Programledaren Gry Forssell, 34, och hennes Alex, 29, är beviset för att kärleken kan flöda år efter år. Men syskon till Vincent, 4, är inget hon planerar.
- Vi har det jättebra som det är, vi tre.
Vincent är så ljuvlig. Jag är inte säker på att jag vill ha fler barn.

GRY FORSSELL

Ålder: 34.
Familj: Maken Alex Kossek, 29, (som jobbar med en kille som är housemusik-producent) och ­sonen Vincent, 4. Dessutom mamma, pappa och tre halvsyskon.
Bor: Villa i Enskede utanför Stockholm.
Yrke: Programledare.
Aktuell: I ”Äntligen morgon” i Mix Megapol med Adam Alsing.
 

mama nr 2, 2008.

Men det vore kanske kul för honom med småsyskon?
– Jag tycker inte att man ska skaffa barn för någon annans skull än sin egen.

Inte ens för sitt barns skull?
– Ja men vad är det? Det är klart att det kan vara kul att ha syskon men…
– Vi har det så härligt nu, både när vi gör saker ihop och var för sig. Vincent och jag var till exempel i Luleå och hälsade på min mamma och hennes sambo förra helgen och då kunde Alex få spela tv-spel 48 timmar i sträck. Det gillade han.

Vad tycker Alex om att bara ha ett barn?
– Vi är ganska överens om det för tillfället. Men vi stänger inte dörren, ingen vet hur vi känner inför det här om ett par år.

Gry har själv vuxit upp utan syskon och verkar nöjd med sin barndom som ensambarn.
– Jag hade kompisar och det var ju dem man var med!

Hon tystnar och ser fundersam ut.
– Men självklart är det coolt med syskon som ­leker med varandra, jag fattar den grejen. Jag har ju mina tre halvsyskon och för mig är det stor skillnad på dem och andra människor, även om vi inte vuxit upp ihop.
– Men jag tror ändå att det är jätte­viktigt att man skaffar barn för sin egen skull och att man verkligen vill själv. Man ska ju vilja gå igenom hela processen en gång till med att vara gravid och ha spädbarn.

Moderkakan låg i vägen när Vincent skulle se dagens ljus och därför blev det ett planerat snitt för Gry, till tonerna av ”Café del mar”. Sen fick hon stanna på sjukhuset en hel vecka eftersom hon fick en infektion i ­ärret och hög feber. Men första året med ­bebis minns hon ändå som i ett rosa skimmer.
– Jag har alltid känt mig älskad av mina ­föräldrar men när Vincent kom, då ­förstod jag HUR mycket de älskar mig.

Grys päron var äkta 70-tals-bohemer, ­mamman är ­radioproducent och pappan vissångare. De separerade när hon var nio.
– Det var väldigt stillsamt och oproblematiskt när mamma och pappa gick skilda vägar faktiskt. De var goda vänner hela tiden. Mamma och jag flyttade till en lägenhet i Luleå och pappa till Falun.

Det var långt bort. Saknade du din pappa?
– Nej, för vi i brevväxlade ju, och pratade ofta i ­telefon. Det var lugnt.
Grys mor jobbade mycket. På morgonen ringde hon hem och väckte sin dotter, sen gick den självständiga flickan upp och fixade ­frukost själv. De bodde i en grå 60-talskoloss och hade inte råd med Rhodos-semestrar.
– Men det var inget jag brydde mig om då. Det är sådant jag ser i dag.

Istället köpte mamman en häst när Gry var 11. De höll till i stallet, de nästan bodde där, och åkte på sköna ridläger. Gry säger att ­modern är hennes stora förebild i livet.

– Ja, men jag var mer svartsjuk förut, nu ­känner jag mig jättetrygg med Alex. Är det ­någon här på jorden som jag litar på så är det Alex Kossek, han är så mån om familjen, den är helig för honom.
– Jag brukade vara svartsjuk på mina pojkvänners ex förut, man vill ju vara den enda de har älskat. Det är så svårt att styra över! Fast med Alex slapp jag ju det problemet för han hade ju knappt hunnit ha några ex, säger hon och skrattar.

Sex år efter den blöta krogkvällen friade Alex till Gry.

Berätta!
– Det var en helt vanlig dag i veckan. Vincent sprang och lekte hemma i trädgården, jag höll på att grilla och Alex bara kände den dagen att ”åh den här känslan vill jag konservera, det är så här det ska vara hela livet….”.
– Han hade gått med ringen i väskan i flera veckor och väntat på rätta ögonblicket. Jag hade ingen aning om det. Jag tyckte det var ett så fint frieri, inga flygplan med banderoller – utan på r-i-k-t-i-g-t, och jag blev rörd av att han var så himla nervös, fast vi redan har hus, barn, ja allt.

Vill du ha en ny bebis snart?
– Alla frågar ju det, säger Gry dröjande och sväljer en klunk mineralvatten.
– Men jag vill inte skaffa två barn för att alla andra har det eller för att det är en trend nu. Så förmodligen blir det bara ett barn, som det känns nu. Vincent är så ljuvlig!

Men det vore kanske kul för honom med småsyskon?
– Jag tycker inte att man ska skaffa barn för någon annans skull än sin egen.

Inte ens för sitt barns skull?
– Ja men vad är det? Det är klart att det kan vara kul att ha syskon men…
– Vi har det så härligt nu, både när vi gör saker ihop och var för sig. Vincent och jag var till exempel i Luleå och hälsade på min mamma och hennes sambo förra helgen och då kunde Alex få spela tv-spel 48 timmar i sträck. Det gillade han.

Vad tycker Alex om att bara ha ett barn?
– Vi är ganska överens om det för tillfället. Men vi stänger inte dörren, ingen vet hur vi känner inför det här om ett par år.

Gry har själv vuxit upp utan syskon och verkar nöjd med sin barndom som ensambarn.
– Jag hade kompisar och det var ju dem man var med!

Hon tystnar och ser fundersam ut.
– Men självklart är det coolt med syskon som ­leker med varandra, jag fattar den grejen. Jag har ju mina tre halvsyskon och för mig är det stor skillnad på dem och andra människor, även om vi inte vuxit upp ihop.
– Men jag tror ändå att det är jätte­viktigt att man skaffar barn för sin egen skull och att man verkligen vill själv. Man ska ju vilja gå igenom hela processen en gång till med att vara gravid och ha spädbarn.
Moderkakan låg i vägen när Vincent skulle se dagens ljus och därför blev det ett planerat snitt för Gry, till tonerna av ”Café del mar”. Sen fick hon stanna på sjukhuset en hel vecka eftersom hon fick en infektion i ­ärret och hög feber. Men första året med ­bebis minns hon ändå som i ett rosa skimmer.
– Jag har alltid känt mig älskad av mina ­föräldrar men när Vincent kom, då ­förstod jag HUR mycket de älskar mig.

Grys päron var äkta 70-tals-bohemer, ­mamman är ­radioproducent och pappan vissångare. De separerade när hon var nio.
– Det var väldigt stillsamt och oproblematiskt när mamma och pappa gick skilda vägar faktiskt. De var goda vänner hela tiden. Mamma och jag flyttade till en lägenhet i Luleå och pappa till Falun.

Det var långt bort. Saknade du din pappa?
– Nej, för vi i brevväxlade ju, och pratade ofta i ­telefon. Det var lugnt.
Grys mor jobbade mycket. På morgonen ringde hon hem och väckte sin dotter, sen gick den självständiga flickan upp och fixade ­frukost själv. De bodde i en grå 60-talskoloss och hade inte råd med Rhodos-semestrar.
– Men det var inget jag brydde mig om då. Det är sådant jag ser i dag.
Istället köpte mamman en häst när Gry var 11. De höll till i stallet, de nästan bodde där, och åkte på sköna ridläger. Gry säger att ­modern är hennes stora förebild i livet.
– Jag tycker det var så problemfritt det kan vara. Pappa och hans nya tjej firade jular med mamma och mig. Det var inga konstigheter.

Har din syn på kärleken påverkats av skilsmässan?
– Jag är kanske mer krass för jag vet ju att man inte kan lova för livet – och att det inte är hela världen om det ­kånkar. Jag har ju själv vuxit upp med en singelmamma och vet att det går utmärkt bra.
– Det finns inga garantier i kärleken, man kan inte leva sitt liv så! Jag kan inte hindra Alex att träffa andra tjejer och han är väldigt flörtig, men… det är bara fint. Han bara är sådan och det är ju en del av hans personlighet.
– Om det inte skulle funka mellan oss, då har vi försökt i alla fall och vi har hoppats och velat. Då fixar vi en separation också.
Du lever inte alls lika proggigt som dina ­föräldrar. Villa i kulturchica Stockholmsförorten Enskede, gift i kyrkan och här utanför på ­gatan står bilen (en Lexus) och väntar. Och som pricken över i:et fick ni en trädgårdskonsultation i bröllopspresent.
– Ja vad ger du mig för den revolten? Mina föräldrar var inga renodlade hippies förstås, vi bodde ju bara kollektivt de första åren i mitt liv. Men det kommer ut en skiva nu med låtar från ­pappas 70-talsband och på omslaget sitter jag som treåring med en kulspruta i famnen.

Oj. Var du inte med i Slitz också, eller?

– Men det var ju 1999! För hundra år sedan. Men då sa jag innan att jag vill inte ligga som ett våp, inget ”kom och ta mig” och inget ­naket. Så det blev bilder med boxhandskar på. Jättefina blev de. Fast jag skulle inte göra om det i dag, är man med i en tidning så får man stå för allt i tidningen. Det gör inte jag.

Du är en killmagnet även nu när du är en stadgad mor, sägs det. Varför, tror du?
– Tja, om man gillar sig själv, dricker ­drinkar och dansar när man är ute, och inte är så om sig och kring sig, då brukar folk trivas i ens närvaro. Jag gillar själv tjejer som har ­roligt och inte är så ängsliga.
– Alla behöver få bekräftelse, även vi som är gifta och mammor. Det är bara att bejaka det.

Är det en viss typ du faller för? Du har varit ihop med Peter Settman och Kristian Luuk…
– Kristian Luuk, har jag verkligen det?

Det trodde jag.
– Okej, vi sågs ett tag. Vi var mer än vänner.
– Jag gillar killar som man kan titta på och beundra, vad det än beror på. De kan vara ­bedårande vackra eller ha ett driv, något speciellt ska finnas där. Jag vill kunna titta på min man och tänka ”wow, han har valt mig”.
– Thåström har jag varit kär i sen jag var ­liten. Honom skulle jag aldrig våga intervjua, då skulle jag bli jätteblyg. En kompis och jag brukar sms:a varandra när vi ser Thåström på stan, vi skvallar om hur han är klädd och så.

Bråkar Alex och du?
– Nej, aldrig.

Gry skrattar åt att mamas utsända himlar med ögonen.
– Adam och jag har inte heller bråkat. Man märker direkt om den andra är på dåligt ­humör, och då låter man saker passera, försöker göra det friktionsfritt…
– Fast ibland måste jag säga till Anders Timell, som också är med i ”Äntligen morgon”, för att han sparkar nedåt.

Okej. Men har Alex inga brister som oss vanliga dödliga?

– Alex snackar mycket och det är hans fel. Men det var ändå det jag föll för. Jag snackar mycket men han, hjälp… och han kan detaljprata länge om sådant som aldrig ens kommer att hända! ”Om man hade ett sådant hus då skulle man… bla bla”. Det kan han tala om i timmar.
– Vi pratar mycket om Vincent också, om hur fantastisk han är, och om hur bra vi har det. Alex är en mjukis, han gillar att prata om vår relation och om känslor.

Hur får ni kärleken att hålla?

– Vi är snälla mot varandra, vi har respekt och vi är lojala. Det låter kanske fånigt men på så vis har vi sluppit sjuårskrisen, vi firade ju vårt sjunde år med att gifta oss.

Du lever din dröm nu, både karriären och kärleken går som på räls, men har du haft ­dalar också?

– Nej, jag vet i fan vad det skulle vara…

Gry lutar sig framåt och rynkar pannan.
– Jag tycker det är så konstigt med hela den här ångest-diskussionen. Det är så jobbigt att alla kändisar måste berätta att de spytt upp måltider, hatat sig själva och skurit sig i ­armarna. Jag har inte gjort det. Jag har aldrig käkat anti-depressiva och inte ens gått i terapi fast jag är 34. Jag har inte så mycket att gnälla över, mitt liv har flutit på bra.

Så det har varit en räkmacka?
– Ja… men jag har varit frustrerad då och då såklart, till exempel när Hannah Widell och jag gjorde tv-programmet ”Harem”. Det blev inte så bra och då kände jag ”det var ju inte det här som jag tackade ja till”. Och ”Izabellas bröllop” blev inte heller som jag tänkt.
– Så vissa dagar har jag undrat om jag ska börja jobba med något annat. Skriva kanske, jag har redan författat någon krönika.

En sak som Gry har svårt för, är när folk tappar takt och ton bara för att hon är känd.
– Mitt jobb som programledare bygger ju på att jag blir igenkänd men ibland går det för långt, då blir jag lite sur.
– Jag satt till exempel i en taxi häromdagen tidigt på morgonen. Då säger chauffören ”jag tycker du var mycket finare när du hade lite längre hår”. Då är det bara och bita ihop och säga ”just det”. Lite senare samma vecka var det några konstiga tanter i leopard som kom fram och ville diskutera mitt utseende när jag var ute med Vincent. Kan de inte se att jag är upptagen med min son?

Vad dumt.
– Ja, man kan tycka saker om en person men man behöver inte säga det rakt i ansiktet på henne. Men det är lyxproblem. Egentligen hade jag inte tänkt att gnälla på det. Jag har ju så kul på jobbet, vi garvar varje dag där. Det är guld värt.
 

Publicerad i mama nr 2, 2008.

NUVARANDE ”Ett barn räcker”
NÄSTA Vinnare nr 3 2009