I drömmens värld länsar Amanda Widell minbaren och snubblar likt Julia Roberts ut i hotellkorridoren.

J

ag har alltid haft en längtan till att befinna mig i filmscener. Ni vet de det situationerna och miljöerna som man aldrig är i. Jag har till exempel en dröm om att jag ska sitta i en väldigt snygg hotellbar någonstans ute i världen och dricka en vodka med is i ett tjockt kristallglas. Jag har en dräkt eller en snygg klänning på mig och röker en cigarett med munstycke.

Förutom musiken som kommer från pianisten borta i hörnet så hör man tydligt hur isbitarna skaver mot varandra när jag sakta rör glaset i en cirkelrörelse med mina välmanikyrerade naglar. Man hör också när jag drar in ett bloss från cigaretten och det knastrar sådär härligt som det aldrig gör i verkligheten utan bara på film.

Det kommer sedan en människa och sätter sig bredvid mig, oklart om det är man eller kvinna, men här börjar ett samtal som får mig att förstå meningen med livet. Men samtalet är förklätt. Låt oss säga att vi pratar om äppelträd eller bakelser till exempel. Den kloka människan har sedan en slutkläm om äppelträden som får mig att släcka cigaretten, ringa till den jag älskar och säga förlåt för allt.

Jag drömmer också ofta om att jag är själv på ett hotellrum och olycklig för något. Så jag bestämmer mig för att dricka mig riktigt berusad av småflaskorna från minibaren. Ni vet, som Julia Roberts i “My best friends wedding”, och sedan hasa längs väggen ute i hotellkorridoren då städaren kommer förbi för att säga “This too shall pass”

Men inget av det här händer någonsin. Om jag sitter ensam i en hotellbar är jag alltid skruffigt klädd efter en flygresa och mer sugen på en Coca-cola än just den där vodkan med is och skulle det mot all förmodan komma fram någon så är det alltid en riktigt jobbig typ. Och skulle jag vara ensam på ett hotellrum så vet jag att jag skulle se fram emot att äta choklad och titta på film – inte dricka de där småflaskorna,  för vad skulle jag göra när jag väl blev full? Prata med mig själv och sedan gå och lägga mig? Det låter hemskt tråkigt.

Men jag försöker så ofta jag kan att få till några moments i min vardag. Jag ber till exempel Alex ge mig en filmkyss då och då. Det funkar även om jag vet att han tycker jag är ganska konstig som gör det.

Jag låtsas också att jag är Carrie i Sex and the City just nu när jag skriver denna krönika.  Jag kan mycket lätt leva mig in i att jag sitter vid fönstret i hennes New York lägenhet med en snygg outfit och tänker på min Big. Jag låtsas också ibland att jag är den snygga tjejen i Flashdance när jag dansar utan att någon ser.

Jag tänker ofta på att jag ska tala mer som om jag vore med i film. Inte vara så babblig. Tänk om jag kunde leverera one-liners i ett bråk eller i en kärlekssituation? Jag har provat. Det funkar aldrig det heller.

Men på senare tiden så har dessa moments kommit till mig helt naturligt och allt är Charlies förtjänst. Ibland kan hon titta mig rakt in i ögonen i några sekunder för att sedan sakta lyfta sin lilla hand och röra min kind. Det är som om hon vill säga till mig att jag faktiskt är helt ok. Sedan ler hon och då känns det som om vi just var med om något mycket speciellt. Precis som i en fin filmscen.

Eller när Alex kommer hem från jobbet och tar upp Charlie i sin famn. De skrattar båda två och nästan dansar runt. De tittar på varandra samtidigt och de ser faktiskt kära ut. Jag tittar på dem som i slow motion och känner att just den här sekunden är magisk. Som i en film.

Amanda Widell

NUVARANDE Amanda Widell: Mitt liv som film
NÄSTA Linda Bengtzing är igång!