Pernilla Wahlgren: ”Jag har skyddat honom i hela mitt liv”

På pappret är han oskyldig till misshandel och dödshot – någon dom har ännu inte fallit. Men i mama berättar artisten Pernilla Wahlgren, 38, sin sanning om det 19 år långa förhållandet med Emilio Ingrosso, pappan till hennes tre barn Oliver, Bianca och Benjamin.

Pernilla Wahlgren
Född: 24 december 1967
Familj: Pojkvännen Joachim Lennholm, barnen Oliver Wahlgren-Ingrosso (född 1989), Bianca Ingrosso (född 1994) och Benjamin (född 1997) som hon har med exmaken Emilio Ingrosso.
Bor: Lidingö
Gör: Artist

Det har varit ett bra mammaår, säger Pernilla Wahlgren, 38. Jo. För precis när vi andra befinner oss i chock efter att ha läst i kvällstidningarna om hur den alltid leende Pernilla utkämpat sitt mammaliv under psykisk och fysik misshandel är det äntligen (kanske?) över för hennes del.

– Ja, det känns lite skumt, säger hon. Jag har fått massa gulliga mejl och sms, folk undrar hur jag och barnen mår. Vi mår jättebra. Den offentliga biten är så klart jobbig, men med HONOM har det aldrig varit så lugnt som nu.

Det är Emilio Ingrosso, pappa till Pernillas tre barn Oliver, 16, Bianca, 11, och Benjamin, 8, som hon syftar på. Han, som på banden som nu lämnats över till polisen säger: ”Jag sätter nån på ett plan, jag kommer klippa dig och din snubbe och ta tolv års fängelse”. Och: ”Du är en jävla obegåvad kvinna! Obegåvad kvinna! En jävla hora, det är vad du är!”

I tidningen Expressen erkänner Emilio att han sagt ”elaka saker”, men dödshotet vill han inte kännas vid. Pernilla är inte förvånad.

– Så här ärlig har jag aldrig varit förr, men jag gör det för att kanske kunna hjälpa andra kvinnor i liknande situationer, säger hon.

Pernilla har försörjt familjen

Vi träffas en morgon i Pernillas lägenhet på Östermalm, dit hon flyttade för åtta år sedan efter att som gravid (med Benjamin) ha blivit utkickad av Emilio. Den är sobert inredd i trä och naturfärger, Darin hänger på väggen (”Benjamin älskar honom”), en liten tv står på köksbänken (”Cartoon Network är det enda som får liv i ungarna på morgonen”) och Pernilla själv är klädd i jeans och ett par chockrosa gummiträskor. Hon pratar om att hon blivit årets svenska stjärnmama, ”gud vad kul, jag älskar ju glamour”, och om nya singeln som hon precis släppt – ”det var över tio år sen jag gjorde ett soloalbum, nu är det verkligen dags” – och hon är precis så där stark och rolig som man alltid trott (tagit för givet) att hon är.

Pernilla har försörjt sina tre barn helt själv, så det är verkligen ingen latmask som blivit årets stjärnmama. Snart ska hon flytta med barnen och nya kärleken (sedan tre år) Jocke, 32, till en villa som de ska inreda tillsammans.

Bianca Ingrosso och Pernilla Wahlgren på omslaget av mama

Mor och dotter på omslaget av mama nr 12 2005.

Vilket för oss in på ämnet: ex-maken.

– När jag var gravid med Benjamin och vi skulle pröva på nytt och flytta till ny lägenhet ställde mitt ex ultimatum: Jag skulle sluta jobba och bli hemmamamma och jag fick inte lägga mig i inredningen. Han tvingade mig att sälja alla mina möbler, de var för fula, sa han.

Magnus Ugglas lilla trudelutt om att han mådde illa ”när Emilio stod och kysste sin Pernilla” var mer relevant än han nånsin kunnat ana. Sist vi intervjuade Pernilla i mama våren 2004 berättade hon om sitt mammaliv som en lycklig historia. Men som många misshandlade kvinnor ägnade hon år av energi åt att skydda sitt ex. Först nu, efter polisanmälan, har hon bestämt sig för att berätta.

– Jag var 17 år när jag träffade Emilio. Det var mitt första riktiga förhållande. Han var otroligt karismatisk, charmig, verbal, jag flyttade hem till honom direkt. Jag var så kär.

– Och – han var otroligt dominant. Redan från början gjorde jag som han sa. Han skrev min musik, producerade mina shower – det är inget fel, egentligen – men han styrde mig. Om till exempel mina föräldrar sa ”bra, Pernilla!” så var jag där direkt och bara ”tack, men det är Emilio som gjort det”. Han kunde bli väldigt arg om tidningarna bara skrev om mig.

När märkte du första gången att allt inte stod rätt till?
– Hm, alltså… Han har alltid haft ett himla humör, hela familjen var sån. Vi åt fruktansvärt goda söndagsmiddagar där varje vecka – men det var alltid skrik och bråk. Alla fula ord blev snabbt okej. Efteråt sa alla: ”Men gud, vi menade inget, vi har bara temperament”. Men de hårda orden sitter där, som en tagg.

Gick de på dig?
– Nej, men jag förstod ju snabbt att jag inte var det bästa valet. Sönerna skulle ha italienska flickvänner. Samma sak har ju Charlotte (gift med yngste brodern Nicola Perrelli) fått höra.

– Men jag var ung, jag blev snabbt otroligt insyltad i honom och familjen, vi jobbade ju ihop. Tanken att INTE leva med honom blev ganska snabbt som känslan att förlora en familjemedlem.

Så det var oroligt från början?
– Ja. Han var otroligt svartsjuk och det leder ju till bråk och tjafs. Han var mycket starkare, jag var alltid svagare. Sen när han var på bra humör… då var han världens bästa. Att bryta ner och plocka upp, det är hans mönster. När jag var ledsen, DÅ älskade han mig. Och när jag mådde bra kom alltid nåt utbrott som förstörde. Han var specialist på att få utbrott precis när vi skulle iväg till en fest, till exempel. Det var så det gick till.

Pernilla Wahlgren berättar om äktenskapet med Emilio Ingrosso

Pernilla har snart varit artist i 20 år.

Emilio fick utbrott

Blev något annorlunda när ni fick barn?
– Nej, men det band ju mig till honom ännu mer. Jag har haft en otrolig rädsla för att inte leva med barnen. De sista åren var jag livrädd för att tappa kontrollen över dem – ska de vara med honom i en, två veckor? Hur ska det gå? Men jag hade inte behövt oroa mig, det är en för stor ansträngning för honom att kräva varannan vecka, ens varannan helg.

Hur såg ett typiskt bråk ut?
– Men… det var liksom alltid bråk. Jag minns till exempel när min mamma hade 50-årsfest på Stallmästaregården. Allt var frid och fröjd under festen, men sen när vi kom hem fick han spel. Det hade varit för lite mat. Idiotsvenskar som inte kunde bjuda, han var hungrig fortfarande! Och gick på mig. Så där var det. Han fick sjuka utbrott utan anledning.

Hur var han socialt, mot din familj och vänner?
– Haha. Alla mina vänner var hemska, min familj också. Men när jag fött Benjamin och han ville få ut mig då ringde han till mina kompisar. ”Hon ska ut, ni har två dar på er.” Och de kom ju på studs, såklart. Sen, när han ångrade sig, då var det ju mina vänners fel, det var ju de som hade kommit och tagit alla möbler därifrån. Fattar du den sjuka twisten? Så där var det rätt ofta.

Slog han dig?
– Jag kan inte gå in på detaljer, men ja. Ända från början. Sen fanns det grader. Jag menar, om nån spottar en rakt i ansiktet, då ringer man inte polisen och säger ”hej, jag har blivit spottad i ansiktet”.

Anmäler man sånt?
– Men det är otroligt förnedrande.

Vad gjorde du då?
– Jag skyddade honom. Det är ju SKAMMEN också. Att berätta hur man faktiskt har det, att visa vad man låter nån annan göra med en. I början åkte jag hem till min familj och grät och sa att nu var det sista gången, nu är det slut. Men sen blev vi ihop igen och då ville man ju att de skulle gilla honom. Till slut sa mina bröder att nu är det nog, nu spelar det ingen roll om du blir ihop med honom igen, men VI vill aldrig mer ha med honom att göra.

Pernilla och Emilio försonades

Varför försonades ni gång på gång?
– Det är väl klassiskt. Först trycks man ner till underläge, sen är det skrik och bråk, försökte man försonas slängde han på luren, det gick några dagar, han svarade inte i telefon… och sen kom ursäkten. Och då fick man den där kärleken man längtat efter. Många kvinnor… man vill ju inget hellre än att det ska vara bra.

Anmälde du honom nån gång?
– Ja, en gång, men jag drog tillbaka anmälan. Det var precis när jag hade träffat Jocke, allt var jättefärskt. Jag vill inte gå in på vad han gjorde, men då gick han över alla gränser. Jag tänkte, ”det här är sista gången han rör mig”.

Varför tog du tillbaka?
– Han sa att om jag tog tillbaka skulle han lära sig en läxa, vi skulle få lugn och ro, han skulle lämna oss ifred. Men så blev det ju aldrig, inte förrän nu, när vi polisanmält igen. Den här gången går vi hela vägen, jag tar inte tillbaka anmälan.

Vad sårade mest?
– Det psykiska var jobbigast. Vi var ihop i 19 år och han var stark, verbal, tog reda på alla mina svaga punkter. Jag gick jämt runt med ont i magen. De sista åren åkte förlovningsringen på och av hela tiden. Han gjorde slut så fort vi hade minsta konflikt. Han ville inte leva med mig, men tillät mig inte att gå vidare. Så fort jag skulle ut så var det ”men det är ju du och jag, vi och barnen”. Och jag bara, ”ja, kanske”. Han lärde mig ju tidigt att jag aldrig skulle hitta nån annan, vem ville ha mig med tre barn?

Spelade Dorothy i Trollkarlen från Oz

Och hur orkade du jobba?
– Ja, men, åh… nä, vissa perioder har varit helt FRUKTANSVÄRDA. När jag gjorde ”Trollkarlen från Oz” var det vidrigt, jag hade riktiga ångestattacker. Jag kunde inte sova, låg och ältade… De som inte haft riktig ångest fattar inte. En gång var jag på väg till teatern och fastnade på vägen på nån toalett och bara satt och grät och grät. De ringde, undrade var jag var. Som tur är gråter Dorothy jättemycket i slutet på föreställningen, så då kunde jag bara ösa på (skratt).

– Det har gått i perioder, men jag har varit otroligt stark, jag lärde mig att torka tårarna och gå till jobbet. Så fick det liksom bli.

Han lämnade dig när du var gravid med Benjamin – varför?
– Jag vet inte. Det slog väl slint. Jag och barnen stökade till, sa han. Men allvarligt, det gjorde inget att jag inte fick tag på honom när jag skulle föda Benjamin (han var på Spy Bar).

Min bästa väninna var med, det var faktiskt superhäftigt. Jag tänkte verkligen ”loser, du fattar inte vad du missar”.

Vad var hans vanligaste skäl till utbrott?
– Svartsjuka. Han var otroligt svartsjuk. Eller nåt med städning, han var hyperpedant. Eller vad som helst! Det är så sjukt, jag var nästan beredd att bryta med min familj för hans skull en period. INTE KLOKT, min familj är ju det bästa som finns.

Vad sa dina föräldrar om allt?
– De märkte ju bara det jag berättade. När han mådde bra var han jättecharmig. Det var nog många Östermalmsdamer som satte kaffet i halsen när de läste tidningarna i september.

Pernilla Wahlgren om maken Emilios misshandel

Pernilla har utstått såväl psykisk som fysisk misshandel.

Men hur kunde allt pågå så länge?
– Jag var ju så ung, hade levt i ett destruktivt förhållande med honom hela livet. Egentligen tog det ju slut när Benjamin kom, han har aldrig bott i den här lägenheten. Men vi var veliga, ibland var vi ihop, ibland inte, man visste inte. Så egentligen var jag ju singel i fem år, men jag träffade aldrig nån ny. Jag blev indragen i Emilio-grejen hela tiden.

– Och sen… när man lever med en manipulativ människa blir man nedbruten. Tanken på att det därutöver också ska ta slut gör att man blir ännu svagare. Jag var nog rädd för att inte orka ta hand om barnen. Så man går tillbaka, för man vågar inte bli deprimerad.

Vad är hans problem, tror du?
– De här tendenserna… jag tror ju tyvärr det är ett mönster man har. Dels handlar det nog om familjeförhållanden. Bråk, skrik, gränser suddas ut. Och sen kvinnosynen. Han har alltid hatat att jag jobbar, det har han fått hemifrån. Han anmälde mig till socialen för att jag jobbade, det var fruktansvärt kränkande att läsa om det i tidningarna nyligen. Jag har hand om tre barn på heltid och får ingen ekonomisk hjälp av honom… hur tror han att jag ska överleva utan att jobba? Det fanns ingen grund alls, han gjorde det bara för att knäcka mig. Ingen frisk människa gör så.

Hur kom ni på att ni skulle banda hoten?
– Det har hållit på i så många år. Mitt ex standardkommentar var alltid: ”Ord står mot ord, du har inte en chans”. Så till slut var jag ju tvungen att banda. Plus att jag blev himla rädd. Jag menar, säger nån att han ska sätta folk på ett plan för att knäppa oss…

Hur lever Emilio nu då?
– Han bor här borta i en etta, mycket mer än så vet jag faktiskt inte.

Och hur har barnen tagit det?
–Jag ska absolut inte sticka under stol med att det är det värsta: Hur hanterar man att ens barn längtar efter pappa? Hur förklarar man det här? De får ju ringa och träffa honom när de vill, om de vill.

”Jag har ägnat hela mitt liv åt att gulla med min ex-man”

Pernilla reser sig. Själv är hon klar nu, men barnens relation till sin pappa kvarstår ju.

Hur snackar du och Jocke?
– Vi pratar ju mycket om att synka barnen. Behöver de prata? Saknar de pappa? Just nu märks inget särskilt, barn är ju såna, men det kanske ligger och skvalpar under ytan. Om vi tjafsar om läxor eller tandborstning kan de säga: ”Jag vill inte vara med dig, jag vill vara med pappa, vi bråkar aldrig.” Och jag bara, hm… ”Tänk om du och jag bara sågs och fikade en gång i månaden? Då skulle ju inte vi bråka heller, eller hur?”. De förstår ju det.

Är du orolig för barnen?

– Jag var nog mer orolig innan polisanmälan. Deras kompisar har varit FANTASTISKA. Kanske föräldrarna sagt åt dem att inte fråga, eller så läser inte barn kvällstidningar… jag vet inte. Men de har fått vara ifred, sluppit obehagliga frågor.

Kunde du gjort nåt annorlunda?
– Jag har försökt allt. Jag har ägnat hela mitt liv åt att gulla med min ex-man, nu får han klara sig själv. Med facit i hand kunde jag skilt mig mycket tidigare. Han har inte varit intresserad av att ta barnen – det jag var mest rädd för. Konstigt, ens barn är ju det viktigaste man har. Men han är liksom ointresserad. Jag har verkligen försökt skapa en fungerande relation, jag har ALDRIG varit svår och bitter, tvärtom, ringer han och vill träffa dem så ställer jag upp direkt. Nånstans är han en kärleksfull pappa, men han pallar inte.

Hur då pallar inte?
– Han träffar dem och fikar varannan, var tredje vecka. Men ingen av barnen sover hos honom och så har det varit i flera år. Jag kan inte ringa och tjata. Ett tag försökte han ha dem en i taget, men det gick inte.

Hoppas på barn med Jocke

Blev du aldrig bitter?
– Nej. Jag tycker inte synd om mig själv som får ta barnen, jag ser det som en otrolig lyx! De är mina bästa vänner.

Och nu ska ni flytta till hus!
– Ja, det ska vi. Det ska bli jättemysigt. Knyta ihop familjen. Jag hade ju tre barn här när Jocke kom… Det är verkligen ingen lek, att komma som ungkarl till en familj med tre barn. Det är skönt att Jocke är så himla stark. Han står vid min sida, han drar inte.

– Nu får vi ett eget hem, bara vi fem. Och jag har inte haft balkong på åtta år, så varje solig vårmorgon har jag typ släpat iväg hela familjen på kafé, haha. Nu får vi ett stort sekelskifteshus, som är skithäftigt renoverat. Bevarade golv, mathissen finns kvar… och värsta mysfaktorn: En öppen spis i köket. Som barn var jag ofta på besök hos Kristin (Kaspersen) och Malin (Berghagen) och Barbro
eldade i deras öppna spis i köket och kom med te… Nu får jag en själv! Stort hus, liten trädgård – jag har INTE gröna fingrar! Alla som känner mig vet att Pernilla ger man inte blommor på premiären, de vissnar (skratt)!

Blir det nån sladdis?

– Jag vill jättegärna ha barn med Jocke, självklart. För att jag älskar honom och för att få se… jag tror helt enkelt att han kommer att bli en fantastisk pappa. Själv känner jag att det vore otroligt mysigt med en liten bebis igen! Men det är lite nervigt, jag har ju alltid känt mig som en ung mamma, men med den här bebisen skulle jag bli en gammal mamma på dagisträffarna… men varför inte, en ny erfarenhet. Jag hoppas verkligen – när det blir dags – att jag och Jocke kommer kunna få barn.

Artikeln är tidigare publicerad i mama nr 12 2005.

NUVARANDE Pernilla Wahlgren: ”Jag har skyddat honom i hela mitt liv”
NÄSTA Gry Forssell mamma igen!