Olivia, 1, har en mamma som rest jorden runt i flera bemärkelser. På den ljusa sidan har vi bebislyckan efter en internationell raketkarriär. På den mörkare sidan: dålig självkänsla, bulimi och baby blues. ”Det känns som om jag levt flera liv”, säger världsviolinisten Linda Lampenius.
 

LINDA LAMPENIUS CULLBERG

Ålder: 40.
Familj: Maken Martin Cullberg, advokat, dottern Olivia, 1, svärmor Marta Cullberg-Weston, psykolog, svärfar Johan Cullberg, professor i psykiatri, bonussvärmor Inger Alvén, författare. Mamma Ulla Eklund och pappa Börje Lampenius, båda berömda kulturpersonligheter i Finland.
Bor: I villa utanför Stockholm.
Karriär: Uppträdde första gången offentligt med sång som treåring, som femåring började hon sina violinstudier. Har varit konsertmästare i två orkestrar och studerat på Sibeliusakademin. Jobbade fram till 1996 i Finlands National Opera Orkester, har exempelvis spelat med Paul Potts. Linda har gjort tre skivor och turnerat jorden runt sedan hon var åtta. Bott i Los Angeles där hon medverkat i bland annat ”Baywatch”, samt varit ”Celebrity cover” i musiknummer av Playboy och haft huvudrollen i Andrew Lloyd Webbers verk ”Metal philharmonic”. Hon är mycket förtjust i vår egen Kalle Moraeus – både som violinist och vän.
Aktuell: Som domare i Simon Cowells talangshow ”X Factor” i Finland. Planerar nya skiva och showen ”The Magic of the Violin” med Alexander Rybak för nästa år.

Världsviolinisten Linda Lampenius Cullberg blev förstagångsmamma samma dag som hon fyllde 39.

Trots att hon redan innan hört talas om mardrömsförlossningar så kunde hon inte riktigt ta till sig vad som hände – hon plågades i 21 timmar innan en läkare ingrep med akut kejsarsnitt som antagligen räddade livet på lilla Olivia, nu 1.

– Jag vet att kvinnor hela tiden är med om svåra förlossningar och jag vill inte vara martyr. Men jag fattar inte hur det kan vara möjligt att så många kvinnor i det moderna Sverige upplever samma mardröm som jag och att ingen tar på sig ansvaret för detta onödiga lidande, säger Linda.

Linda och hennes man Martin Cullberg hade förberett sig noga för en naturlig födsel på Danderyds sjukhus i Stockholm, där Linda skulle föda enligt den så kallade Danderyds­modellen (mer om den finns att läsa på Danderyds sjukhus hemsida, men den innebär bland annat att varje förlossning ska kännas trygg och speciell) – och de var säkra på att vara i goda händer.

– Jag hade sett fram emot att föda mitt barn ”på riktigt” och att få hålla henne på mitt bröst. Nu blev det inte så, jag var väldigt omtöcknad när snittet gjordes, säger Linda.
Det är lätt att tro en kvinna som Linda Lampenius, med ett utseende som en gudinna och en musikalisk begåvning som tidigt gjorde henne till ett underbarn på de stora klassiska scenerna, åkt räkmacka genom livet. Men riktigt så enkelt är det inte. Att bli bäst på något kräver sina offer och kan göra en människa rätt ensam.

– Men min bästa väninna Pia var ett fantastiskt stöd. Vi träffades när vi var åtta år. Hon stod ut med att jag stod framför notstället dag efter dag, när de andra barnen var ute och lekte eller partajade beroende på vilken ålder vi var i. Jag så oerhört tacksam för att hon satt där och läste sina böcker – medan jag bara spelade. Vi är fortfarande bästa vänner, säger Linda som erkänner att hon inte direkt fått träna på den sociala delen av livet, att leva, rent praktiskt.
Hennes föräldrar jobbade i princip dygnet runt på teatern och Lindas uppfostran sköttes till stor del av en violinlärare – vars metoder bland annat handlade om att trycka ner sina elever för att få ut det mesta av dem.

Blev han din första manliga förebild?
– Ja, jag antar att min bild av män var att de skulle bestämma allt och vara mer eller mindre skrämmande, och mina relationer har fram till nu varit märkliga… Jag har antingen fallit för väldigt brutala, svartsjuka män, som behandlat mig illa – eller så har jag tyckt om någon men ändå dumpat dem, av rädsla för att de skulle göra slut med mig.
– Min självkänsla har varit usel fram tills jag träffade Martin faktiskt, han är min soulmate, han tycker om den jag är – inte ”kändisen Linda Lampenius”.
I vissa kretsar har Lindas status som världens skickligaste violinist överskuggats av hennes snygga kropp, vackra ansikte, diverse lättklädda bilder och medverkan i program som ”Let’s dance” och ”X Factor”.

Hur känns det?

– Jag har inte upplevt något negativt bemötande från människor. Tvärtom brukar folk komma fram och fråga: ”Är det du som spelar fiol?” Jag tror ändå att jag är mer känd för mitt fiolspel än för mitt namn eller mina bilder, säger Linda.

Förstår du varför vissa varit skeptiska till de där bilderna, eller dina lekprogram i tv?

– Jag har aldrig fått kritik för att jag medverkade i ”Let’s dance”. Jag tror att det var en bra grej för mig. Jag fick chansen att visa vem jag är som person. Tidigare hade folk bara sett mig som superseriös, kanske till och med en allvarsam person.
Ifall folk kritiserat mig för mina bilder, måste jag säga att det är frågan om väldigt trångsynta personer.
– Jag har växt upp med skådespelarföräldrar. Jag har sett dem i olika roller från kväll till kväll, allt från fars till musikal till Shakespeare. För mig är det helt naturligt att samma person kan gå in i olika roller.

Hur hamnade du i Sverige, egentligen?

– Jag hade gjort en snabb reklamturné i Sverige 1996–1997, då jag var modell för Björn Borg, men jag kom till Sverige för att stanna hösten 2002, när repetitionerna för showen ”Fantastix” drog igång. Under våren 2003, då vi körde showen på Hamburger börs, fick jag så många förfrågningar till företagsfester i Sverige för resten av året, att jag bestämde mig för att stanna.
– Dessutom kontaktade Kalle Moraeus mig och tog mig med på turné. Kalle blev min port till musiklivet i Sverige. Jag beundrar honom väldigt mycket och är oerhört tacksam.

Hur gick du från flickrummet via symfoni­orkestern till Playboy?

– Jag bodde i USA då en kvinnlig fotograf frågade ifall hon fick presentera mig för Hugh Hefner. Han visade sig vara en sann gentleman och frågade mig om jag ville göra en ”celebrity cover story” för tidningen.
– När jag såg listan på alla världsberömda skådespelare, toppmodeller och artister som gjort samma deal med Playboy insåg jag att det vore idioti att tacka nej till den äran. För mig innebar det intervjuer på alla stora tv-kanaler i USA och massor av spelningar, berättar Linda som bott i Helsingfors, Los Angeles och London, men nu verkar vara fast förankrad i sin villaidyll söder om Stockholm.

Från att knappt ha umgåtts med jämnåriga hamnade alltså Linda via Playboy i en värld av glitter, glamour och kändisar.
– Ja, jag är väldigt tacksam för att jag fått uppleva så mycket. Det känns som om jag levt flera liv trots att jag bara är 40 år.
– Jag längtade mycket efter mina föräldrar under alla turnéer när jag var ung, ibland grät jag. Men jag fick så otroligt mycket ut av att musicera med andra fantastiska musiker och se olika kulturer runt om i hela världen, att jag inte skulle byta ut mitt liv mot något annat.
– Jag lekte dock inte lika mycket som andra barn, men jag älskade att vara på bondgården min mamma kommer ifrån. Där mjölkade jag kor, mockade skit, var med på höåkern och plockade svamp och bär i skogen.

Ja, varför skulle inte en flicka, som under sin tidiga barndom stenhårt drillats av en ungersk läromästare i violin som knappast kan anklagas för att ha varit barnvänlig, vilja ha lite kul i livet? Att googla på Lindas namn är ett äventyr. Hon har blivit personlig vän med mannen och myten Hugh Hefner (som hon
säger i själva verket är en mycket vänlig man). Hon har umgåtts med bland andra Jim Carrey, Leonardo DiCaprio, hon har lirat jazz med Jeff Goldblum, spelat in ett avsnitt för tv-serien ”Baywatch” och hängt med skådisarna i gänget, spelat solopartiet i Andrew Lloyd Webbers ”Metal philharmonic” – ja, hon har kort sagt gjort allt det många av oss bara drömmer om.

Linda och hennes man Martin blev sammanförda av gemensamma vänner och det sade klick direkt.
– Vi hade båda flera seriösa förhållanden bakom oss och visste vad vi sökte. Vi märkte omedelbart att vi hade mycket gemensamt och flyttade ihop inom ett par veckor.
Linda led som yngre av ganska allvarlig bulimi. Tack vare Martins hjälp, sin egen vilja och Stockholms ätstörningsklinik mår hon i dag bra igen – hon är befriad från ätstörningarna och känner att hon inte kommer att drabbas igen.

Vilka råd kan du ge dem som lider av störda ätbeteenden?

– När jag hade bestämt mig för att bli kvitt min bulimi brukade jag läsa om allt som hände med kroppen när man spydde, säger Linda.
– Mineral-, salt- och hormonbalansen i kroppen rubbas, tänderna blir förstörda, mage och tarmar tar stryk, magen blir uppsvullen, man kan tappa hår, kroppen binder vätska, och – det värsta av allt för en ätstörd människa – spottkörtlarna i ansiktet sväller så man ser tjock ut i ansiktet och får påsar under ögonen… Vem vill ägna sig åt sådant? säger Linda och ler lite sorgset.

Hon och maken, tillika advokaten Martin Cullberg, bor i villa med sjötomt utanför Stockholm. Dottern Olivia är med under hela intervjun och nöjer sig med att få leka tittut och dra mamma i håret ibland – hon är enastående charmig och de två ser ut att ha ett väldigt tajt förhållande. Några timmar om dagen kommer en barnflicka för att Linda ska kunna spela fiol, annars är Olivia med henne i den mån det går.

Är du som mamma till en dotter rädd att föra dåliga ”kvinnoegenskaper” vidare?

– Jag tror Olivia kommer att få en bra självkänsla och ett sunt självförtroende och det tackar jag delvis Martin för. Han är så trygg i sig själv och har mycket bra självkänsla.
– I hela mitt liv har jag haft usel självkänsla, men bara tre år med Martin har förändrat mig, han har lärt mig tycka om mig själv och han älskar mig för den jag är… Och vi kommer att lära Olivia att alla människor är unika och underbara. Bantning och skönhetsoperationer kommer att stå på ”inte bra”-listan, ifall Olivia tar upp ämnet, säger Linda.

Hon turnerade fram till julen 2008, Olivia föddes den 26 februari året därpå.
– Det gick hur galant som helst att springa omkring på scenen och resa från stad till stad, säger Linda.
– På nyårsafton kom smärtan. Jag var inte alls förberedd på hur ont det kunde göra. Olivia levde om som en tornado i magen. Hon vände sig hela tiden, for omkring som en mini­tornado och jag hade två vändningsförsök inbokade innan Olivia äntligen föddes – nästan två veckor efter beräknat datum. Vid båda vändningsförsöken vände hon sig rätt precis innan vändningen skulle göras…
Under graviditeten låg Linda ofta mot en vägg, med benen rakt upp i luften, för att hon hört att det skulle få barnet att vända sig. Att stå på alla fyra hörde också till hennes favoritsysslor under de sista veckorna. Enligt Linda är det bara en havande kvinna som gått över tiden som kan fatta hur olidligt långa alla dagar, timmar och minuter känns, då man väntar på att underverket ska komma till världen.

Och så kom förlossningen – där inget blev som det var tänkt?
– Ja, vi åkte in natten mellan den 24 och 25 februari, klockan 2:40, och klockan 16 nästa eftermiddag började jag få Syntocinon eftersom jag inte öppnade mig trots värkarna. Då trodde jag att det skulle sätta fart och att Olivia snart skulle vara vid min sida. Men nej. De oavbrutna värkarna höll på att knäcka mig. Det finns stunder jag inte minns, smärtan var så outhärdlig.

Och så lider du av nål och sprutskräck?

– Min man Martin körde ut barnmorskan som snäste åt mig att jag kunde åka hem ifall jag inte tålde smärta och som med våld tryckte kanylen i min arm på ett ställe där jag inte hade bedövat mig själv med emlakräm.
Linda gråter nästan bara hon tänker på detta.
– Att ha nålskräck är visserligen pinsamt men så är det, jag bedövar alltid huden innan till exempel ett vanligt blodprov och trots det så kan jag svimma eller spy, jag får panik bara av att se nålar på tv. Förlossningsavdelningen visste detta, trots det beordrade denna elaka barnmorska en elev att sätta en kanyl i min hand. Eleven misslyckades trots många försök, min vänstra hand var som ett stort blåmärke och jag var panikslagen. Då slet barnmorskan till sig min högra arm och tryckte in kanylen på ett ställe som inte var bedövat.
– Som pricken över i stod tre elever runt min säng och studerade mitt elände samtidigt som jag kände mig så sårbar och så ynklig som alla kvinnor gör i det läget. Dessa personer nämns inte ens i förlossningsjournalen. Jag har ingen aning om vilka främlingarna var, fortsätter Linda.
Men till slut kom ändå en liten flicka ut.
– Jag hade andats lustgas nästan nonstop i tio timmar och fått epidural redan innan snittet. Men mitt inne i dimman hörde jag plötsligt ett väldigt behagligt ljud. Det var Olivia som grät. Sekunderna därefter såg jag henne och tryckte min kind mot hennes. Hon var så bedårande.

När allt på förlossningsavdelningen var över och kejsarsnittet utfört upplevde Linda att personalen på bb-avdelningen var ”helt underbara”, att hennes snitt läkte bra och att Olivia mådde prima.
Det var när hon kom hem som ensamheten kom över henne, detta att vara utan en familj, så som man stöttade varandra förr när generations­boenden var vanligt. Maken var upptagen med Thomas Quick-målet och led lika mycket som hon av att inte kunna stötta henne under vardagarna efter förlossningen.
– Då kom väl chocken och det som kallas baby blues, jag var deprimerad, hade vansinnigt ont när jag ammade eftersom någon barnmorska sagt att amningsnapp inte var bra. Olivia ville inte äta blodblandad mjölk, jag fick mjölkstockning…
– Men när jag väl fick mina amningsskydd så blev allt bra igen och jag kunde njuta av mitt moderskap fullt ut, säger Linda och tillägger att Olivia varit ett mycket enkelt barn, en ängel, som snabbt sov hela nätterna.

Linda känns väldigt harmonisk med sin lilla Olivia och sin man. Hon är mamma, hon är kär, hon spelar violin – och hon har roligt också, fast hon fyllt 40. Snart väntar en turné med Alexander Rybak, domarjobbet i finska ”X Factor”, en ny skiva med klassisk musik. Det skulle förvåna om hon inte snart får ett programledarejobb också i Sverige – om hon nu vill det.
– Jag har tiden framför mig och känner ingen panik, jag vill uppleva så mycket som möjligt av Olivias barndom och jag älskar att bara vara – jag har inte kunnat det förut. Jag försöker släppa tvånget att göra allt perfekt. Inte för intet har jag ju gift in mig i en hel familj som arbetar med det mänskliga psyket.
Linda ler.
– Martin ja, han är mitt livs stora kärlek. Jag har hittat hem nu.
 

NUVARANDE Linda Lampenius: ”Jag föll för brutala män som behandlade mig illa”
NÄSTA Papporna får skylla sig själv