar Pernilla att berätta om åren som singelmamma. Det finns ett sorgset blänk i de blåa ögonen när hon talar om tiden efter skilsmässan. Om behovet av att vara med ungarna och ja, hela sig själv, så mycket som möjligt när hon inte jobbade. ”Jag har inte gått i terapi eller så, utan alltid hittat glädjen i mina barn, och inte deppat i min ensamhet, liksom... men... samtidigt har jag inte varit någon partysingel som gått ut, så nä, det blev inte att jag träffade någon ny under de där åren.”


– Så sen var det JÄTTELÄSKIGT när jag träffade Jocke. Åh, en man! Som jag tycker om! Hur ska det här gå? Ska jag våga presentera honom för barnen? Jag hade en bild av hur svårt och komplicerat det skulle vara, men det gick förvånansvärt lätt.


– Vi hade redan träffats flera månader, när Jocke en kväll kom hem till oss med min lillebrorsa. Jag presenterade honom som en kompis till Linus, för att avdramatisera lite. Men…

Benjamin började klättra och klänga på Jocke på en gång! Sen blev det att Jocke var mer och mer hos oss. Till slut var det BARNEN som sa ”men han verkar ju kär i dig mamma, ska du inte fråga chans på honom?”

Vad kul! Dina sötnosar bestämde lite också.


– Mmm. Sen flyttade han hem till mig rätt så omgående. Och de accepterade honom på en gång. Barnen ska ju inte styra ens kärleksliv, men jag kollade ändå av där innan, såklart.


– Jag var noga med att ha barnvakt ibland i början, för att Jocke och jag skulle få egen tid ihop. Men nu när de är större är de mycket med sina kompisar. Som i går, på kvällen, då var plötsligt huset tomt – så då åkte Jocke och jag in till stan och käkade.

Kan Jocke laga mat?


– Nej, tyvärr inte. Så det blir jag som fixar middagen, jag är ju så van. Och matlagning är en passion. Fast ibland orkar jag inte, då går vi ut och äter. Eller så blir det falukorv och makaroner. DET kan Jocke


laga, haha!


– Jocke är ganska lat hemma faktiskt! Men det är väl mitt fel också, jag har skämt bort honom. Han softar gärna och kan göra det tills jag kommer hem och säger till honom att dammsuga. Visst, då gör han det, men... Jo, nu när jag är gravid dammsuger han spontant – men inte annars. Han är ingen pysslig man!





Är män lata av naturen, tror du?



– Ehh, om man lever med en tjej som är stark och van att klara sig själv, så blir det nog lätt så. Och jag är inte den som BER om hjälp.


– Vi får se hur det blir nu med lilla bebisen, vi tar dagen lite som den kommer. Det får bara funka. Och vi har ju inte fyra småbarn, de stora klarar sig ju rätt bra själva nu. Jag oroar mig inte.





Blir du irriterad på Jocke?



– Vi har våra små vanliga tjafs, precis som alla andra par.

Men ändå, man fattar inte riktigt… hur får du ihop det?


– Jag har många goda vänner och har aldrig haft problem att få barnvakt en kväll om det skulle behövas. När det gäller skjutsningar och lämningar så delar vi på den biten, Jocke och jag, och med barnens kompisars föräldrar. Och mina föräldrar hjälper till ibland, såklart, men de är ju lite äldre nu.





Har det funnits någon avundsjuka hemma? Alltså, när Jocke kom in i bilden, då var ju dina barn vana vid att ha dig för sig själva.



– Det är nog nåt man får kämpa med, att ungarna från och till kan känna svartsjuka mot den nya kärleken i mammas liv. Men det värsta Benjamin vet, är när Jocke inte är hemma. Han var ju så liten, bara 4,5 när vi träffades, och han har ju vuxit upp bara med mig. Så för honom är Jocke tryggheten. De har en jättespeciell och nära kontakt.


Förra gången Pernilla var med i mama (nr 12/05) berättade hon om de tuffa åren, och om svartsjukan, raseriutbrotten och hoten. Vi var många som led med henne och nästan fick lite ont i magen.

Kändes det svårt för dig att lita på en man igen efter det som hände?


– Egentligen inte. Och jag är bra på att lämna det gamla bakom mig, att se med ny frisk blick, att inte jämföra. Jag har absolut inte känt att jag är bitter på mannen eller att jag aldrig kan lita på en man igen eller nåt sånt. Nä, tvärtom.

Jaså?


– Ja, jag kände med Jocke att den här killen… ja, det är skönt, han är så annorlunda än alla andra som jag har haft. Inte för att jag har dejtat hundra killar, men… jag vet inte, jag gick in i det här med öppna ögon och bara lät det ske. Man ska inte fundera för mycket.


– Jocke är gullig, härlig och snäll. Och vi har väldigt kul ihop, för mig är det jätteviktigt. Jag skrattar åt hans musiksmak, åhh, han lyssnar på så HEMSKA saker, som…baah… nä, det går inte att skriva i tidningen! Och han kan skratta åt att jag är så velig, att jag inte kan bestämma vilken färg på skorna jag vill ha, utan köper alla färgerna…


– Och sen, är vi jättecoola med vår svartsjuka. Lite gör inget, men det får inte gå överstyr.





Han är sex år yngre än du, känner du pressen att vara extra piffig just därför?



– Nej, gud, nej! Jag tycker att han ska vara jävligt nöjd som lyckats fånga en sån toppingla som jag, haha.

Nu dyker Bianca, 11, upp, med en cykelhjälm i handen och slår sig ned bredvid sin glammiga mamma. Först sitter hon knäpptyst. Sen, efter en stund, säger Bianca att hon redan nu är längre än mamma, och att hon ”säkert kommer att växa tio centimeter till!”


– Lyckost dig som blir så lång, säger snart fyrabarnsmorsan och smeker sin dotter över kinden.

Mörkret faller utanför, det är fredag, och de båda Wahlgrenarna småpratar lite lågt om mysiga saker som de kan tänka sig att göra i kväll.





Ja, vad gör ni när ni är lediga?



– Åhh, jag älskar att bara vara hemma. Vår familj gillar att se på dvd-filmer och bara softa.


– Och på helgerna brukar vi sova faktiskt, eller hur, Bianca? Ungarna sover till tolv, utan problem. Sovmorgnar och långfrukostar med äggröra, bacon, färskt bröd och goda juicer, det är vårt bästa. Det är jätteskönt att ha en dag när man inte bestämt något. Då är det bara att gå och lägga sig igen efter frukost, eller kolla på tv, det är min största avkoppling. Och, ungarna kanske har kompisar hemma. Vi är rätt okomplicerade.

Ska Jocke vara pappaledig?


– Jadå, han har redan planerat för allting! Han ska jobba hos Lidingö-polisen första månaderna med lilla bebisen så att han har nära hem till oss. Du vet, han kan lätt komma förbi med kollegorna, så bjuder jag på munkar (polisgodis), haha. Sen ska jag börja repetera ”Sound of music” och då ska Jocke vara hemma. Oj oj, så länge som fem månader har jag ALDRIG varit mammaledig förut. Jag har gått tillbaka till jobbet på en gång, ammat i logen och haft barnflicka.


– Jag vet inte hur vi ska dela på resten av föräldraledigheten, vet inte hur det funkar… jag har ju aldrig varit med om det. Jag har alltid tagit hela ansvaret. Vi får se. Men jag är nog rätt tålig att ha barn med. Herregud, den enda som kan amma är ju jag – varför ska då min man väckas mitt i natten?

Hur länge vill du amma, då?


– Jag brukar sluta när barnen är sju månader, när de börjar ligga och bita och skrika. Då har jag trappat ned, och kört med vatten i nappflaskan på natten istället. Det har funkat jättebra. Alla mina barn är helt tokiga i vatten nu, bara därför.

Är det andra förväntningar nu när du ska ha en sladdis?


– Det är ju perfekt att de andra barnen är så stora, jag slipper ju bära på dem. Men annars… nä, jag ser BARA fram emot det! Jag längtar efter att gosa och dofta på den lille. Ja, jag längtar till och med efter att vara uppe på natten med bebisen…