Ulrika Nilsson, 41, har äntligen blivit mamma till lilla Ella Alexandra, fem månader. Inte en dag för tidigt, tycker hon själv, och anser att trenden med äldre mammor är att invagga kvinnor i en falsk
trygghet: ”Jag har tur som fått ett friskt barn”.

Med fästmannen Magnus.

ULRIKA NILSSON
Ålder: 41.
Familj: Fästmannen Magnus Waller, 37, och dottern Ella Alexandra, fem månader.
Gör: Journalist och nyhetsankare i ”Nyheterna” på TV4.
Bor: I lägenhet i Stockholm.

mama nr 6 2007

Nyhetsuppläsarnas egen Greta Garbo, den vanligtvis rätt mediaskygga Ulrika Nilsson, 41, öppnaravslappnat dörren i mysbrallor och välkomnar mig i hallen till familjen Nilsson Wallerslägenhet på 130 luftiga kvadratmeter i centrala Stockholm. Det första som slår mig är en tvättäkta journalistklyscha – att Ulrika Nilsson faktiskt ser så mycket mindre ut i verkligheten än på tv– späd, liten, nästan bräcklig, och att hennes leende är precis så där glittrande och proffsigt som det brukar vara när nyhetsankaret avslutar sina sändningar i TV4.

Den omsorgsfullt ombonade lägenheten som Ulrika delar med fästmannen Magnus Waller, 37, och den fem månader gamla dottern Ella Alexandra, vittnar om ett intresse för inredning. Stilen är vuxen, med sober konst på väggarna och stiliga matsalsmöbler som känns många snäpp mer påkostat än Ikea.

– Hon har sovit så länge nu, jag tror att jag måste väcka henne snart, säger Ulrika och visar mig in i vardagsrummet där lilla Ella Alexandra (Ulrika och pappa Magnus är fortfarande i valet och kvalet med vilket av de två dopnamnen som dottern ska tilltalas) snusar i vagnen, där hon sedvanligt somnat under promenaden för ett par timmar sedan. Det dröjer dock inte många sekunder förrän hon vaknar och man får se mer av Suri Cruise look-alikens mörka kalufs. Inget blont hårsvall á la mamma alltså! Men å andra sidan plirar en lika mörk, tjockhårig och mycket argt skrikandes bebis-Ulrika från ett svartvitt 1960-talsfotografi på byrån bredvid oss.

När efterlängtade Ella föddes såg inte nyhetsankaret Ulrika några nyheter på två månader.

Ulrika Nilssons första fem månader som mamma har inneburit en stor förändring för karriärkvinnan som i många år levt för jobbet. Befriande icke-politiskt-korrekt har Ulrika hunnit med allt från jobbet som Lyckohjuls-värdinna på TV3 till väderflicka, CNN-reporter och till slut nyhetsankare på TV4. Det tycks vara först på senare år har hon fokuserat mer på privatlivet, i och med förlovningen med Magnus Waller som hon träffade genom vänner för tre år sedan. Som förstagångsmamma
vid 41 års ålder undrar man nästan om det går någon slags gammal mamma-trend på TV4, där kollegor som Anna Lindmarker, Elisabeth Frerot och Petra Nordlund också fött barn vid relativt hög ålder. Men förespråkare för äldre mammor vill Ulrika definitivt inte vara. – Man ser ju hur medelåldern stiger hela tiden bland kvinnor som får första barnet, men det betyder ju absolut inte att jag vill vara någon förebild att man ska vänta så länge som jag gjort. Det är ju en massa saker som kan hända, jag har haft tur som har fått ett friskt barn. Men det är ju mycket högre risker tyvärr och de börjar ju redan i 35-årsåldern. Däremot så är jag lika bra mamma, så klart, eller ännu bättre kanske på ett sätt. Men just det fysiska när man blir äldre, det är ett problem.

”Jag skötte hemmet från att jag var tio år, allting, lagade mat, tvättade mina egna kläder…”

Hade du längtat länge efter att bli mamma?
– Ja, jag har alltid velat bli mamma men det har alltid varit att jag ska bara, jag ska bara, jag ska bara. Det är så lätt att det blir så när kvinnor förväntas vara så himla duktiga och bra på jobbet och göra karriär. Och så tyckte jag alltid att jag var så ung! Jag såg mig själv som nån slags 20-åring tills jag var 38, då jag plötsligt insåg att jag snart var 40. Jag fattade inte hur lång tid som faktiskt hade gått, haha.

Du levde singelliv och var nöjd med det?
– Jag åkte till USA, flyttade dit, och sen tillbaka hit. Det var full rulle hela tiden, mycket jobb, tiden bara gick och själv tyckte man att man var lika ung som alltid. När jag blev gravid såg jag ju riskerna
för skador, plötsligt. Vi gjorde inte fostervattenprov, men vi ett CUB-test (kombinerat ultraljud och kemisk screening), för det är riskfritt.

Hur tänkte ni kring det?
– Vi tyckte att det var för stor missfallsrisk med nålprovet. Men det ger nästan 100 procent säker diagnos till skillnad trån CUB-testet, som ger cirka 90 procent sannolikhet. Men då kände vi att nöjde oss med 90 procent och hoppades att det skulle gå bra.

Är det något fel på barnet så är ju också det ett svårt ställningstagande man måste göra.
– Ja precis. Om jag blir gravid igen så kanske vi gör det här säkrare provet, för Ellas skull. För har man ett syskon som behöver mycket hjälp så går det ju ut över Ella. Ett barn kan man ha som är sjukt, men ju fler barn du får, desto viktigare är det att de är friska.

Oroade du dig mycket för att det skulle hända något sånt?
– Ja, ganska mycket. Jag tänkte liksom att varför har jag inte gjort det här förut? Då börjar man fundera, och känna: ”Tänk om jag missar det här”, eller: ”Tänk om det är nåt fel på barnet”. Så jag var
ofantligt glad när det inte var så.

”Fler barn? Vi har inte tänkt så långt, vi lever mest i nuet”, säger Ulrika.

Var du orolig för att du inte bli mamma?
– Jag hade tänkt på adoption tidigare, men så läste jag att de sänkt adoptionsåldern till 42 år, det tycker jag är helt idiotiskt. Många kanske försöker få egna barn tills dess. Min kille har alltid velat
adoptera, sen han såg ett inslag på tv om ett barnhem i Rumänien. Men jag ville gärna att vi försökte själva först, så kunde vi adoptera sen kanske.

Blir lyckan att få barn ännu starkare när man väntar längre?
– Jag vet inte. Jag har ju inget att jämföra med. Men jag reagerar på hur kvällstidningarna skriver om det här med äldre mammor. Tidningarna framställer det som att det är fritt fram att vänta hur länge som helst. Jag tycker inte att det är schysst mot kvinnor som kanske väntar för länge då.

Har vår syn på när det är lämpligast att skaffa barn hamnat i ofas med biologin?
– Ja. Absolut. Kvinnor ska ju helst – enligt rådande ordning i samhället – inte skaffa barn för tidigt, och inte för sent. Inte före 25 år, och inte efter 35. Lever man en medellivslängd så har man alltså en ganska liten del av livet på sig att hitta en karl, skaffa alla barn man vill ha och någonstans där också få in en karriär.

Kände du av att du fick fler frågor om barn och familj efter att du fyllt 35?
– Ja, speciellt utomlands. När jag var 30 och folk frågade: ”Varför är inte du gift? Vad är det för fel på dig?” De kunde inte tänka sig att jag kanske inte ville vara gift, att det var självvalt. Särskilt i USA är det ju drömmen och livets mening att vara gift.

Ångrar du att du väntade så länge?
– Det är ju inget jag rekommenderar i alla fall. Men det ska ju vara mycket som klaffar, det är inte bara att gå ut och skaffa barn, eller hur? Men vet du att du vill ha barn, då tycker jag inte du ska vänta så
länge. Om man inte är säker, ja, då kan man ju vänta. Barn är ju en del av livet, det är ju inget man får efter att man har kommit fram till ett visst mål, som jag tänkte förut. Målet kommer aldrig! För när man har nått ett mål så får man ett nytt mål.

Blir det svårare att träffa rätt man ju äldre man blir?
– Jag vet inte faktiskt, jag tror inte att det har med ålder att göra, jag tror det handlar mer om tur. Om det sena barnafödandet hade något att göra med att ”jag ska bara” vänta in rätt man är dock inte öppet för diskussion.

Ulrikas offentliga singelliv har varit tämligen icke-existerande och hon har fåordigt kommenterat påstådda romanser. När hon förlovade sig med Magnus Waller för två år sedan var det en av de få gånger hon ens visade upp en pojkvän på bild. Kommentaren var kortfattad: ”Det är trevligt att ha
hittat rätt man”. Mina frågor om singelliv och tidigare potentiella bebispappor avböjer hon vänligt men bestämt med ett ”självklart har det funnits pojkvänner innan, men det är inget jag vill prata om”.

Om fästmannen Magnus (som för övrigt inte är i tv-branschen utan jobbar med headhunting och rekrytering) konstaterar hon dock att han är mer öppen än vad hon själv är och en väldigt social typ, vilket dottern Ella verkar ha ärvt, detta och ett synnerligen gott humör.

Darling Ella med de långa ögonfransarna.

Filbunken Ella Alexandra ligger mellan mig och Ulrika på en pälsfäll under intervjun och tittar, ler och småjollrar. Inte en enda gång hör jag henne skrika av missnöje. Hon verkar vara ett nästan irriterande harmoniskt barn för oss som haft mer skrikiga nattugglor vid vår barm.
– Hon somnar vid elva-tiden på kvällen och vaknar vid sju på morgonen. Om hon vaknar på nätterna så skriker hon inte, då är det mer att hon bara ligger och viftar.

För er som gnisslar tänder och tror att Ulrikas mammaliv hittills har varit värsta räkmackan kan berättas att allt inte har gått som på räls. Ella har inte velat amma, trots att Ulrika har kämpat med amningen sen hon föddes.
– I början ville hon inte äta överhuvudtaget från bröstet. Hon ville inte ens öppna munnen och fick man henne att öppna munnen så somnade hon bara vid bröstet efter att hon tagit några få tag. Första veckan på sjukhuset gick hon ner tre, fyra hekto. Så det var jättejobbigt. Man var så himla orolig och matningen blev ett dygnet-runt-arbete. Sammanlagt lade jag ner åtta till tio timmar per dygn i bara amningsförsök. Först försöka amma, sen pumpa, sen mata med flaska och
så började det om.

Vad knäckande.
– Jag fortsatte med det i två och en halv månad, jag kunde inte sluta fast alla sa åt mig: ”Herregud, om det inte funkar så strunta i det!”, men jag kände hela tiden att jag ville försöka lite till.

Varför då? Är du en tävlingsmänniska?
– Nej, inte tävlingsmänniska, men har jag bestämt mig för något så är jag väldigt envis. Jag kunde inte sluta trots att det var så himla jobbigt.

Fick du någon hjälp?
– Ja, vi var hos tre olika amningsexperter och de sa att jag skulle sitta så och hålla så, men ingenting hjälpte. Efter drygt två och en halv månad – när jag hade bestämt mig för att sluta – så lärde hon sig
plötsligt hur hon skulle suga! Även om hon inte är speciellt pigg på det.

Ulrika hämtar en stor kudde som en sprattlande Ella Alexandra placeras på, det är ett väldigt viftande på armar och ben. Ella ägnar sig hellre åt att bita i bröstet och skratta åt mamma Ulrika än att amma. – Titta på henne! säger Ulrika, halvt förfasad, halvt förtjust över hur dottern retas när mamma försöker få henne att äta.

Var det en stor omställning att bli mamma?
– Ja, allt fokus är ju på henne nu. Jag är överhuvudtaget väldigt driven, så när hon kom så ändrade sig allt fokus och det blev väldigt intensivt inställt bara på henne. Jag stängde av hela världen utanför, nyheter fanns ju inte de första två månaderna, haha!

Och du är väl en sån som slår på CNN det första du gör på morgnarna i vanliga fall?
– Ja precis. Nej inget sånt, två månader var det bara helt stängt och sen har man kommit tillbaka lite.

Hur var graviditeten?
– Åhhh! Det var ju så tungt!! Jag trodde att allt skulle vara som vanligt, fast med en kudde på magen som kanske var lite otymplig – men det var ju snarare som att ha ett bowlingklot i magen! Jag var så trött och jag har ganska lågt blodtryck också, så på slutet så orkade jag knappt stå upp och jag sov inte på nätterna.

Du såg inte så uppsvälld ut i tv.
– Nej, jag var inte så svullen i ansiktet, jag gick inte upp så mycket heller, bara 10–12 kilo. Men det var ändå tungt, för jag är så van vid att vara lätt, jag brukar väga 50–52 kilo och då när man plötsligt
väger 62, vilken skillnad! Då tänkte jag att jag vill aldrig bli tjock för jag orkar inte, haha!

När Ulrika var inne på en rutinkontroll i vecka 38 så upptäcktes det att fostervattnet var ovanligt lågt och att det fanns en risk att barnet skulle ta skada, det beslutades om kejsarsnitt bara några timmar
senare.

Var du vaken under snittet?
– Ja eftersom det inte var katastrofsnitt. Jag blev väldigt fysiskt påverkad, spydde som en katt och fick nästan dödsångest, det kändes som evigheter fast det kanske bara vara några minuter. Jag tror att det var för att mitt blodtryck sjönk, att jag mådde illa tillsammans med bedövningen och ångestkänslorna. Jag tyckte det var jätteläskigt för jag hade inte hört något alls om att det kunde kännas så. Jag tror att det hade varit lättare om jag hade varit mer förberedd.

Kände du dig snuvad på konfekten att det inte blev en naturlig förlossning?
– Nej, gud nej, jag ser ingen prestige i förlossningsmetoden. Huvudsaken är ju att båda är friska när det är klart tycker jag.

Ulrika gullar en stund med Ella och försöker sen amma det andra bröstet. Men den minst lika envisa fröken Ella vill inte, efter en stund ger Ulrika upp och går för att hämta en flaska.
– Ja, jag får väl pumpa sen då… suck. Jag fattar inte varför det ska vara så svårt.

Hur är ditt mammaliv, det måste vara skilda världar jämfört med hur du levde innan?
– Ja verkligen, totalt motsatt. Nu när jag börjar se mig omkring och komma ut ur min kokong så har det varit skönt det också. Att försöka komma tillbaka till den man är på något sätt. Man är ju samma person fast ändå inte. En utvecklad person förhoppningsvis.

Vad tror du att det finns för för- och nackdelar med att vara en lite äldre mamma?
– En del yngre mammor kanske känner att de vill jobba mer, att de missar något i arbetslivet eller vänner och att gå ut om de får barn tidigt. Jag har inte den minsta längtan att stå på Spy bar eller nåt,
haha, jag känner mig rätt färdig med det.

Du har hunnit vara ganska egotrippad?
– Jag har varit jätteegotrippad och bara haft mig själv att tänka på. Alltid. Kunnat åka vart jag vill, när jag vill, och visst, det har ju varit roligt. Men nu är jag glad för det här.

Någon nattskrikis är inte Ella, ”hon ligger bara och viftar”, säger Ulrika.

Vad är svårast med att vara mamma?
– Jag tyckte det var svårt i början precis, att jag aldrig hade någon att lämna över henne till när jag behövde göra något och vara helt ensam hemma. Det där att det inte ens finns fem minuter medan man gör frukost, och att allt tar så väldigt lång tid, det var jag inte van vid, så det kändes svårt i början.

Ulrikas föräldrar skildes när Ulrika var sex år gammal. Hon och hennes bror delades upp och lillebror flyttade med mamma till Kansas i USA. Ulrika blev kvar och växte upp med sin pappa i Sverige. På somrarna hälsade Ulrika på sin mamma i USA och engelskan blev snabbt till ett andra språk, när hon blev äldre pluggade hon journalistik på Kansas Universitetet och jobbade sen som nyhetsreporter. Totalt har det blivit ungefär tio år i USA, och hon ser det inte som omöjligt att hon flyttar dit med familjen i framtiden.

Vem är din mammaförebild?
– Min mamma. Hon kan alltid se det positiva i alla situationer och grottar aldrig ner sig i svårigheter. Hon är väldigt pragmatisk. Till och med när min lillebror blev förlamad från midjan och neråt i en motorcykelolycka i tolvårsåldern lyckades hon göra det bästa av situationen. Jag kan mer sitta och tänka: ”Varför ska det vara så?” eller: ”Varför måste det vara så?” Det spelar ju egentligen ingen roll
varför för det är på ett visst sätt, det är bara att köpa läget! Det gör min mamma nästan direkt, och ser framåt istället. Så skulle jag vilja vara mer.

Ulrika hade under flera år en stalker efter sig, han trodde att de hade någon slags telepatisk kontakt och att hon friat till honom via just telepati. I dag sitter han på sluten psykiatrisk anstalt och kommer inte att släppas ut förrän han blir frisk. Hon säger att hon försökt att inte tänka så mycket på det på sistone.
– Men ibland har jag mått dåligt och känt att han sitter inne på grund av mig. Men, som Magnus säger, för det första kan ju inte jag hjälpa att han är sjuk och har stalkat mig och för det andra får han vård nu och det kanske kan hjälpa honom.

Hur länge planerar du att vara mammaledig?
– Vi har inte pratat så mycket om det faktiskt. Jag ska träffa min chef i morgon, så får vi se vad vi gör, men ett tag till kommer jag vara ledig i alla fall. Och så småningom också Magnus – men vi har inte
bestämt hur och när ännu.
– Det är ju viktigt, det vore perfekt om det blev fifty fifty i hemmet, men det är ju svårt att få till det, tyvärr. Jag upplever att kvinnorna gör det mesta fortfarande, inte alltid men generellt sett i alla fall. Även om de också har en karriär.

Är du och Magnus jämställda?
– Nej, det tycker jag inte. Han hjälper ju till och så, men… Jag vet inte hur jag ska beskriva det riktigt, det är väl som de flesta har det tror jag? Usch, nu låter det som jag klagar, och så är det någon
tidning som drar ut ett citat och skriver att jag är olycklig i hemmet, haha, men så är det ju självklart inte. Har du en bild som färgat dig, av en stark pappa som gör mycket hemma? – Nej, han gjorde väl inte så mycket hemma, haha. Jag gjorde mycket från att jag var liten. Jag skötte hemmet från att jag var tio år, allting, lagade mat, tvättade mina egna kläder… Det är tidigt om man jämför med nuvarande curlinggeneration…
– Det är i alla fall inte negativt att lära sig att hjälpa till, tycker jag. Men man kanske inte behöver ta hela ansvaret. Och det var ju inte så att jag var tvungen heller, men det kändes som jag fick ett väldigt
stort förtroende som i sin tur gav självförtroende. Min pappa var samtidigt oerhört kärleksfull. Jag har alltid känt mig väldigt älskad. Den sortens trygghet vill jag också ge min dotter.

Vill ni ha fler barn snart?
– Vi tänker inte så långt just nu. Det är så mycket ändå, man lever så mycket mer i nuet, tycker jag, vilket man kanske inte gjorde innan, och det är ju positivt.

Känner du dig inte stressad att hinna skaffa syskon?
– Skulle man inte kunna få fler barn, så är det ingen jättekatastrof känner jag. Men det är ju klart, det vore roligt att få fler också. Fast jag är i alla fall glad att jag fått Ella. Jag är jätteglad för det.

NUVARANDE ”Jag hade hellre fått barn tidigare”
NÄSTA Magträning för gravida – bästa träningen för dig med mage!