Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa mama i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

Programledaren Malin Gramer: ”Charlies pappa var otrogen hela graviditeten”

När Charlie var tre månader, fick programledaren Malin Gramer, 35, reda på att sonens pappa hade en annan kvinna. Men Malin valde att inte vara ledsen. ”Det har fått mig att växa som människa,” säger Malin Gramer – i dag.

Snart femårige lillbrallan heter egentligen Charlie och har så tjockt hår som mamma precis klippt till i en så fin frisyr. De träffas halva tiden, men verkar vara i perfekt harmoni, ”vi är sjukt nära, vi fyller år på samma dag”, nickar programledaren Malin Gramer, 35, som just just nu klättrar omkring i sina skåp för att hitta rätt kopp (”jag är ju tenörd”).

Malin Gramer

Ålder: 36.

Familj: Sonen Charlie, 5.

Bor: Södermalm, Stockholm.

Gör: Skådespelare och programledare för bland annat ”Paradise hotel” i TV3, ”Fråga Olle-dokumentären” i Kanal 5 samt ”Lattjo lajban” i TV4.

Passion: ”Revy. Jag skulle GÄRNA skådespela mer. Alltså, jag skulle älska att göra fars eller musikal. Att stå på Fredriksdalsteatern med Eva Rydberg är min stora dröm. Jag skulle vara bra.”

Aktuell: Som programledare i ”Talang”, TV3.

Men, ”det har varit rörigt, kan man säga”, fortsätter hon. Hennes hem luftigt och välstädat, beläget prick på stockholmska så kallade SoFos paradgata, man kommer inte längre in i hipstersmeten än så. Malin är på något vis sinnebilden av en äkta söderbrud 2.0: medialt framgångsrik (det forsar på), smoothiemixande yogafantast och samtidigt sex and the city-drinkande pangpingla i smattrande stiletter (varannan vecka-livet).

En del kanske minns Malin Gramer från TV4:s barnprogram ”Lattjo lajban” för något halvdecennium sedan och ännu mer lätthågkommet de tre säsongerna av ”Fråga Olle-dokumentären” (2012–2013), där hon som reporter plöjde sig igenom olika avarter av sex, bland annat de som går i gång på att bli pruttade i ansiktet, Malin fick testa. 2012 tilldelades hon tv-producenternas pris som ”Årets profil” och TV3 lockade över henne med långtidskontrakt.

I höstas ledde Malin Gramer dokusåpornas dokusåpa ”Paradise hotel” med ivrigt kopulerande och intrigerande tatuerade, blonderade ”ungdomar” och det är inte bara Malins mamma som blivit utskälld för att dottern valt den här sortens program, även hon själv får ofta försvara sig, men som Malin säger, ”Min roll är att vara tittarens öga och jag är genuint intresserad av människor. Vad får människor att göra på ett visst sätt? Hur kommer det sig att de har blivit vad de är och vad är drivkraften? Även när jag möter folk och får se saker jag inte visste fanns eller ens var möjliga. Det gör ju också mig till en större människa och att min världsbild blir större. Även om det kanske är nåt man önskar att man aldrig hade sett.”

I vår är det ”Talang” som gäller för hela slanten. Malin och Adam Alsing tar hand om tittare och publik (och Malin lite extra om deltagarna), medan juryn består av Robert Aschberg, Tobias Karlsson från ”Let's dance” och så sångerskan Shirley Clamp och Carolina Gynning, Malin gör en mycket rolig imitation av den livliga skånskan.

– Hon och Shirley tillsammans, det är så magiskt! Och man tänker att Robban ska vara den hårda, men han sitter där och grinar. Så hela juryn är skitbra!

Men även om Malin är ”en sådan person som går ganska fort” har tempot varit väldigt högt, kanske till och med för en Gramer. Efter inspelningen av ”Paradise hotel” i Mexiko åkte Malin på en svårbehandlad parasit och därefter halsfluss, stressrelaterade sömnsvårigheter (därav blogginlägg från Malin vid sisådär fyra på morgonen) och nu blandar hon för fulla muggar i bladgrönt i sina smoothies ”… för jag läste en bok där det står att det ska boosta immunförsvaret”.

Charlie föredrar tacos, särskilt när han får stå vid köksbänken och hacka med mamma, tiden med sonen tummar hon aldrig på.

– Jag kan vara borta en vecka och jobba, säger Malin.

– Men då måste jag också vara hemma en vecka, och Charlie var med mig i Mexiko.

Du har varit singelmamma från början? 
– Ja, Charlies pappa hade ett förhållande med en annan från tredje månaden. Då hade vi varit tillsammans i kanske fyra och ett halvt år och bestämde att vi skulle skaffa barn. Eller, HAN ville att vi skulle skaffa barn … eh… jag tycker det här är jättesvårt. Jag vill inte hänga ut någon, men jag har faktiskt pratat med Charlies pappa, för jag måste veta vad jag får säga, med tanke på att det här är min historia. I dag har vi en väldigt bra relation. Han har också haft en ganska tuff barndom.

Vad hände med er? 
– Jag sa upp mig från ”Lattjo lajban”. Och vi blev gravida. Det gick i stort sett på första försöket. Och det var ju frid och fröjd. Men jag blev jättesjuk. Jag kräktes och kräktes. Det enda jag åt var typ kräm, för det visste jag var skönt att kräkas upp, allt annat var så jobbigt.

Vad gjorde Charlies pappa då? 
– Jag är en väldigt stark person och tar alltid hand om allt och alla och han visste nog inte hur han skulle ta hand om mig. Han fick någon form av kris och klarade inte av det. Så han … försvann. Helt enkelt. Han var inte närvarande. Han var där rent fysiskt, men…fladdrade omkring och gjorde andra saker.

Bodde ni ihop? 
– Ja, absolut, och hade det bra också… Så jag tänkte någonstans, ”Jaha, han är stressad över det här, över att jag har sagt upp mig, vi har precis köpt ny lägenhet, har nya lån, vi ska få barn, han vet inte riktigt, ’hur är man pappa?’” Han hade själv inte en speciellt närvarande pappa.

Vad kände du, ”Han får ha sin lilla fas, så kommer han tillbaka”? 
– Han ville bara gå ut och festa sjukt mycket och tyckte, ”Vadå, får jag inte festa nu för du är  gravid?” och jag bara, ”Ja, fast jag ser det mer som att nu ska vi bli en familj och du ska väl VILJA vara med mig?” Men det ville han inte. När jag inte var stark så visste han inte hur han skulle hålla ihop det här. Han bara gick runt och led för att det var jobbigt. Han säger nu, ”Nä, jag fick en knäpp. Jag fick en livskris och försökte förtränga.”

Då var du ensam i graviditeten? 
– Ja, och hela tiden försökte jag ge honom utrymme, ”Det är klart att det är jobbigt för honom att jag är lite sjuk”, ”Det är klart att det är jobbigt för honom att jag inte är rolig nu och att jag är trött på kvällen …” Efteråt fattade jag, ”Shit, vad sjukt, jag är medberoende.”

Ja, låter det som… 
– Sedan började jag jobba på Viking line som kryssningsvärdinna och lekledare. Jag kunde vara borta en vecka i sträck och han sa till mig någon dag, ”Jag tycker inte om när du är borta från mig sådär, jag gör så dumma saker.” Och jag tänkte typ att han var ute och festade mycket och … sådana saker. Men i februari, Charlie kom i april, i februari fick jag ett mejl från en kille som skrev, ”Om det är du som är Malin så tycker jag synd om dig, för din pojkvän har ju en annan tjej.” Och jag var sådär ”Va!” Det var så ABSURT och så konstigt.

Fasansfullt. 
– Jag fick det här mejlet när jag var på båten. Och där sitter jag, mitt i natten. Jag har ingen täckning, jag kan liksom inte ringa honom, inte messa, och samtidigt är jag också chockad, det var så mycket känslor. Där någonstans kommer jag ihåg att jag sa till magen, ”Okej shit, det kanske är så här, det är du och jag nu.”

”I dag har vi en väldigt bra relation.”

Cool reaktion ändå. 
– Jag satt ute på ett skepp! Jag var inte cool alls, jag mådde psykiskt dåligt. Men jag kände: jag kan inte göra någonting nu, jag måste vänta tills båten har vänt och i morgon klockan tre när jag kan gå av. Det var hemskt. När jag kom hem frågade jag: ”Okej, jag har fått det här mejlet, vad fan händer?” Han bara blånekade. ”Den där killen är bara ute efter mig …” Vad skulle jag göra, jag litade på honom! Samtidigt som jag tyckte det var väldigt olustigt. Sedan föddes Charlie i april.

Var hans pappa med på förlossningen? 
– Ja, vi var tillsammans. Han levde ju dubbelliv inför min familj och våra vänner. Även inför mig. Men förlossningen gick jättebra. Vi var hemma och jag fyllde år. Och vi skulle ha middag. Jag hade haft ganska mycket förvärkar, som satt i höfterna, så jag hade en sådan där tens-apparat.

Var Charlie beräknad den veckan? 
– Ja, jag tror han var beräknad till 28:e april och det här var den 26:e. Två kompis-par, som också var gravida fast två månader efter, skulle komma. Precis i typ samma sekund som det ringer på dörren, då börjar mina värkar. Jag sa till Charlies pappa, ”Öppna dörren, SÄG inte att jag har värkar, jag lägger mig lite här i soffan och andas, gör ingen stor grej av det.”

Det vill säga… typiskt dig! 
– Jag andades igenom några värkar och hoppade upp på benen och bara: ”Hej! Ja, då kör vi!” De bara: ”HUR ont gör det … EXAKT?” (skratt) För dem var det som att gå på cirkus eller världens bästa föreställning. ”Vi får mat! Och en förlossning! Allt i ett!” Mitt under middagen var jag tvungen att slänga mig på soffan och bara, ”nu tar jag några värkar här”, sedan kom de var tredje minut.

Vadå, mitt i efterrätten? 
– Nä, så långt hann jag inte. Jag sa till Charlies pappa att ringa till bb, men de bara, ”Nä, förstföderska, du får vänta.” Då gick jag in och tog en varm dusch, för det hade jag läst, det skulle ju vara bra. Men då blödde jag. Då kände jag, så ska det nog inte riktigt vara. ”Ring och säg att jag blöder”, sa jag då. Så då satte vi oss i bilen och åkte in. I hissen upp fick jag riktiga värkar, så man inte kan stå. Jag fick lägga mig i ett rum och jag kände hela tiden att vattnet – det är något som är jävligt i vägen här. Så skulle jag gå och bada och det kändes så tråkigt…

Tog du någon smärtlindring? 
– Nä, ingenting, jag ville inte ha någon. Jo, jag försökte med lite lustgas, men jag fick aldrig riktigt kläm på det, jag andades lite fel, så till slut sket jag i det också. Men sedan äntligen gick vattnet och det var så skönt, för jag kände hur det var i vägen … och då såg de att han hade bajsat i vattnet, att han var stressad där inne. Men sedan satte värkarna i gång, på riktigt, sedan var han ute.

Helt utan bedövning! 
– Men jag hade gått profylaxkurs och jag var fast besluten: det här ska jag andas igenom. Jag kände: det här har kvinnor gjort i så många år. Klarar de det, så klarar fan jag det! Jag ville känna smärtan, jag vill veta hur det känns. Jag tänkte, att jag inte kan ha kontroll över det här. Jag ville att det skulle gå snabbt och smidigt. Inte för snabbt, men i största mån utan bedövning och naturligt.

Hur kändes smärtan? 
– Jo, det var helt okej. Men de satte något band på magen för att mäta och precis då fick jag liksom som dubbelvärkar. De kom så tätt, så jag hann inte andas emellan, och någon värk när de också tryckte på det där bandet på magen – så kände jag, ”Nu får det fan vara nog.” Jag skrek inte, utan jag andades och tog bandet och bara slet bort det, för jag kunde inte prata, det gör så ont och man är så fokuserad.

Ändå en häftig upplevelse. 
– Men där var en smärta som är så… kroppen går ju sönder. Hela bäckenet flyttar sig liksom. Så det är klart att det gör ont. Men samtidigt, samma sekund som han var ute, och nu kommer kvinnor säkert att hata mig för att jag säger det här, men direkt efteråt kände jag: det här är det absolut coolaste jag gjort i hela mitt liv och jag skulle kunna göra det direkt igen. Det här är ett sådant mirakel. Det är så coolt att en kropp klarar av något sådant här. Men klart att jag var SLUT efteråt, helt, helt slut.

”Varför har min tjej en pung?” Det var mina första ord!

Visste du att det var en kille? 
– Jag trodde det var en tjej ända tills han kom ut. Då sa jag, ”Varför har min tjej en pung?” Det var mina första ord!

Vad sa pappan, då? 
– Han var jätteglad. Då var vi ändå en familj. När jag väl fick reda på att han faktiskt träffat en annan tjej i nio månader, när Charlie var typ tre månader, fattade jag först inte vidden av det. Det var så där, ”Okej, vi går väl i parterapi då.” Så vi gjorde det kanske två gånger. Sedan fattade jag mer och mer hur stökigt det var, hur smutsig hela grejen var och hur rörig han hade blivit. Att han plötsligt blivit en person som jag bara: ”Vem är den här människan?”

Så knäckande. 
– Det är klart att när jag låg där i stort sett nyförlöst, hade tappat min identitet och inget jobb att gå tillbaka till – det var ju en stor förändring. Först, ”jag är mamma, nu är vi en familj”, till singel, lämnad och också förnedrad. Klart man känner, ”Vadå, är jag inte tillräckligt snygg?”, ”Är jag inte snäll?”, ”Är jag inte sexig?” Och så tänkte jag, ”Här har jag stått och lagat mat varje dag, jag har städat, gjort precis allt, och han har varit ute och träffat nån annan som då kunnat raka sig och ha nytvättat hår och vara piffig och smal och kanske tränar …” Men jag kände ganska snart att det här är inte känslan jag vill känna. Jag vill definitivt inte att min son ska växa upp med en mamma som är bitter. Jag vill inte ha det här smutsiga, det här … kladdiga i mitt liv. Så för mig var det bara såhär: ”Jag vill inte vara en del av det här. Gör vad du vill, men lämna mig utanför.”

Imponerande. 
– Jag kände: jag vill vara en lycklig människa. Då bröt HAN ihop. Då kom verkligheten ikapp honom, vad han faktiskt hade gjort. Vad som hade hänt. Vad han hade förlorat. Så då bröt han ihop något fruktansvärt och det var så synd om honom.

Ha ha ha, först sabbar han allt, sedan blir han martyr… 
– Jag tror inte ens han fattade allt han utsatt mig för. Han gjorde så galna grejer, det var verkligen som en cirkus. Jag fick sälja vår lägenhet, fick flytta, skaffa en ny lägenhet. Han var inte förmögen att ta tag i saker, så jag var så där: ”Okej, jag styr upp.”

Hur blev det sedan? 
– Det var så konstigt och rörigt allting. Jag gick ner mycket i vikt och hade hjärtklappning. Smärtan tog lång tid att komma över. Men jag ville ändå att de skulle ha bra kontakt, Charlie och hans pappa. Och han kom faktiskt under första året när jag var hemma och mammaledig och Charlie bodde hos mig, eftersom jag ammade. Typ en timme om dagen. Oavsett. Och gick ut med Charlie, hängde med honom. Han hade lika gärna kunnat skita i det och lägga locket på och fly. Jag tycker det var bra av honom.

Väldigt fint för Charlie. 
– Och sedan, det här måste jag också verkligen säga, för jag vill inte prata skit om honom, han var i en kris och han visste inte heller bättre, eller vad man ska säga. Han hade inte förmågan och han …

Vilket i och för sig inte hjälpte dig. 
– Men samtidigt, det här har fått mig att växa som människa, såklart. Jag bara kände, det finns inget annat val. Det här är mitt liv och jag har ett val: vad vill jag? Vill jag ligga här i fosterställning? Eller vill jag ta mig i kragen och ta mig samman? Ingen annan kommer att göra det. Jag ville inte vara ledsen. Jag ville inte att det här ska ta över mitt liv.

I dag har ni gemensam vårdnad? 
– Ja, och vi kommer jättebra överens. Vi kan träffas, vi kan fika, vi kan prata, alltså, jag är en av hans bästa kompisar. Han ringer alltid mig om han har något problem eller om han vill berätta något, om det har hänt något kul eller något ledsamt. Vi är jätteflexibla och skitschysta mot varandra. Han var med i Mexiko med Charlie i tre veckor. Han har ett jättevarmt hjärta. Vi är en familj, på något sätt. Han kommer ju att vara i mitt liv i alla fall tills Charlie blir vuxen.

Har du någon ny kille? 
– Jag dejtar, vi får se vart det leder. Helt ärligt har jag varit ganska svår. Jag har skyddat mig. Jag blir typ inte intresserad. Jag vet inte ens hur man blir kär. Men det kommer i vår, säger min häxa.

Det tar tid att läka. 
– Ja, jag tror det. Men sedan i mitt fall: jag är sjukt självständig. Jag tror att många killar blir skraja för det. Och så handlar det såklart mycket om att jag har valt fel, att de killar som egentligen skulle varit bra för mig har jag inte varit intresserad av. Men jag vill bli knockad, så där rom-kom kär, jag längtar efter ”The one” såklart. Men jag letar inte aktivt. Han kommer när han kommer. Jag känner mig i alla fall redo.

Berätta mer vad häxan sa! 
– Hon sa om killar att ”…du är sjukt uppvaktad av många olika killar, men det finns inte tid just nu, men det kommer att komma i vår”, och så sa hon också att det skulle gå undan.

Aha, så snabbt? 
– Hon snackade om barn och grejer. Jag vet inte. ”Du träffar en kille, så ser jag barn.”

Hoppas det! 
– Ja, vi får se.

Av: Anna Björkman
Foto: Hans Ericksson

Artikeln har tidigare varit publicerad i mama nr 4, 2014.