Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa mama i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

Jenny Östergren Strömstedt: "Vi har lagom kaos hemma"

Sedan programledaren Jenny Östergren Strömstedt, 39, och artisten Niklas Strömstedt, 53, slog ihop sina familjer delar de våning med ett gäng mellanstadiebarn, en sjuåring och inte alltför sällan en och annan 20-åring. ”Jag älskar styvfamiljen”, jublar Jenny.

Härligt om man är lite allmänt spänd att komma upp till Jenny Östergren Strömstedt, 39, hundra procent harmonisk förutom oron för sin åldriga katt Leelou, 14 år, just canceropererad och inte alldeles förtjust i senaste kissetillskottet Ufo, alias Eva Charlotte (döpt efter sig själv av sångerskan Eva Dahlgren) som oupphörligen pågår i manéret att hela världen snurrar kring henne.

– JAG ÄLSKAR DIG, utbrister Jenny med jämna mellanrum medan Eva Charlotte malligt mästarnjuter i solen vid fönstret mot den bullriga storstadsgatan.

Jenny Östergren Strömstedt

Ålder: 39.

Familj: Tvillingdöttrarna Kitty och Mika, 10,5, och Vanna, 7,5. Maken (och artisten) Niklas Strömstedt, 53, som har barnen Adam, 24, Simon, 20, och Maja, 12. 

Yrke: Programledare i TV4:s ”Nyhetsmorgon”, krönikör i Expressen, författare och föreläsare.

Bor: I en våning på Södermalm i Stockholm.

Tweeniesinsikt: ”Eftersom jag har problematiserat föräldraskapet så himla mycket i alla krönikor, så måste jag verkligen framhålla att det är så KUL och ROLIGT att ha tweenies. Man får vara med, man får komma in i världar som man annars inte skulle ha tillgång till. Man ­håller sig à jour.”

När Jenny Östergren var med i mama för exakt tre år sedan var det lite hispigare. Hon försökte få struktur i röran och förvirringen efter skilsmässan från de tre barnens pappa Fredrik Östergren, 46, samtidigt som hon motade skvallertidningarna i grind som flåsade efter senaste nytt om Jennys förhållande med popstjärnan Niklas Strömstedt, 53. Nu är de nygifta och bor tillsammans, allihop; Jenny och varannan vecka hennes tweenietvillingar Mika och Kitty, 10,5, och så lillasyster Vanna, 7,5, plus Niklas, och även om hans söner med Efva Attling, 59 – Adam, 24, och Simon, 20 – är vuxna och officiellt utflyttade hänger de gärna här. Och så är det förstås även Maja, 12, som Niklas har med Agneta Sjödin, 44. 

Jämför att vara småbarnsmamma med att ha snart tonåringar, sådana vi så gärna kallar tweenies?
– Det är magiskt med småbarn och deras gosighet och det är KUL med småungar, de upptäcker världen och samtidigt finns den där symbiosen kvar. Men världen blir ännu större när man får tweenies, saker som man kan uppleva igen! Som man själv hade tappat bort, så kan man göra det med dem. Det är som att vara med om allting en gång till. Antingen så har man tweeniesar eller så är man en gubbe och skaffar sig en yngre fru (skratt).

Hur är det att vara mamma till tweenies?
– Det är skitkul. Vi har så roligt tillsammans. De är så intresserade. De upplever just nu sig själva som väldigt kompetenta. De har vidgat reviret och tar sig till sina kompisar själva, de är inte beroende av att jag ska skjutsa och lämna och hämta överallt. Men tycker fortfarande att jag är en ganska bra person i deras liv.

Du har ett helt annat lugn än för några år ­sedan.
– Jag har blivit äldre och landat lite. Gud, det här att skilja sig. Det här efteråt, det fattar man inte när man är i det. Hela ombildningsprocessen, hur mycket energi det tar. Man ska lägga om hela pusslet på något sätt.

”Träffar man någon som man har en känsla av att man vill tillbringa resten av livet med, då har man ganska gott om tid”

Men nu är ni en enda ”stor medial härlig ­familj” sa du i tv i våras?
– Äsch. Jag var ironisk. Men av någon anledning har vi samlat oss i samma kvarter och jag älskar det här faktiskt, även om det låter som att jag idylliserar. Men barnens pappa och hans nya bor två kvarter bort med sin lilla bebis som tjejerna tycker jättemycket om. Niklas pojkar bor runt hörnet och deras mammor likaså. Det är en stor trygghet för alla.

Man noterar att folk blir lite perplexa när du slutat vara generad över att du och Niklas är ett par.
– Ja, och hur mycket bryr man sig om det? Ingenting. Jag är en sådan vanlig människa att det är bisarrt att någon överhuvudtaget ser på en som ett kändispar.

Fast ni är ju det.
– Ja, vi är ju det. Fast när jag tänker på det utifrån så tycker jag att det är så jävla konstigt.

Men det är så extra roligt för det är så många kändisar! Efva och Eva, Sjödin, Niklas Strömstedt med sina föräldrar Bosse (före detta chefredaktören) och Margareta (författaren), det måste du förstå att man tycker är väldigt intressant!
– Jo, jo, jag kan förstå det. Men jag kan inte KÄNNA det. Jag kan inte känna det någonstans, för jag går och lämnar på fritids och går till Konsum och gör mitt jobb och kommer från Sollentuna, uppväxt i ett radhus, och går inte på kändisfester.

Du verkar numera så självklar i inställningen till din relation.
– Ja, fast det handlar om att vår kärlek är så självklar. Jag har aldrig… det här är meningen med mitt liv. Alltså, med mitt kärleksliv, med mitt tvåsamhetsliv, det är så jävla rätt bara.

Fantastiskt.
– Ja. Det är ju det. Vi har alla idéer… man ska skilja sig och vad kan man förvänta sig av kärleken och en parrelation. Jag skulle vilja säga: man kan förvänta sig ganska mycket (skratt)! Sedan handlar det naturligtvis om att man träffas när man är lite äldre, det är det som är nyckeln. Vi är mycket klokare, vet mer om oss själva, vad vi vill ha, är tydligare, det är alla de här grejerna.

I en av dina Expressenkrönikor lanserade du devisen ”förbjud hus” och beklagade ”projektbaserade relationer”, vilket är ganska vanligt även om man träffas i senare ålder, hur undviker du och Niklas att bygga relationen kring projekt?
– Men jag vill inte se ned på projekt, jag tror att man ska ha projekt, jag tror att livet blir bättre om man har rimliga projekt.

Som katt?
– Ja, why not! Flera katter! Jag undrar fortfarande var gränsen går.

Jag kan säga tre.
– Tre. Jag måste bara försöka lobba in en katt till. Men, äh, jag vill inte sitta här och vara något slags facit för någonting. Jag hade kunnat göra tusen fel på vägen, men jag tror bara att av olika omständigheter har allting fått gå i en ganska lagom takt. Det blir bättre. Man behöver inte ha så bråttom. Träffar man någon som man har en känsla av att man vill tillbringa resten av livet med, då har man ganska gott om tid.

Ibland verkar det som att för vissa är det nästan viktigare att vara ett par och få råd med fin våning, än att hitta kärleken och låta den utvecklas.
– Det är en utmaning, men jag tror styvfamiljen, som jag för övrigt älskar, som jag tycker är så förtalad, att styvfamiljen kanske ställer vissa speciella krav på att man är tydlig med det som är ”vi” vilket underlättas av projekt. För det finns ingen lång historia, inga gemensamma barn. Relationen slåss mot, beroende på hur folk är känsliga, men, ja, exfruar och traditioner och massor med saker som man inte varit med och byggt upp tillsammans och då kanske det blir viktigt att snabbt manifestera sig för att inte bli ifrågasatt. Och för att själv kanske inte känna sig ifrågasatt, beroende på vilken grad av bekräftelsebehov man har. Men det finns definitivt en poäng i att låta relationen växa till sig, innan man… Man börjar i fel ände lite kanske.

Ni har varit ett par i fyra år och flyttade ihop för bara något år sedan?
– Ja. Vi hade i och för sig kunnat flytta ihop tidigare, men det tog ett tag att hitta lägenhet, sedan var det också ultimat att vi faktiskt bodde 50 meter från varandra. För det blev ju en inskolning och det är skönt att barnen får bli de som börjar med att säga, ”Kan vi inte flytta ihop, för jag vill inte att någon ska behöva gå hem?”. Då känner man att, då är det väl dags.

Jaha. Ska du och Niklas ha barn nu?
– Meh, äh. Åh, vad alla tjatar om det där. Jag vet inte, när blir man för gammal för att skaffa fler barn?

Jag är 43 och vill gärna ha fler, men inser att det kanske är lite kört.
– Min syster fick just barn när hon var 44. Jag tror såhär, att det är en mental dörr man slår igen den dagen man säger tydligt: ”Jag ska inte ha fler barn.” Det tror inte jag att jag vågar. Men samtidigt så känns det väldigt långt borta att jag ska ha ett barn till. Alltså, vi har ganska lagom kaos här hemma.

Fast det är stora barn.
– Vi har de här stora barnen och allt vi vill göra med dem och så har vi på något sätt redan fått fler barn av varandra. Det kräver sin insats, och jag vill vara en bra mamma till de jag redan har. Men jag får den frågan (om ny bebis) väldigt ofta och så fort jag går upp i vikt så börjar tidningarna ringa och frågar om jag är på smällen. Jag ska börja ljuga och säga att jag är gravid med Fredrik Reinfeldts trillingar. Men många skaffar en sådan där ”patch baby” (lappa ihop-bebis!), har jag förstått.

Det är som med ”projektet”, man ska snabbt manifestera att ens kärlek är stark. Ungefär som att man gifter sig och på tal om det – varför var det viktigt för dig och Niklas att gifta er?
– Man skaffar barn och gifter sig, det är väl en manifestation och jag är inte emot manifestationer – jag tycker om manifestationer! Framför allt tycker jag om manifestationer för något som är väldigt bra.

Som kärlek?
– Ja. Och det var SKITKUL att gifta sig och alla våra kompisar var där och sedan är det så roligt också att få gifta sig när man är lite mogen. Man har råd att ha en fest (skratt).

Varför älskar du Niklas?
– Han är smart, har humor, ett extremt stort hjärta verkligen och personlig mognad. Vi har väldigt kul ihop. Sedan är han också en väldigt jordnära person. Vi är rätt jordade båda två.

Vad gör ni ihop?
– Vi är med alla våra barn, det blir sådär svenneliv, och äter middagar med våra vänner och åker ut till landet och stirrar på trädgården och tänker på allting som ska göras och tror att vi ska bli sådana där trädgårdsmänniskor och så blir vi aldrig riktigt det heller (skratt).

Är han jämställd?
– Ja, verkligen. Det finns en naturlighet i det här att kliva i och tvätta och diska och städa och det är aldrig någon skillnad på att, ”Nämen, det är dina barn, så DU måste ordna så att DE går till skolan”. Klart jag tar huvudansvaret för allt som har med tjejerna att göra, men det är ändå väldigt självklart för honom.

När ni har alla barn här samtidigt och nästa vecka inga barn, får de aldrig ha sin mamma helt för sig själva, hur är det för dem?
– Ja, jag förstår hur du tänker. Dels försöker jag ibland, eftersom vi bor så nära varandra, om någon unge ringer och är längtig så kan man gå och hämta efter skolan och fika eller göra någonting. Men sedan är barnen så stora, det är så mycket aktiviteter, allt går i ett.

Är det någon av dina tjejer du kan reta dig extra på för att hon är så lik dig?
– Nä (skratt), de är uppblandade, lyckligtvis kan jag säga. Det är klart att jag känner igen drag också, kanske mindre bra saker man har projicerat på sina stackars små barn.

Projicering brukar inte ha en chans mot gener.
– Jo, men det är roligt tycker jag, när man känner igen kroppsspråk och rörelsemönster som plötsligt bara är samma slängighet och kutryggighet och samma skratt på något sätt, man skämtar på samma sätt.

Häftigt!
– Häftigt och lite skrämmande också. När jag var liten gjorde vi tidningar och tvingade grannskapet att titta på olika evighetslånga, skittråkiga teateruppsättningar. Och det håller de ju på med. Och sen också det här eviga läsandet. Hur jag plötsligt ser mig själv stå som min mamma, du vet, när någon ligger inne på vinden på sommaren när solen gassar och läser, och man hör sig själv skrika: ”UT, DU MÅSTE UT!”

Hur stärker du dina döttrars självförtroende?
– Jag tycker att det där är en så svår balansgång och jag söker ständigt svaret i diskussioner med andra föräldrar: var drar man gränsen? När ett barn har ett intresse, ska man bara lämna det ifred? Ja, det kanske man ska. Eller om man ser att de tvekar över sin egen förmåga om någonting – hur mycket ska man pusha dem egentligen?

”Självkänslan får inte komma från prestationer och det är det man får akta sig för hela tiden”

Hur gör du?
– Ja, ibland bestämmer jag: nu ska jag pusha, och så blir det…

…baktändning?
– Ja, och så skäms jag och tycker, ”Vad håller jag på med, de får väl vara sina egna och jag ska inte lägga mig i överhuvudtaget”, och så lägger jag mig inte i och så ser jag att det… ja. Jag tycker det där är jättesvårt. Jag kommer ihåg själv, jag spelade cello när jag var liten, och mina föräldrar tjatade aldrig, de har aldrig tjatat på mig om någonting. Sedan åkte jag på något celloläger i England…

Jenny Östergren med två av sina tre barn.
Jenny Östergren med två av sina tre barn. Foto: Ceen Wahren

Höjden av nördighet!
– Ja, ja, jag är en nörd. Men då var alla mycket bättre än jag, så jag fick kämpa järnet, och när jag då satt där och tragglade på kvällarna och övade så lärde jag mig massa saker. Sedan åkte jag hem och anklagade mina stackars föräldrar: ”Ni skulle tvingat mig att öva mer”. Det drar de ofta upp. Men om de hade ställt äggklockan där varje måndag, då hade jag blivit galen.

Ja, hur kan man få barnen att hitta sin egen drivkraft?
– Man måste göra så att det är kul. Självkänslan får inte komma från prestationer och det är det man får akta sig för hela tiden. Det handlar om att hitta glädjen att göra något man tycker väldigt mycket om.

När man är snygg och smal programledarmamma, hur formulerar man till sina tweenietjejer att det inte är utseendet som räknas?
– Det handlar om att ha ett helt normalt förhållningssätt till kroppen, att det är härligt det här med rörelse. Nu har de inte riktigt kommit in i det där (utseendefixeringen) riktigt.

Inte? De är ändå tio år.
– De går i en skola där allt är väldigt… snällt och omedvetet. De har fortfarande sina förebilder, vet du en serie på ”Bolibompa” med tre tjejer som håller på och gör massa äventyr och då är de helt kära i de här tjejerna och ska se ut som dem. ”A girl’s world” heter den och de chattar på Facebook med sina vänner om det här. Jag älskar SVT:s barn- och ungdomsprogram. Får jag säga det?

Så de är på Facebook?
– Ja, de är på Facebook. Jag är också med på Facebook och ser vad de gör.

Vad gör de då?
– Ja, det här stjärna, hjärta… Vad är det, ”klammer” och ”3”?

Ja, men jag lyckas aldrig få till ett hjärta.
– Nej, inte jag heller (skratt)! Jag tycker det är roligt. Just när det kommer till datorer och sådant – det är inte konsumtion, det är mer en förlängning av deras sociala liv. Jag har en väldigt positiv inställning till allt sådant. Men när det gäller det här med utseendet så upplever jag att det är en väldig lekfullhet, att det är KUL och kreativt att få sätta ihop olika knäppa outfits.

Är det mycket bråk med dina tweeniesar?
– De är i tioårsåldern nu och det är en ganska harmonisk tid. Jag tyckte att det var MYCKET värre innan. När de var åtta–nio, kanske. Då var det där klassiska du vet, man ska iväg till skolan, det är bråttom fast man kan inte skynda sig på och måste göra massa saker.

Är Vanna där nu istället?
– Men det är så konstigt när man har en sådan där liten, hon slipper ju… mig. Hon slipper mig och mina jobbiga, kladdiga måsten och tjat. Hon har en liten upparbetad stig som hon kan gå på. Hon är smart och ser vad som funkar och inte funkar. Så det blir färre konflikter, men med henne bråkar jag om att städa rummet och plocka undan din tallrik efter dig.

Vad säger hon då, ”orka”?
– Nej, hon är så liten, så hon gör ju det fortfarande.

”Jag måste lära mina barn att överleva.”

Dina stora tjejer då?
– Men de gör också det, de är väldigt hjälpsamma allihopa.

Tar ingen till tweeniespråket?
– Det är mer Maja som kör det där ”orka”. ”Fett cool” och ”fett” och vad är det mer… ”ofta”!

Gör de sin egen frukost?
– De gör egen frukost och min absoluta ambition är att vara en härlig Johanna Westman-mamma, jag tycker Johanna Westman är fantastisk, som står och lagar mat tillsammans. Det var någon mamma som sa, att om man lagar mat så har man inte ögonkontakt och då är det oftast lättare att prata om saker som är lite känsligare när man slipper titta på varandra, för man har någonting att syssla med. Så det är ett bra tips.

Min 15-årige övercurlade son kan knappt röra ihop sin O’Boy själv, medan en väninnas tioåriga dotter gör trerättersmiddag på egen hand, vet inte riktigt vad det säger om mitt moderskap…
– Jag fick ett sådant där wake up call faktiskt, för att vara helt ärlig, jag jobbade den morgonen (på TV4) när den här lilla pojken försvann uppe i fjällen, kommer du ihåg det? Han var ute med sin skolklass och tappade bort dem och låg över natten, men överlevde för att han hade lärt sig av sin morfar. Då tänkte jag: ”Jag måste lära mina barn att överleva.” Vad skulle hända om de blev inlåsta i lägenheten och det hände någonting? De måste klara sig. De måste veta var de ska ringa och de måste kunna LAGA MAT. Bara koka ägg eller göra vad som helst. Om någon släpper ned dem i en tunnelbana mitt i stan så måste de fatta hur de ska gå till väga för att hitta hem. Så då började jag något slags utbildning. Som sätta på tvättmaskinen, de måste KUNNA de där sakerna.

Lite känsligare saker, som att få mens och hår under armarna, är det lätt att prata om?
– Det var faktiskt en sak som jag bestämde mig för, för jag och min mamma, vi kunde inte prata om det alls. Det var så PINSAMT. Man fick ändå reda på mycket genom Kamratposten. Men det går inte att börja prata om sådana saker en månad innan de ska få mens, utan det är bara att man pratar om allting hela tiden. När det faller sig. Och man behöver inte vara så hemlig överhuvudtaget.

Text: Anna Björkman
Foto: Ceen Wahren