Framgångssagan Leila Lindholm bara fortsätter - nu med Walter, 1, magnifik villa vid vattnet och ny kokbok. "jag är ingen drömmare, jag är supereffektiv som en bläckfisk", säger Sveriges egen Nigella.

Fakta om Leila Lindholm

Ålder: 35.

Bor: I stor sekelskiftesvilla i ett litet samhälle i Sörmland.

Familj:
Sambon Mårten Elensky, 34, och Walter, 1,5.

Gör:
Tv-kock, receptör, matstylist och inredare. Driver bokförlaget Walter and Books.

Aktuell med: Nya kokboken ”One more slice” och ”Leilas homedelivery” i TV4 Plus.

Det sitter en lista upptejpad i Leila Lindholms halvstökiga kök. ”Vi behöver: Walk in closet i källare. Städskåp uppe och nere. Köksö med förvaring under. Ställning i tak, kök. Öppna hyllor. Tvättkommod med handduksförvaring. Skoförvaring i hall.”

En typisk lista hemma hos folk som renoverar hus. I köket, som än så länge är ofixat, men fullt med vackert porslin, oljor, kokböcker och dinkelkex, sitter anledningen till hus­köpet och väntar på lunch. Leilas son Walter är drygt ett år och smaskar koncentrerat i sig mosad avokado till förrätt. Han vet inte att hans mamma är en av Sveriges främsta matlagningskändisar, men om han förstått det hade han nog inte blivit förvånad. Där jag själv satt och trugade bebisar med mikrovärmd burkmat för några år sedan, svänger Leila ihop lite lax, svamp, aubergine och potatis till en riktig maträtt.
– När vi är ute och åker kan det väl hända att han får en burk ekologisk barnmat, det finns några rätter på burk som är okej, säger Leila.
– Men det skulle kännas taskigt att ge honom burkmat som inte smakar gott. Vi är alltid noga med att ge honom god mat.

Märkligt vore det kanske annars. Leila Lindholm var tonåring när hon bestämde sig för att bli kock, men hade redan som liten unge bossat runt med både mamma, mormor och farfar i respektive kök. På den senares segelbåt lagade hon all mat och handlade på egen hand. Hon utbildade sig sedan till sitt drömyrke, kock, och arbetade på flera olika finkrogar, som Aquavit i New York, Freds­gatan 12 och Operakällaren i Stockholm. Hon har gjort flera matprogram i TV4 och gav nyss ut fjärde kokboken ”One more slice”. Samt två nummer av tidningen Leilas Country Living.

Du verkar jobba mycket?

– Ja, fast just nu delar vi föräldraledighet och försöker att vara tillsammans så mycket som möjligt. Det är skönt att kunna göra så. Ofta ser man familjer där pappan kommer hem sent från jobbet och knappt träffar bebisen. Mamman går hemma och lever i en helt annan värld. Vi delar på båda bitarna och det är väldigt bra tror jag.

Du jobbar, har bebis och renoverar hus. Har du fler timmar på dygnet än andra?
– Nja, tiden är ju det tuffaste. Men man hinner det man hinner. Det var jätteroligt att göra tidningen och den gick superbra, jag kommer eventuellt att göra tidning igen. Men det är slitigt också, så den får ligga på is nu. Jag var tvungen att skära i något.

På tv är hon den kompetenta kocken och sockerbagaren, recepten i kokböckerna gör hon själv. Allt är perfekt regisserat och komponerat. Leilas mat ska inte bara vara god, den ska vara snygg också, och hon har med tiden blivit någon av en inredningsexpert. Hon har sitt kontor, med fotostudio, kvar i Stockholm. Dit åker hon några gånger i veckan och jobbar, plåtar och smider planer för sitt nystartade bokförlag. Den särskilda Leila-estetiken går som en linje genom böckerna, programmen och tidningen. Romantiskt, rustikt, gulligt och tufft samtidigt.

Leila är personlig i det hon gör, men hon har aldrig varit en ”kändiskändis” av typen som poserar på filmpremiärer eller skvallras om i damtidningar. Vi dricker kaffe och hon tycker att det känns lite konstigt att prata om sitt privatliv. Tidigare har hon knappt berättat att hennes kille heter Mårten.

Hur träffades ni?
– Vi var på skidsemester i Åre med varsitt kompisgäng och hans gäng bjöd över oss på middag.

Modigt att bjuda dig på middag.

– Nja, det var restaurangfolk och kockar så det var ingen grej. Jag tror egentligen att det är tvärtom, folk förväntar sig stordåd när jag bjuder på middag, och så kanske jag bara känner för att slänga ihop en pasta. Själv tycker jag att det är så trevligt att bli hembjuden till folk att jag nästan skiter i vad det är för mat. Det är ju en social grej mer än något annat.

Blev ni kära direkt?
– Nä, inte så att det slog gnistor. Mårten var min bordsherre, men vi satt vända från varandra middagen igenom. Vi sa inte ett ord till varandra. Vi hade träffats en gång tidigare, på en after work i Stockholm, men då tyckte jag att han var sur och han tyckte att jag var jobbig.

Ingen vidare start.
– Nej, men ofta missar man det som finns rakt framför näsan på en. Det blev uppenbart att det låg en speciell attraktion mellan oss. Mårten tog kommandot kan man säga, han hade nog noterat mig mer än jag honom. De gånger man blivit förälskad direkt och fått den där hjärtinfarktskänslan – det har aldrig lett till något bra för mig. Den här gången däremot…
– Jag tror inte att det är så svårt att träffa någon, det svåra är att få ihop sina liv och leva tillsammans. Och det har vi lyckats med.

Walter har ätit färdigt och blir nedsläppt på golvet. Han sätter i väg mot dammsugaren med schwung i rörelserna. Dammsugaren är en favorit, både den vanliga och den lite mind­re leksaksvarianten.

Var Walter planerad?
– Vi hade kommit fram till att vi ville ha barn med varandra, det var lite ”jaha, så vad väntar vi på?”. Sedan gick det fort. Min mamma blev jätteförvånad.

Varför?

– Vi hade inget tokfokus på barn, det har aldrig varit något jag trånat efter. Jag är ingen drömmare, som drömmer om prinsessbröllop och barn. Jag är en doer.

Hur var det att vara gravid?
– Först var det som att jag blev förvånad, för det gick så snabbt att bli gravid. ”Va, det gick, min kropp funkar!” Sedan drabbades jag av allvaret, och ansvaret. Det var en konstig känsla. Så himla på riktigt.

Fysiskt, då?
– Rätt tungt. Jag fick foglossning halvvägs genom graviditeten. Det gjorde jävligt ont, jag kunde knappt gå. En gång gick jag tre kvarter till mataffären och det bara skar i kroppen, Mårten fick komma och hämta mig med bil.

Herregud.
– Ja, jag är så van vid att vara som en bläckfisk, supereffektiv. Jag är en väldigt handgriplig person, jag fixar och donar med grejer i trädgården och hemma. Plötsligt kunde jag bara sitta på en stol.

Du som är ett sånt matproffs – hade du några cravings?
– Ja, i början ville jag ha skaldjur hela tiden, hummer, räkor, havskräftor, gärna till frukost, lunch och middag. Sedan blev det fruktjuicer för hela slanten, jag åt massor av apelsiner varje dag och drack mangojuice och äppeljuice.

Det låter ändå rätt hälsosamt.
– Ja, fast mot slutet tryckte jag i mig en och annan semla också. Det började lagom, sedan blev det lite sämre och sedan hade jag rena semmelorgierna.

Gick du upp mycket?
– Jag vägde mig aldrig innan, det kändes så himla onödigt. Men det var tungt för kroppen, den tar ju stryk. Efter förlossningen var jag verkligen jättetrött och så blev man ju väldigt låst av att ha en liten bebis.

Förlossningen beskriver Leila som ”ont som satan, men bra och supertrygg”. När hon legat med värkar i ett och ett halvt dygn började plötsligt värkarbetet stanna av. Fostervattnet var färgat, Walters hjärtljud gick ner för varje värk och dessutom hade han trasslat in sig i navelsträngen. (”Inte så konstigt, han var så livlig i magen, jag var som en levande torktumlare.”) Förlossningen slutade med ett akut kejsarsnitt.
– Det var en befrielse, men samtidigt lite läskigt. Jag var ju vaken och med på vad som hände, men hade inte hunnit bearbeta att de faktiskt skulle skära upp min mage. Men det gick jättebra.

Ut kom Walter, en välgödd, frisk liten bebis (”han hade ju fått i sig någon liten semla eller två”) och Leila återhämtade sig snabbt efter operationen.
– Jag var uppe och gick dagen efter snittet. I mitt huvud tog allt väldigt lång tid, men jag har fattat efteråt att det gick fort. En kompis i London som gjorde snitt var sängliggande i en vecka efteråt. Vi hade tur också, som fick plats på Södra bb. Dagen efter var det så fullt där att de tvingades skicka födande till Uppsala och Eskilstuna, tänk så förfärligt.

Ammade du?
– Ja, men vi fick köra med ersättning också. Det var jobbigt att amma, jag var så trött, så matt. Det var mysigt också så klart, men han var så himla hungrig. Det blev några månader, sedan började han att äta mat.

Mårten har varit i affären och köpt skruvar till badrummet som nästan är färdigt på övervåningen, och ett litet flygplan till Walter. De testflyger genom matsalen. Flygplanet kraschlandar. Walter plockar upp det och börjar pilla, blir arg när han inte kan kasta i väg planet, gruffar och får en rynka i pannan.
– Han har aldrig sovit särskilt mycket, sådär som andra bebisar gör. Det är fullt ös hela tiden. Han vinner alla bråk också – han skriker högst. Han har ett sjuhelvetes humör, men är också social och helt orädd.

Är han lik dig?

– Han har inte mina färger, men mina drag. Jag var så förvånad när han kom ut och var helt kritvit med blå ögon och rödlätt hår. Om jag inte vetat att jag varit gravid hade jag undrat vem mamman var. Men den här viljan av stål, den är nog min, min mamma säger att jag var exakt likadan när jag var liten.

Mårten lagar det stackars flygplanet och slänger iväg det genom luften. Walter har återgått till leksaksdammsugaren.

Hur har det påverkat er relation att få barn?
– Vi bråkar mindre än innan. Jag tror att vi klarade av det mesta innan Walter kom. Klart att vi ryker ihop ibland, men väldigt lite. Att leva med en annan människa är så mycket att lära sig älska och acceptera varandras bra och dåliga sidor – ingen är ju perfekt.

Blev det som du tänkt dig, att bli mamma?
– Jag tror inte att man kan fantisera sig till hur det ska bli, det är en så unik och speciell upplevelse. Det ramlar över mig då och då, den här kärleken man känner för sitt barn, sin familj.

Vad hade du inte räknat med?

– Att det skulle vara så himla kul. Han är så rolig! Det är ju också extremt engagerande. I början var det en chock, man hade tur om man fick duscha en gång i veckan typ, det kändes som om jag gick i pyjamas i en månad. Men vi var hemma hos några vänner som fick barn ungefär samtidigt, de bjöd på trerätters middag och hade helt städat hemma. Deras bebis bara sov. Så var det inte för oss…

Walter kanske ändå visste vem hans mamma är. Han kom ut vrålhungrig. Han började med smakportioner vid fyra månaders ålder och har sedan dess fått toppenmat trots att det knappt funnits kök att tillgå. Han föddes nämligen in i ett bostadsbyte.Dagen innan hans beräknade födelsedag skrev Leila och Mårten på papper för den ljuvliga sekelskiftesvillan, ritad av Ragnar Östberg och byggd 1922, där vi nu går husesyn. De hade kikat på hus ett bra tag, men egentligen lagt ner projektet när de av en slump hittade drömhuset i ett litet samhälle i Sörmland.

De flyttade in i november 2009, och har kommit imponerande långt med renoveringen redan. När jag hälsar på är det bara källare, kök och halva badrummet kvar att fixa. Det känns som att kliva in i ett inredningsreportage. Högt i tak, vitt, vitt, vitt med avbrott i form av färggranna, mönstrade tapeter. Som Madickens Junibacken fast modernt, med inslag av franskt pensionat och lite marockanskt. De stora fönstren i matsalen, vardagsrummet och biblioteket vetter ut mot en vassrugge och en sagolik sjöutsikt. Lite förvirrad inser jag att det finns tre stora sovrum med dubbelsängar, övernattande gäster kommer att få mer än trasiga resårmadrasser från Ikea. Vinden, med ett eget litet fönster ut mot sjön, ska på lite sikt inredas till barnrum. Stolt visar de två feta balkonger och favoriten: en kattvind inredd till walk-in closet.

Trädgården, redan med två grillar, håller de som bäst på att anlägga, med fruktträd, stor gräsmatta, köksträdgård och massor av vackra blommor. Mårten och Leila berättar om ångbåten som går förbi ibland, om en lokal restaurang med husmanskost, om grannsämjan och enkelheten i att bo utanför Stockholm.
– Vi hade inte haft råd med det här huset i Stockholm.

Är du inte rik?
– Nja, kan man bli rik i Sverige? Det är svårt. Jag känner mig rik, jag har ett rikt liv. Alla resor jag får göra, alla fantastiska människor som jag möter genom jobbet. Allt är relativt. Jag lägger mycket pengar på god mat, förstås, men jag slänger inte direkt dollarsedlar omkring mig.

Saknar du stan?

– Den ligger ju inte så långt bort, det tar en halvtimme med bil. Och nej, jag saknar den faktiskt inte. Att bo så här är livskvalitet för mig. Ens behov förändras ju mycket när man får barn. Här kan vi bara öppna dörren och komma ut, det gjorde vi inte vid Nytorget. Dessutom kände jag direkt att det här huset har en bra själ. Andra som kollade på det tyckte att det var förskräckligt, men jag såg möjligheterna.

Det finns ju plats här för ett fotbollslag. Med varsitt rum.
– Det förgyller livet att ha barn. Mårten kommer aldrig att gå med på det, men som det känns nu vill jag ha fem stycken.

NUVARANDE Leila Lindholm: ”Jag är som en bläckfisk”
NÄSTA Rösta fram Årets Bloggmama 2010