Längtan efter ett andra barn kom först när sonen Vincent fyllt fem. Nu har dottern Nikki hunnit bli ett år, och mamma Gry Forssell
– som just nu leder ”Sommarkrysset” – njuter av sitt Svenssonliv i förorten. ”Jag borde bara hålla käften och vara jävligt nöjd!”

GRY FORSSELL

Ålder: 37 år.
Familj: Maken Alex Kossek och barnen Vincent, 7 och Nikki, 1.
Aktuell: Med ”Sommarkrysset” i TV4 och som programledare i Mix Megapols ”Äntligen morgon”.

mama nr 8, 2010.

För nio år sedan träffade programledaren Gry Forssell den då 22-åriga Alex. Han hade nyss flyttat hemifrån medan fem år äldre Gry hade en vindsvåning i stan, bil och två långa förhållanden bakom sig.

Men efter en festnatt där Alex hängde med Gry hem blev han liksom kvar, kärleken kändes självklar ganska direkt och snart bytte Gry sin Forssell-skylt mot en Kossek & Forssell-variant på dörren.
Nu har det från början ganska otippade paret hunnit vara gifta i tre år, och två vackra barn har de skänkt världen – Vincent, 7, och Nikki, 1.

Är ni bra på att ta er igenom kriser, du och Alex?
– Ja, vi har slutat gå omkring och gissa vad den andra tänker, eller förutsätta att den andre förstår hur man känner. Vi pratar i stället. Och vi är bra på att undvika tjafs. Jag tror att man måste försöka se till att låta den andra vara. Om Alex säger något som jag irriterar mig på, så kan jag antingen reagera med att gapa ”men va fan säger du så för”. Eller så kan jag låta det vara, säger Gry.
– En annan sak vi lärt oss är att prata ut om våra förväntningar. Jag har precis som många andra tjejer lätt för att blåsa upp förväntningarna inför semestern eller en utekväll tillsammans eller vad det nu kan vara. Och sen när det inte blir precis så, så kan man känna sig skitbesviken på den andre som kanske hade en helt annan uppfattning om hur det skulle bli. Men pratar man bara om det innan så går det att komma runt såna situationer.
– Jag har haft turen att träffa en man som inte är en mussla, som många andra män är. Alex älskar att älta och prata känslor. Det är snarare jag som ibland är den som tycker att gud, kan vi inte bara låta det vara?

Alla som någon gång jobbat med eller runt Gry lär sig snabbt två saker. För det första: hon är otroligt omtyckt och uppskattad. Inte bara av lyssnare och läsare utan också av kollegor, medarbetare och chefer. För det andra: Gry är rak. Hon är ärlig och säger vad hon tycker. Men inte för att provocera, utan för att hon efter 18 år i tv-branschen lärt sig att tydlighet gör så att missförstånd och onödiga konflikter kan undvikas.

Att punkt ett hänger ihop med Grys skickliga sätt att hantera punkt två är lätt att gissa, och enligt Gry själv är samma raka kommunikation ett måste för att få en familj med två vuxna och två små barn att fungera.

Vi ses över en lunch på Grys stammisställe i Enskede där hon och familjen bor i en 30-talsvilla som snart ska byggas ut med 30 nya kvadratmeter. Lilla Nikki, som föddes i juni 2009, sitter med vid bordet.

Hon är anmärkningsvärt söt med sin stora mörka kalufs, en pigg och nyfiken blick och händer och ett kroppsspråk som avslöjar att det här är en sån där baby som inte är särskilt intresserad av att sitta still i ett hörn, utan hellre ger sig ut på halsbrytande upptäcktsfärder.

När du intervjuades i mama senast hade ni bara Vincent och var nöjda med ett barn. Men sen ändrade ni er uppenbarligen?
– Ja. Vi var en så skön trio då, jag, Alex och Vincent. Vi kunde käka lugna middagar, man garvade med Vincent och han hade blivit så där behagligt stor att han kunde klä på sig själv och sånt. Och jag tror på det där, att hålla vardagen skön. Man ska inte hålla på och överlasta den så att man går på knäna och bara har det där lilla, lilla ljuset långt borta som är fem veckors semester att se fram emot.

Och sen då?
– Helt plötsligt hade Vincent fyllt fem och vi gick till bvc. Där konstaterade sköterskan att det var sista gången vi skulle ses. Och jag bara, jaha, ska du sluta eller? Varpå hon förklarade att nej, nu hade ju Vincent blivit så stor att det var dags för skolsyster att ta över. Vänta nu, tänkte jag, Vincent är ju bara lilla plutten. Kan det här stämma? Och var vi verkligen klara med det där gulliga småbarns-coochie-coo-andet?
– Så på sommaren pratade vi om ifall vi skulle skaffa en till och så bestämde vi oss för att testa. Och tack och lov hade vi sån tur att det gick snabbt. Vi behövde bara ligga en gång så var det löst, haha.

Hur förberedde ni er inför att Nikki skulle komma?
– Alex bokade en parterapitimme med terapeuten och barnmorskan Louise Hallin. Vi berättade om vår situation och frågade vad vi kunde förvänta oss av Vincent och av varandra i det som skulle komma.

Jag gillar Louise eftersom hon är så rak och krass. Vi fick jättebra råd och hjälp, det var så skönt att ha någon framför sig som man kunde peppra med en massa frågor. Det kan jag verkligen rekommendera.

Och hur blev det då? Att vara tre istället för fyra?
– Vincent var sex år när Nikki föddes, och jag är jätteglad att vi väntade så länge. Det blev aldrig någon svartsjuka eller rivalitet. Han är så snäll mot henne, jag smälter av att se dem tillsammans. Annars tycker jag faktiskt att det var överraskande enkelt att bli en till i familjen. Det kändes så naturligt, helt plötsligt var hon bara där.

Kan du känna tacksamhet över att ni till slut ändå bestämde er för att skaffa ett barn till?

– Ja, gud ja. Men. Jag tycker att det finns en sån hets på att man ska ha två barn, och jag hatar det! Folk lägger sig i saker de inte har något med att göra. ”När ska ni ha nästa då? Börjar det inte bli dags igen?” Jag började få de frågorna redan när Vincent var nyfödd.
– Tänk om vi hade försökt i två år, eller om jag hade cancer som jag inte berättat om, eller om någon av oss varit otrogen och vi höll på att kämpa för att hitta tillbaka till varann?
– Jag tycker att folk bara ska hålla käften, för det där är en väldigt personlig fråga att ställa till någon man inte känner väl. Och sen finns det ju de som faktiskt bara vill ha ett barn, men då tror folk att det är något som är fel. Man får nästan be om ursäkt och förväntas förklara sig. Man ska ha två annars är det något som är konstigt, verkar folk tycka.

Vincent föddes med kejsarsnitt, hur blev Nikkis förlossning?
– Med Vincent låg moderkakan fel, så han plockades ut efter ett planerat snitt. Men med Nikki såg allt bra ut, så den här gången skulle jag få föda. Jag gick kurser och såg verkligen fram emot det. Gillade spänningen, det osäkra i att inte veta när bebisen skulle komma.
– När jag hade gått tio dagar över tiden gick vattnet och allt var så otroligt häftigt. Som i en film. Jag minns att jag stod i duschen och tänkte att det är nu det händer. Herregud! Så åkte vi till bb, men bebisen hade inte fixerat sig och jag hade fortfarande inga värkar. Vi fick stanna över natten. Morgonen därpå blev vi ­hemskickade igen och fick sova en natt hemma. Värkarna hade fortfarande inte kommit igång.
– När vi var tillbaka på sjukhuset ­dagen därpå kollade de allting, men livmodertappen var stenhård, och över­läkaren tyckte att det var dags för snitt. Och då var jag så redo att jag kände mig inte ens besviken över att inte få föda. Jag var bara glad att det hände något. Och så kom hon ut, vår långhåriga lilla pälsmössa.

Visste ni att ni skulle få en tjej?
– Nej, och jag tycker det är så synd att folk kollar könet. Man vet vart man ska på semester, man vet vad man ska få i julklapp, man vet vad man ska göra nästa år. Det här är den sista överraskningen i livet.

Innan Nikki föddes pratade ni om att Vincent skulle få välja hennes andranamn. Blev det så?

– Ja, det fick han. Nikki Ella Charlotta heter hon och Ella är Vincents val. Först pratade han om Prinsessan Leia och ett tag var det tal om Londonviadukten, men sen kom han på Ella efter böckerna om Lill-Zlatan och då fick det bli det.

Gry tränar för att springa Tjejmilen i början av september. Hon är sugen på att komma i form efter senaste graviditeten, då hon gick upp en hel del i vikt.
– Jag vägde säkert 100 kilo. Jag slutade väga mig vid 93,8 för att vara exakt, men då var det några veckor kvar, säger Gry.
– Ett par månader efter förlossningen gjorde jag en ny säsong av ”Körslaget”. Det är egentligen inget som stör mig, jag måste inte vara i mitt livs form för att känna mig bekväm i tv. Men det är märkligt hur mycket det stör andra. Jag minns när jag var gravid med Nikki, jag är inte typen som blir så där snyggt gravid utan blir liksom bara fet, direkt. Och så skulle jag göra ”Körslaget”, och jag har aldrig fått så mycket skit för mina kläder som då.
– Själv menar jag att jag hade jättefina klänningar, det var bara det att jag var tjock. Och folk är inte vana att se en tjock person i klänning, för Babben har alltid stor kofta på sig.

Visst har det varit lite rabalder om dina urringningar också?
– Ja, du tänker på den där gången när jag hade en klänning med väldigt djup urringning. Jag och stylisten undrade om den kanske var lite genomskinlig om man stod så där på avstånd, så vi satte stora klisterlappar över bröstvårtorna med den effekten att när tv-ljuset slog igenom såg man bara de där bauta­plåstren och det såg ut som att jag hade väääääääääärldens största, alltså jag menar helt sjukt stora vårtgårdar.

När Gry inte sänder morgonradio eller är programledare i tv ägnar hon sig gärna åt intressen som ofta är av det stereotypt grabbiga slaget. Hon kör båt, gillar snabba bilar, sköter grillen hemma på tomten, kör skoter eller fiskar vid den nyinköpta stugan i Luleås skärgård.

Råder det omvända könsroller i er familj?
– Nja, jag skulle snarare säga att vi är jämställda. Jag tjänar mer pengar och han har ­varit hemma mer med framför allt Vincent. Alex är väldigt prestigelös, vilket är helt underbart. Och vad gäller de där grabbiga intressena så delar vi dem, Alex gillar också båtar.
– Men visst har vi diskussioner, även om vår jämställdhet kommit ganska naturligt. Jag tycker att jag gör allt hemma. Men det tycker å andra sidan han också. Det är bara det att man är så himla mycket bättre på att se det man själv gör.

Två barn, man och villa i ett ganska vanligt förortsområde i Stockholm. Du har ett glammigt tv-jobb men lever i övrigt ett ganska vanligt Svensson-liv?

– Ja verkligen, ett Svensson-liv with a twist i och för sig, men jag älskar det! Å andra sidan är det lätt för mig att sitta i glassiga tidningar och säga att jag gillar mitt vanliga liv. Man får inte glömma att jag på många sätt har det jävligt lätt. Jag har två roliga jobb där jag får uppskattning och bekräftelse. Jag skrattar på mitt jobb, det är det inte alla som gör, säger Gry.
– Jag har en bil som jag kör med hem från jobbet till mitt eget hus där jag har städhjälp som hjälper mig att hålla rent. Jag är inte skitrik, men jag behöver inte vända på kronorna eller ha ont i magen för att jag inte har råd att köpa ketchup till barnen.
– Jag kör förbi en stor postterminal på väg till jobbet på radion halv sex varje morgon och kan sitta där och tänka att ”va fan jobbar jag med egentligen”. Men så åker jag förbi hållplatsen där det står fyra personer som sorterat brev hela natten och väntar på bussen i kylan. Då känner jag att jag bara ska hålla käften och vara jävligt glad. Jag tänker ofta på allt jag har, och uppskattar det något enormt.

Vilka är dina styrkor som mamma?
– Sedan jag fick barn har jag fått ett bra ­tålamod, det har jag lärt mig av Alex. Mitt bästa tips är att alltid starta i tid, så att det inte blir stressigt, och ha alltid en banan eller något annat att äta med dig när ni ska nånstans så att det aldrig behöver spåra ur för att någon är hungrig, säger Gry.
– Man får aldrig ge barnen skulden för att man kommer för sent. Det är inte deras fel att det var mycket trafik när man skulle till dagis. Man ser folk som sliter i sina barn på tunnelbaneperrongerna och skriker åt dem. Och visst, det kan vara svårt att hålla sig lugn, men det är ens skyldighet som förälder att inte låta stressen drabba barnen.

Svagheter då? När är mammalivet svårt?
– På det stora hela tycker jag att jag är en bra mamma. Det är synd att inte fler kan stå för det och säga så. Det har gått någon slags trend i att man ska gå in i väggen och äta magsårsmedicin, tycka att det är tråkigt att leka, ogilla småbarnsåren och känna att man är världens sämsta mamma. På ett sätt är det väl bra att någon kan stå för att man känner sig som en dålig mamma ibland. Det kan vi nog alla identifiera oss med. Men man måste väl få tycka att man är en bra mamma också?
– Visst, jag kan komma för sent, snäsa åt barnen, ägna mig för mycket åt min Iphone, känna att jag låtit Vincent spela för mycket tv-spel eller att det blivit halvfabrikatköttbullar till middag i dag igen. Men det är inte synd om mina barn. De får massor med kärlek och trygghet. Det måste inte vara perfekt jämt, jag kan vara en bra mamma för det. Mammor har så höga krav på sig själva.

Hur balanserar du jobb och familjeliv?
– Det går bra faktiskt. Ibland i perioder kan jag känna att jag ligger efter på alla plan, både vad gäller jobbet och hemma. Men det där är inget att stressa upp sig för egentligen, då gäller det att bestämma sig för vad man vill prioritera. En sommar för något år sen hade vi miljarder grejer på att göra-listan. Och så tänkte vi att ska vi verkligen stressa hela sommaren för att hinna med det här? Istället bestämde vi oss för att plocka ut fyra saker från listan och hinna med dem, så kunde vi slappa sen.

När har ni det som mysigast i familjen?
– Söndagmorgnarna i sängen är bäst. När Nikki skulle komma skaffade vi en 2,40-säng. Vincent gillar att sova hos oss ibland fortfarande, och vi ville inte slänga ut honom när den nya bebisen kom, samtidigt som vi ville sova bra allihop. Lösningen blev den här jättebreda sängen. Där kan vi ligga på helgerna i säkert en timma innan vi går upp. Göra absolut ingenting egentligen, hänga, läsa böcker och kolla på tv.

NUVARANDE Gry Forssell: ”Jag och Alex gick i terapi när vi väntade Nikki”
NÄSTA Så överlever ni semestern