Med första barnet Floyd kom kolik, slit och sömnbrist. Så Eva Röse, 37, fick en behaglig överraskning när lillebrorsan Flynn visade sig vara lugnet självt. ”Sen blev jag jättesjuk istället och tvingades läggas in.”

Fakta om Eva Röse

Ålder: 37.

Yrke: Skådespelerska.

Familj:
Konstnären och musikern Jacob Felländer, 36, och sönerna Finn Floyd, 3, och Rocky Flynn Colin, 1,5.

Bor i:
Lägenhet i Stockholm.

Aktuell med:
Två nya filmer om polisen Maria Wern på TV4 och i Strindbergs ”Fadren” mot Kjell Bergqvist på Stockholms stadsteater samt ständigt aktuell som Unicefambassadör.

Jag träffar skådespelerskan Eva Röse, 36, på ett kafé i ett ösregnigt Visby. Hon och familjen är på Gotland för att spela in ännu en ”Maria Wern”-film. Kvällen innan har jag varit och sett Stefan Jarls dokumentär ”Underkastelsen”, som handlar om de hundratals kemikalier som vi bär i vårt blod. I filmen, där Eva är gravid med Flynn, i dag 1,5, låter hon sitt blod bli analyserat och provsvaren är skrämmande.

Eva har höga värden på flamskyddsmedel, som bland annat finns i offentliga miljöer, bord, stolar, soff- och mattyg (tester på djur har visat att höga värden leder till bland annat infertilitet och beteendestörningar).
– Jag var nyfiken och ville se hur mina värden var eftersom jag var gravid, säger Eva.
– När jag fick provsvaren blev jag förbannad och ju mer jag fick veta om kemikalierna och deras effekter desto mer arg blev jag. Men jag blev också sorgsen, för att min unge fått en första gåva som han inte förtjänar: kemikalierna som jag pumpat i honom, utan att jag själv visste om det.

Filmen har förändrat Evas liv och perspektiv drastiskt. Det första hon gjorde efter provsvaren var att rensa ut i hemmet.
– Jag kastade ut nästan allt ur badrumsskåpet, började tvätta alla nya kläder, handlade ännu mer ekologiskt och second hand. Jag slängde barnens plasttallrikar och bestick. Min nya rörelse har blivit vända och läsa (Eva vänder upp och ner på handflatan).
– Till jul och kalas ber jag folk att inte köpa nya leksaker. Snälla, köp begagnat! Folk säger att de vill ge det allra bästa till sina barn, men egentligen ger man dem det allra sämsta. Det är sundare att låta sina barn sova i en verkstad än i barnkammaren. Och det är för alla plastleksaker!

Hon skulle kunna prata i timmar om det här. För att det är viktigt. Har man en gång dragit upp persiennerna och sett det här, då är det svår att dra ner dem igen, menar Eva.
– Men jag tycker inte det känns hopplöst, tvärtom. Shit vad mycket bra saker det finns, vad enkelt det är att göra skillnad om man har kunskapen. Jag har försökt sprida ut information till vänner och till personalen på dagis.

Eva rycker åt sig min läppglans och jovisst, parabener finns i innehållsförteckningen, det brukar stå sist, meddelar hon. Men det är snyggt, tillägger hon och skrattar.

I ”Underkastelsen” säger du att det är obegripligt att du ska bli mamma till någon, igen. Kan du utveckla det?
– Det var overkligt båda gångerna. Jag har nog varit ganska restriktiv med glädjen. Jag har vänner som varit med om traumatiska saker, även väldigt sent i graviditeten. Det har påverkat mig helt klart. Jag har varit mer ödmjuk, vad som helst kan ju hända.

Var det du som födde barn i filmen?
– Nej, nej! Jag gick över alla mina gränser egentligen när jag var med som privatperson. Men ämnet är så viktigt och Stefan Jarl är en fantastisk förebild, det var inget snack för mig att offra delar av min integritet. Men nånstans går ju gränsen.

Förra gången berättade du för mama att din graviditet var nästan oförskämt enkel, var det lika lätt andra gången?
– Verkligen inte. Jag blev sjukskriven från sjunde månaden. Det stod i läkarintyget att jag var oförmögen att ta hand om mitt eget barn. Jag fick ju inte lyfta nånting. Har man en 1,5-åring hemma så var det inte så enkelt… Jag kunde bara sitta, knappt gå. Det var en riktigt pissig graviditet på så sätt. Jag gick på alla möjliga behandlingar och det var jobbigt, för jag är ju så fysisk annars.
– Det var hemskt att plötsligt känna sig så fjättrad! Det här hade jag inte väntat mig. I min egen hybris trodde jag att jag var norra Europas starkaste människa. Jag tror aldrig att nånting farligt ska hända mig. Men jag fick lära mig den hårda vägen, verkligen. Nu vet man hur foglossning kan vara. Och hur det är att åka på bilpromenad istället för vanlig promenad.

Hur var förlossningen?
– Mycket bättre än jag hade väntat mig. Förra gången var så jobbig så jag var lite rädd innan, men det blev skitbra. Och så hade jag samma barnmorska båda gångerna.

Och så fick Floyd en lillebror, hur gick presentationen av bröderna?

– Väldigt bra faktiskt. Floyd var så liten då. Och sen var vi extremt måna om att sätta storebror först. Alla måste hälsa på honom först, ge presenter till honom först, vi la allt vårt krut på honom. Det kanske funkade, för han har aldrig visat nån svartsjuka, inte än.

Största aha-upplevelsen som tvåbarnsmamma?
– Det var ju maffigt, första gången jag satt och hade två barn i famnen. Det var en märklig känsla. Men jag tänker nästan varje dag att det här är helt makalöst. Senast i morse tänkte jag att ”det är inte möjligt att jag har de här två”.

Har du fått sova nånting då?
– Nej, det får man väl aldrig. Med Floyd var det kolik, slit och sömnbrist, så vi förväntade oss inget annat. Flynn skulle födas i mars, så min kille och jag räknade ut att det mellan mars och juni skulle råda krigstillstånd hemma, en lättare sinnesförvirring. Om vi skulle få för oss att vi hatar varandra och ska separera, då måste vi komma ihåg att inte göra det inom de här tre månaderna. Vi skulle hålla ihop, oavsett om vi ville eller inte. Det här var vår strategi, ifall det skulle bli total kaos.

Så, brakade helvetet lös?
– Nej. För det kommer en liten person som är världens skönaste lirare, totala motsatsen. Lugn och skön, han sov oavbrutet. Han kom liksom och hjälpte till, ibland så att vi glömde att han fanns. Det var som om han fattade läget, som om han anpassade sig till familjen. Man får det man orkar med, så var det faktiskt. Vi förväntade oss totalkaos, med flytvästar och nödraketer. Men stormen kom inte.
– Men sen fick jag istället mjölkstockning från helvetet och blev jättesjuk. Jag fick läggas in och Flynn pumpades med konstiga mediciner via sin mor, tyvärr. Då var han också lugn, hade han varit ett gnälligt barn hade jag nog inte pallat. Men killen bara kämpade vid sin mors sida, en tapper liten soldat, han var så schyst, en riktig liten kamrat.

Hur lång tid tog det att bli frisk då?
– Det tog några veckor, en månad kanske. De testade olika slags penicillin som inte fungerade. Jag klarade inte ens av Flynns utandningsluft mot huden, så ont gjorde det. Det kändes som om jag skulle spricka i tusen miljoner bitar, förstår du? Det var bara att dunka huvudet i kaklet och gilla läget. Jag visste att sånt här kunde hända, men det gick ju så bra förra gången, jag var ju så rutinerad så det skulle inte vara några problem. Visst!

Du verkar så himla trygg och stark i dig själv. Du fixar det mesta, va?
– I såna här fall måste man ju, för det finns inga alternativ. Vi kvinnor måste fixa det, ingen annan fixar det åt oss. Det ligger en liten unge där, som inte ens kan sitta själv, du kan inte ge upp. Men det kommer också med åren, erfarenheten och insikten över att man klarar mer än man tror. Man har utsatt sig för prövningar. Sen finns det ju grader i helvetet. Det är inget straff att ha fått två barn. Jämför med riktigt krigstillstånd istället.

Känner du nån gång att du inte pallar mer?
– Ja, varje dag. Eller varannan dag i alla fall. Och jag känner inte alls att jag fixar allt! Det finns en jättebra saga som heter ”När Åkes mamma glömde bort” (av Pija Lindenbaum). Hon blir en drake en morgon. Mamma kan också bli en drake ibland, brukar jag berätta för Floyd. Och då äter jag skalbaggar och sprutar eld. Jag är inte Madickens morsa direkt!

Du har mycket på gång jämt, hinner du allt?
– Nej, och det behöver man inte heller. Jag ser till be om hjälp så mycket jag kan. Är det nån gång man ska ta hjälp från alla håll och kanter så är det väl nu? Med hemkörning av mat, folk som hjälper till och städar, barnvakt. Avlastning ger två glada föräldrar.

Hur har er relation förändrats sen andra barnet?
– Vi är mycket coolare. Vi är rörande överens om att det viktigaste man kan göra för sina barn är att försöka hålla sams, se till att relationen är så bra som möjligt. Nummer ett är att se till att man själv mår så bra som möjligt – det står högst upp på listan. Nummer två: Se till att relationen fungerar, för annars orkar man inte.
– Vi tycker båda att det är viktigt att inte bortprioritera sig själv för att bli utbränd, förtvivlad och förbannad. Om man mår piss, har ryggskott, är outsövd och dessutom osams med sin kille – då är det inte så roligt att ha familj. Det är viktigt att ge sig själv det man behöver och mår bra av.

Vad mår du bra av?
– Träning, att få utöva mitt yrke, äta bra, skratta, ha kul… Min sambo är konstnär och musiker och reser och flänger överallt och jag vet att han blir en lycklig människa när han får hålla på med det han älskar. Vi ger varandra plats och släpper iväg varandra på spännande saker, vi fjättrar inte varandra. Vi fixar barnvakt några kvällar i månaden så att vi kan gå i väg och käka en middag, det är inte alltid man orkar, men vi gör det ändå.

Ni jobbar alltså väldigt medvetet på relationen?

– Ja, verkligen. Det har blivit en utmaning nu, att vi ska inte släppa det tänket. Vi har varit ihop sex år och har två barn, man måste jobba på relationen.

Vilken tur att din sambo är så klok och medveten.

– Men det är bara att tacka Gud. Jag har fått världens coolaste snubbe, han är så jävla bra, så intressant. Det är han som lär mig grejer om att vårda relationen och sånt. Det är han som är proffset.

Men sex år, det är väl honeymoon-style fortfarande?
– Nej, det är det inte. Det tror jag inte nåt par upplever efter sex år och två barn på kort tid. Men det är mycket roligare att känna att man är ett stort team. Först var man helt själv och nu är man ett helt lag. Då måste det funka. Jag kommer själv från en kompakt familj, mina föräldrar har varit gifta i 35 år. Jag och syrrorna längtar ständigt efter varandra, vi är ju nästan lika gamla alla fyra och har samma kompisgäng. Vi fyra har tolv barn sammanlagt, inklusive några bonusbarn.

Oj, det låter härligt!
– Farsan bara bygger och bygger nya iläggsskivor för varje söndag, känns det som. Vi blir rätt många en vanlig söndagsmiddag – det blir ett riktigt rejält långbord. Så vill jag också ha det när jag blir stor.

Du verkar fixa och dona samtidigt som du bara flyter på i livet.
– Jag känner mig sällan stressad, jag tycker det är magiskt att få jobba så här, tänk, bo här i Visby… Det känns som jag står förtjust och tittar på vad som händer i mitt liv. Och studsar upp och ner av ren glädje över att det blev så bra och så roligt. Men det är klart att det även regnar hos mig ibland.

Är du inte rädd att mista nånting när allt är så härligt?
– Vad gäller mitt jobb är jag inte rädd för nånting. Men det är klart jag är rädd för att mista nån familjemedlem, men jag oroar mig inte över saker i förväg. Jag är inte så där att efter solen kommer regnet. Jag är mer nu är det sol, fy fan vad härligt!

Vilken är den mest oväntade sidan hos dig sen du blev mamma?
– Att jag är så bra på att trösta. Det var ju ingen stor grej när jag var liten. På 70-talet skulle man inte trösta så mycket. Man skulle låta ungarna skrika. ”Har du brutit benet? Men vadå du har ju ett till”, ungefär så. Jag gillar inte det, jag är glad att jag inte går i det spåret. Jag hörde en föräldrapsykolog på tv som sa att vår generations föräldrar är så bra, för att de har lärt sig att man kan be sina barn om ursäkt.
– På 70-talet gick inte en vuxen ner på knä och bad ett barn om ursäkt. I den moderna föräldrarollen är det ett stort framsteg. Jag gör jättemycket fel men jag är bra på att förklara och ta på mig skulden och säga till mina barn att jag har gjort fel.

Vad vill du vara för mamma?
– Empatisk och inspirerande. Jag vill känna in och förstå och möta barnen där de förtjänar att bli bemötta. Och en stridbar mamma, en lejonmorsa.

Vad är det viktigaste du vill lära dina barn?

– Empati, igen. Civilkurage. Att man ska våga pröva, att det inte gör nånting att det blir fel. Våga ta språnget och se vad som händer, inte vara rädda. Det är lite roligare att leva om man vågar.

Vad har ni för planer i framtiden?
– Jag ska filma och spela teater hela hösten, Strindberg på Stadsteatern. Åh, vad jag har längtat till teatern, jag har abstinens. Jag har ju varit ifrån teatern i tre år.

Vad är det bästa med teatern?

– Det är där jag är i mitt rätta element. Jag älskar den kreativa miljön och alla fantastiska människor! Och det är en så bra mix, att ena dagen spela Strindberg och nästa dag gå omkring med pistol i rollen som Maria Wern, och så två barn på det!

Hur är det att jobba så pass mycket med två små barn?
– En film tar normalt några veckor att spela in och andra kanske kan gå till jobbet ända in i nionde månaden. Men i mitt yrke funkar inte det, så fort det börjar synas att jag är gravid så är jag redan mammaledig. Plus att det är en lyx att få filma med bebis, jag har sån uppbackning att det nästan är löjligt.
– Sen vill vi fortsätta att resa. Passa på nu innan barnen börjar skolan, sen får man tänka sig för sju gånger innan man rycker upp barnen med rötterna, nu har vi tre år på oss att göra som vi vill. Vi packar med oss täcken, kuddar, gosedjur, bokväskor och åker. Vi är ett kringresande cirkussällskap.

NUVARANDE Eva Röse: ”Jag fick mjölkstockningen från helvetet”
NÄSTA Trotsiga barn blir ledare