Josefine Sundström, 33, är programledaren, dansaren och skådisen som i höst debuterar som romanförfattare. Att bli mamma till Maj-Lis, 1, har hjälpt henne prioritera i livet. "Nu skiter jag i allt som inte är viktigt på riktigt".

Josefine Sundström är i tid. På sekunden sladdar hon in vid trottoarkanten och plockar upp mig i sin bil. Hon kör ovant och ryckigt, ursäktar sig med att hon normalt kör jättebra men inte har kört sin egen bil på länge. En hyfsat trång fickparkering avlöper dock utan problem.

Effektiv morsa, tänker jag när Josefine slänger i mynt i parkeringsautomaten för en dryg timme extra. Hon har tänkt hinna en sväng till klädbutiken Tjallamalla när vi är färdiga med intervjun, och dessutom ska hon hinna sätta sig någonstans och gå igenom ­manuset till sin första roman. Sista korret ligger i hennes svarta läderväska.

Men författare är bara en del av hennes ­yrkesidentitet. Om man pressar Josefine Sundström på vad hon skulle skriva på ett visitkort, en enda titel, är ”konstnärssjäl” det enda hon kan komma fram till.
Hon har dansat sedan hon var tre. Hon har arbetat som dansare, skådespelare, danspedagog, sångerska, programledare, ­reporter, tv-producent, redaktör, låtskrivare och koreograf. Hemma på kammaren målar hon tavlor. Och så skriver hon förstås.
– Jag har ett behov av att uttrycka mig, göra saker. Jag älskar att jobba och har en enorm självdisciplin.
Den självdisciplinen har fått fyra års skrivande att resultera i manuset i väskan. Boken, som kommer ut inom kort, har titeln ”Vinter­äpplen”, och det är en släkthistoria löst baserad på Josefines mammas och mormors liv.

Vi köper Brämhults juice, en macka och en croissant (”vi kan gå vart som helst bara de har croissanter”) på Seven Eleven och åker upp i min lägenhet. Josefine Sundström känns efter en minut som en gammal kompis. Hon tittar på dagisbilder på kylskåpet och små­pratar om min soffa. Sedan slår hon sig ner vid köksbordet för att äta och bli intervjuad.

Vad handlar din bok om?

– Den handlar om kraften i att bryta sig loss. Om att bryta mönster och förtryck som gått i arv.

Hur då?
– Den ena kvinnan i boken lever med en man som är alkoholist och slår henne. Den personen bygger till viss del på min mamma, som också träffade en man i unga år, och fick barn med honom. Sedan flydde hon från ­honom.
– Den andra kvinnan i boken bygger lite på min mormor. Den handlar om förtryck från en annan kvinna, nämligen hennes egen mamma. Som inte är ond, men som har varit nedtryckt själv och för det vidare till sina egna barn.

Varför skrev du boken?
– Det finns små böcker kvar som jag skrev när jag var liten, om flickor som började skolan, någon som gick en skogspromenad, någon annan fick en hund. Jag har alltid skrivit. Manus, låttexter, små historier, krönikor. Jag har en halv deckare i byrålådan.
– Den här ­boken började med att jag skrev ner små ­scener. Sedan skrev jag mer och mer, och ­arbetade om, och skrev mer, och sedan blev det en bok. Jag ville förstå förtryck, vad som gör att man hamnar i det och vad som gör att man lyckas ta sig ur.

Var det svårt?
– Det mesta, och det är verkligen viktigt, har jag ju hittat på själv. Det är en roman, ingen biografi på något sätt. Den där mannen som min mamma lämnade är alltså inte min pappa, utan en annan man. Han är död nu. Men eftersom jag har distans till deras historier, och dessutom har hittat på det absolut mesta själv, så var det inte svårt. Men det var ändå starkt, att leva sig in och försöka förstå.

Vad säger din mamma?
– Hon tycker om den. Det är ju inte hennes historia, hon läser den som en roman. Hon ­säger att hon inte förstår riktigt hur jag ­kunnat skriva som jag gjort utan att ha varit där själv. Det är ett gott betyg.

Hur känns det nu, inför att andra ska läsa?
– Det är läskigt. Jag har lite ”stoppa pressarna!”-känsla. När manuset blev antaget blev jag så otroligt lycklig, men den lyckan byttes snart i stor ångest. Haha.

Hon sneglar mot väskan med pappersbunten. Den pappersbunten betyder absolut sista chansen att ändra något och upptäcka stavfel, innan boken går i tryck.
Ibland är människor väldigt skeptiska när någon byter inriktning, och du är ju känd som programledare.

Är du rädd för att få dåliga recensioner?

– Ja, lite. Eller alltså, jag har ju blivit rejält sågad förr, men jag hoppas att folk läser ­åtminstone 50 sidor innan de sågar min bok. Många kanske förväntar sig chicklit, men det är det ju inte. Det är en roman. Verkligen inget spekulativt val av genre. Om jag ville ge ut en bok för att tjäna pengar borde jag skrivit klart min deckare istället.

Josefine Sundström känns avslappnad, pigg och verkar egentligen inte särskilt rädd för att ge sig in på en ny karriär. Det har hon gjort många gånger förr. Dessutom är hon van vid att arbeta hårt. När vi ses har ett isländskt askmoln nyligen hindrat henne från att åka till New York och intervjua hela ”Sex and the city 2”-gänget för Kanal 5:s räkning. Innan det var hon programledare i ”Stjärnkockarna” i TV3. Inspelningarna började när dottern Maj-Lis bara var några månader gammal och Josefine fortfarande ammade.
– Det var kul, jag brassade på med klänningar som jag aldrig skulle haft annars. Jag var som Charlotte Perrelli, brösten växte under inspelningen, hehe.

Annars har mycket av hennes senaste år gått åt till att göra färdigt boken. I övrigt tränar hon aerobics (”jag ­behöver den där tonårsnerven med dåliga hitlåtar på hög volym för att orka”), målar och läser böcker.

För ett år sedan föddes så den som ser till att Josefine alltid har något att göra: Maj-Lis. När vi ses är Maj-Lis hemma med pappa Klas, men dagen efter får jag höra att Maj-Lis skött fotograferingen för mama exemplariskt och med gott humör.

Josefine har varit tillsammans med sin man Klas i åtta år. De träffades första gången när han intervjuade henne i slutet av 90-talet. Sedan råkade de på varandra i olika sammanhang, och Klas började bjuda med Josefine på ”konstiga saker”, fotbollsmatcher och ölkvällar med hans kompisgäng.

När hon som nybliven singel tackade ja några gånger tänkte hon efteråt: ”vilken härlig man, honom måste jag presentera för någon av mina kompisar”.
– Han jobbade hårt och jag fattade verkligen ingenting, tills en kväll när vi satt på Tvillingarnas och jag plötsligt insåg hur snygg han var, och att det förstås var jag som borde ha den där underbara mannen.
Det fick hon. För två år sedan gifte de sig, inte långt efter det bestämde de sig för att skaffa barn.
– Jag var väldigt medveten om att det kan vara svårt, och vi sa väl typ att ”vi börjar försöka nu så kanske det blir om ett år”. Men det funkade med en gång.

Hur var graviditeten?
– Jag mådde riktigt, riktigt illa. Och det slutade inte efter några månader, som det gör för de flesta, utan det höll i sig. Jag kunde ligga blick stilla och stirra på en prick i soffan i flera timmar. Det var hemskt.
– Det konstiga är att jag inte minns ett dugg av hur dåligt jag mådde i dag. Men då var det verkligen jobbigt.

Efter grav järnbrist och graviditetsstruma, som förde med sig en förlamande trötthet, blev Josefine erbjuden att föda med planerat kejsarsnitt en vecka före beräknat födelsedatum. Hon tackade ja. Sedan gick hon in på olika nätforum och läste vad en del människor tycker om planerat snitt.
– Det var otroligt smärtsamt, alla som hade så starka åsikter och skrev att ”alla som väljer snitt kommer att ångra sig”. Mest störande var kanske att folk hade så mycket synpunkter på hur andra ska göra, men jag var känslig. Jag var som en stor, rund disktrasa.

Vad gjorde ni kvällen innan snittet?
– Vi gick runt hemma och fnissade. Allt var klart, vi hade bäddat korgen som hon vägrade sova i sedan, vi hade köpt allt man behöver, packat väskan. Sedan fnissade vi nog hela vägen tills jag var på väg in i operationssalen. När Klas fick på sig de där operationskläderna… då började jag gråta.

Och sedan?
– Det var helt fantastiskt! Det var så kontrollerat, så lugnt, och personalen var underbar. Maj-Lis skrek direkt hon kom ut och mådde bra. Hon hade ett enormt tryck i rösten. Jag hade förberett mig på att jag kanske inte skulle känna något sådär direkt, jag hade hört att det kan ta ett tag. Att bebisen kan kännas främmande. Men för mig kom den där kärleken verkligen med en gång, så fort jag såg henne.

Hur länge låg ni på bb?
– Två dygn, och det var en helt igenom positiv upplevelse. Det där som man hör om amningshetsande sköterskor – så var det inte alls på Danderyd där vi låg. De hade en så fin inställning, inga måsten med någonting. Det var jättebra. Fast värdigheten får man ju lämna där hemma när man ska föda barn. Man är ett jävla verktyg. Jag var ganska eländig efter operationen och hade kateter och grejer. Men det gör liksom inget, för den där lilla bebisen var där och det var på henne allt fokus vilade.

Ammade du?
– Ja, tills hon var sex månader.

Visste ni innan att det var en flicka?
– Ja, det hade vi tagit reda på. Vi pratade en del om namn, Klas ville absolut ha ett dubbelnamn. Så en dag när vi var ute och åkte bil kläckte jag det bara: Maj-Lis. Det kändes helt rätt och så blev det. Hon är verkligen en liten Maj-Lis.

Josefine och Klas var hemma tillsammans med Maj-Lis en hel månad. Det går en sorts skimmer över Josefines ansikte när hon talar om den berömda bebisbubblan. Allt flöt på och kändes helt naturligt, som det skulle, med massor av kärlek till den lilla nya ­familjemedlemmen.
– Sedan kom chocken.

Vadå?
– Klas började jobba, och Maj-Lis fick ­kolik. Jag blir gråtfärdig bara jag tänker på det. Hon grät oavbrutet, och det lilla hon sov, sov hon ovanpå mig. Jag låg som en korsfäst och så fort jag rörde mig, vaknade hon och skrek. Inget hjälpte. Vi testade Minifom, jag slutade med komjölk. Inget spelade någon roll, hon bara skrek.
– Det som är hemskt med kolik är inte att du inte får sova, utan att din lilla lilla bebis ligger där och har ont, och du kan inte göra något. Det är svårt som förstagångsförälder att verkligen förstå att det kommer att gå över, det finns inga vuxna som har kolik liksom. Men när man är mitt uppe i det ser man inte slutet. Man bara går där och bär och bär och försöker härda ut. Man tror att man är en dålig förälder.

Men det gick över?
– Ja, över en natt. Sedan dess har hon varit världens lugnaste och alltid glad. Hon är ingen sådan person som tar för sig, hon är ganska stillsam och sitter och betraktar situationer snarare än att gå in i dem. Hon älskar folk och är supersnäll och lugn. Maj-Lis har fått följa med på allt möjligt, hon har legat mitt på konferensbordet på viktiga möten, flugit, åkt buss. Kolikträningen gav väl att hon har en extremt stark röst. Hon ger upp glädjetjut som är helt bisarra.

Hur har du förändrats av att bli morsa?
– För det första har jag blivit helt bebis­tokig. Jag har alltid velat ha barn, men alltid tänkt att bebisar är jobbiga, tänkt att jag vill ha en treåring direkt. Jag har egentligen varit mer för hundvalpar än bebisar, men nu blir jag helt galen av att träffa bebisar.

Så att du vill ha fler?
– Jag längtar efter fler barn, ett eller två till vill jag ha. Men inte riktigt än. Sedan vet man ju inte om det går, jag är väldigt ödmjuk inför att det kanske inte kommer att gå lika lätt att bli gravid igen som det gjorde första gången.

Var det som du trodde att bli förälder?
– Det är faktiskt mycket bättre! Jag har jobbat mycket som danslärare och sett slutkörda småbarnsmorsor som lämnat in sina barn på dansen, och tänkt att herregud vad trötta de verkar.
– Men det är, hittills, lättare än jag trott.

Något annat som blivit annorlunda?
– Ja, egot har ju flyttat ut. Det är härligt. Jag skiter i allt som inte är viktigt på riktigt, det vill säga Maj-Lis. Sedan är det som att jag blivit vuxen i andras ögon, jag som gjort så mycket barnprogram. Nu går jag här och drar min barnvagn, och får helt nya typer av uppdrag. Det är jätteroligt.

Har Klas och du lyckats behålla jämställdheten i er relation?
– Ja, det tycker jag faktiskt. Vi delar på både föräldraskapet och det ekonomiska ansvaret. Klas packar skötväskan, lagar mat och tar ansvar hemma, nu är han pappaledig tills Maj-Lis börjar på dagis. Han köper ­kläder till henne, men de är kanske inte alltid helt… precis vad jag hade valt.
Josefine fnissar, tittar diskret på klockan. Kommer hon att hinna både fika, shoppa och korrläsa sitt manus nu?

Hur ser du på dina egna föräldrar i dag?

– Alltså, de var helt fantastiska. Jag kommer aldrig att komma i närheten av att vara en så bra förälder som de var. Det känns som om jag fått allt. De har aldrig pushat mig i någon riktning, men de backade alltid upp och var stöttande i bakgrunden. Jag har fått massor av kärlek och fått göra vad jag vill. De har gett mig både staden och landet, min vetgirighet kommer från dem, min vilja.

Hur tänker du kring Maj-Lis framtid?
– Jag vill att hon ska vara fri, att hon får ha egna värderingar. En sak vi har diskuterat mycket är var vi ska bo. Vi tänker oss att vi ska bo i ett hus, även om vi inte har någon brådska med att flytta från stan. Vi lever väldigt privilegierat, och det gäller att vara medveten om det. Att vi har större möjligheter än många andra, både materiellt och på andra sätt.
– Jag vill självklart att Maj-Lis ska ha det bra, men hon får inte ta det för givet. Det finns ju områden där vi antagligen skulle ha råd att bo, men där bra liksom inte duger. Där alla vill ha bäst, störst, mest. Klas och jag gillar
lagom.

NUVARANDE Josefine Sundström: ”Koliken kom som en chock”
NÄSTA Höstinspiration till barnen