Tv-profilen Josefin Crafoord, mamma till Roderick, 12, och Charlie, 3, har till sist blivit en hemmakatt. – Det är lite nytt för mig, men jag ­börjar acceptera att man faktiskt kan skita i att gå ut en fredag. Nu vill jag bara vara med mina barn och min man.

JOSEFIN CRAFOORD

Ålder: 35. Familj: Sambon Martin Aliaga, 37, skådespelare, sönerna Roderick, 12, (med Wille Crafoord), Charlie, 3, och chihuahuan Annelie Electra. Bor: Lägenhet på Södermalm, Stockholm.
Yrke: Hörs varje vardagsmorgon i ”Vakna! Med The Voice” (105.9), programmet sänds samtidigt i Kanal 5. Har även, bland annat, varit hallåa på TV4, programledare för ”Silikon”, ”Paradise Hotel”, ”Fling” i TV3 och ”Snyggast i klassen” i TV400. Dessutom är hon illustratör och snart aktuell med en barnbok författad av vännen Mats Strandberg, och medlem av disco-eurodansgruppen Domenicer!
Favoritdesigner: ”Jag älskar Ida Sjöstedt! Hennes grejer – jag köper det! Spelar ingen roll vad det kostar. Hon gör magiska kläder.” Klädkonto: ”Några tusenlappar per månad, kanske.”

Att tv-programledaren, radioprofilen och tvåbarnsmamman Josefin Crafoord, 35 i april, som med otvetydig tvärsäkerhet aldrig väljer fel plagg – utsågs till Årets Stilikon 2007 av mama förvånade förmodligen väldigt få. För all del knappast Josefin själv, men som med allestädes närvarande esprin konstaterar att ”Väldigt många undrar ’Vad menar de med att du blivit årets ’Silikon-mamma’?, det ser ut så när man läser ’stilikon’…”.
– Men något silikon finns inte här, flinar hon.
– Inte än!

I dag snygg som alltid (”snygg är något man lär sig”) i mysbyxor och enkelt linne i vackra våningen på Södermalm, Stockholm, där hon bor med pojkvännen Martin Aliaga, 37, skådespelare, gemensamma sonen Charlie, 3, och varannan vecka Josefins äldste Roderick, 12, som hon har med musikern Wille Crafoord (som även fick Olga, 7, med Sanna Lundell som i sin tur skaffade Igor, 2, med Mikael Persbrandt). Storebrorsan, mammas avbild, har inte kommit hem än, men begåvade skisser av hans hand sitter på anslagstavlan i köket. Han spelar gitarr också, ibland. Längre ned inspekterar mörklockige, kolögde (”Där ser man genomslaget från Martins pappa från Peru”) Charlie hela Pokémonsläktet på en affisch i lagom dagishöjd. Han har haft en jobbig helg med förkylningsastma och sjukhusbesök och tar tåligt tio andetag i den lilla rymdraketsliknande ­manicken de fått med sig hem.

Vad harmonisk han verkar.
– Mm, men han är det. Roddan också. Jag trodde, ”Nästa unge kommer bli en sån här jobbig jävel, som bara skriker och bråkar”. Jag kan verkligen störa mig på vissa ungar. Men jag tycker faktiskt Charlie är väldigt fin. Han är lite tuffare än Roddan, han var så himla försiktig. Och snäll. Översnäll.

Hur tog han Charlies ankomst?
– Han var jättefrustrerad. Blev inte alls glad, tyckte ”Nej, inte ett småsyskon till”…
Först får pappa nytt barn och så får mamma ny kille och nytt barn…
– …och samtidigt separerade Sanna och Wille. Det var mycket omställning där. Rörigt. Men sen sa han, ”Bara du får en kille så är det lugnt”.

Du har berättat att du skrek ”käring” till barnmorskan under Charlies förlossning.
– Ja, jag bara, ”Men gör nåt då!”. Du vet, man är galen. Då sa hon åt mig att skärpa mig. Hon sa, ”Josefin, om du skulle ta och sluta skrika så mycket och försöka börja pressa istället, så kommer det gå mycket lättare”. Hon var jättesträng, så där barsk och höjde pekfingret. Jag tror verkligen hon blev irriterad på mig.

Tog du inte epiduralen?
– Nä, ingenting överhuvudtaget, det gick så fort. Båda gångerna har gått så fort att det liksom inte hunnits med. Det har hunnits med lite lustgas.

Josefin, Roderick och Charlie.

Var det mindre chockartat än första gången?
– Första gången var verkligen chock. Men det berodde på att när jag skulle få Roderick så var min inställning: Ungen ska ut, på nåt sätt. Så varför ska jag läsa på om hur man ska andas eller göra eller ta för bedövning? Ungen kommer ju ut! Jag läste inte en enda bok.

Men ville inte Wille läsa på?
– Jo, han var nog lite, ”Vi kanske ska gå på den här andningskursen”, jag bara, ”Aldrig i ­livet. Jag tänker inte gå med i nån grupp…”, jag tyckte det var trams. Det kändes pinsamt och töntigt. Därför blev det en sån chock för mig. Jag trodde aldrig att det kunde göra så ONT.

Hur ont?
– Ja, så ont att jag ville hugga huvudet av mig själv. Man känner, ”Men nu gör det så ont så nu borde jag tuppa av. Nu borde jag svimma eller dö” – och så gör man inte det! Så bara fortsätter det! Det är så sjukt hur det funkar!

Men är det inte häftigt också?
– Jo, jag kände det efteråt. För det gick väldigt bra och jag behövde knappt sy nånting, jag var på benen direkt i princip. Med Charlie var det samma jobbiga grej där, men då hade man det ändå i bakhuvudet, så det var mycket lättare. Men! Nu kom jag på! När jag fick Roderick, då gjorde de något på mig som var kanske det VÄRSTA under hela förlossningen. De körde in något som heter sterila kvaddlar (sterilt vatten som injiceras in under huden).

Åh, nej! Det gör helt vansinnigt ont!
– Ja. Ja! Ja! De bara kör in en sprutnål på varje sida av magen och det var… Då skrek jag i dödsångestskrik. Då började till och med faktiskt Wille gråta. Det var som att nån körde en rostig Morakniv rakt in och vred om.

Vad taskigt att göra mot en så ung förstagångsföderska.
– 22 år. Nä, det var hemskt. Det hjälpte ju inte heller. Så jag är lite anti bedövning, det verkar som att det ofta kan bli fel. Jag hade till och med lite tankar på att jag skulle föda hemma med Charlie. Det ville inte Martin, det tyckte han var en jättedålig idé (skratt).

Hur var första tiden?
– Alltså, Charlie var en liten ängel. Jag hade inga större problem, varken efter förlossningen eller med amning. Däremot var det fortfarande en jättestor omställning för oss som ­familj. Den här nya familjen. Med mig och Martin som kom från HELT olika bakgrunder, helt olika LIV. Martin flyttade hit till min lägenhet. Bara hur svårt DET är. Och så barn. I och för sig, just att vi fick Charlie gjorde det på ett sätt lättare, för då svetsas man samman. För i början när vi träffades var det väldigt mycket ”mitt” och ”ditt” och…

Hur träffades ni?
– På en fest (skratt). Nån sån där filmpremiär. Man åkte buss ut. Martin satt bakom mig och bara några dar tidigare hade det gått en långfilm på TV4…
 

”Festival”?
– …ja, som Martin spelade i. Jag jobbade som hallåa på Fyran och satt och halvkollade lite på den där filmen och bara, ”Shit, vad är det där för kille? Vilken SNYGGING, varför vet inte jag vem det är? Jag vet vilka alla är!”. Så jag höll verkligen utkik på eftertexterna, ”Aha, Martin Aliaga, okej…”, och sen bara två dar senare sitter han bakom mig på bussen!

Du såg tecknet!
– Mm. Jag försökte vara lite flirtig men han var helt ointresserad. Tyckte jag. Nu har han sagt efteråt att det var han inte alls det. Men jag kände att han var så ointresserad av mig så det var helt sjukt, så jag tyckte att det var konstigt.

Du som satt in hela förförarartilleriet!
– Ja (skratt). Sen sågs vi på ytterligare en fest och så fick han mitt telefonnummer, för han tyckte vi kunde gå och fika nån gång. Då blev det verkligen en sån här klassisk dejt. ”Vi ses klockan sex på Rådmansgatans tunnelbana.” Skitläskigt var det. Så fikade vi och sen käkade vi och sen drack vi jättemycket vin och så…

På den vägen var det!
– Japp! Men grejen är, när jag träffade Martin var han jättetrött på hela skådespelargrejen. Sa att han ville lägga av och skulle köra taxi. Jag tror hela den grejen attraherade mig väldigt mycket. För många skådespelare och folk inom media anser sig vara lite fina, och kan inte tänka sig…

Att hugga i?
– Exakt, jag tyckte det var så spännande och sexigt och allting hos Martin att han kunde det. Men när VI träffades, då var det han med sin teaaater och det här finkulturella, medan jag var, ”Äh, jag ska göra tv!”. Martin har heller aldrig varit en partysnubbe, han ringde ju Bindefeld och bad honom sluta skicka inbjudningar, för han var inte intresserad (skratt). Och så jag då, som sprungit på alla fester överallt. Det var verkligen en krock.

Skämdes ni för varann i vardera kretsar?
– Nä, det var inga problem. Däremot hade vi problem med varandra. Det var mycket tjafs och bråk, att bara kunna acceptera, ”Jamen, det du gör, det är viktigt för dig, och det jag gör, är viktigt för mig”, och så låter man det vara så bara. Det blev en liten kamp i början! Så himla onödigt!

Ni måste ha en stark grundkärlek?
– Mm. Jag tror verkligen att det är den vi haft hela tiden och byggt på. Allt det här med att komma från helt olika bakgrund. Han har vuxit upp i en hel familj, med syskon, i förorten. Jag har vuxit upp ensam med min mamma inne i stan.

Är ni sugna på fler barn?
– Börjar bli. Nu när man spräckt den här tvåbarnsgränsen. Annars blir jag ganska avskräckt av att se föräldrar som har många små barn, jag tycker inte det verkar kul. På dagis när de ska hämta två som bara skriker och jag bara känner, ”Åh, fy fan, vad jobbigt!”. Nä, usch. Jag gillar det här som jag haft med Roderick, att ha honom själv och så mycket tid för honom. Nu har jag faktiskt så mycket tid med Charlie också. Det var väldigt länge med Roderick jag tyckte, ”Det räcker nog bra med ett barn för mig”. Jag har inga syskon själv och jag har inte mått dåligt av det, tvärtom. Jag sa till mamma, ”Lova att aldrig mer, aldrig mer få fler barn!”.

Varför då?
– Nämen, för jag växte upp med henne själv, tror jag. Jag kände, ”Hon är min”.

Du hade en rätt extrem uppväxt?
– Ja, verkligen! Min mamma och jag flyttade runt jättemycket, flyttade, flyttade, flyttade, hit och dit, höger och vänster, Stockholm, Göteborg. Min mamma är verkligen en rebell som ska vara tvärtom, fortfarande.

Aha, hon visar inga tecken på att återgå till sin överklassuppväxt?
– (Skratt) Äh, hon är väldigt jordnära, om man säger så. En ta-i-med-händerna-kvinna. Medan mina morföräldrar är väldigt posh. Men det som jag tycker är så häftigt, det är att hon har varit ALLT för mig. Hon har varit en tuff mamma. Eftersom jag inte haft nån pappa, så har hon fått vara det också på nåt sätt.

En stolt kvinna?
– Ja. Extremt. För stolt. Absolut. Biter ihop. Hon har alltid sagt till mig, ”Du kan göra VAD du vill, HUR du vill, på vilket sätt du vill”. Om jag sagt, ”Mamma, jag vill ha ett par rosa, tajta byxor med svarta fransar längst ned”, ja, då sydde hon ett par såna till mig. Hon har alltid uppmuntrat det annorlunda. Varit otroligt påhittig och fantasifull och kul och tog med mig överallt. Jag fick göra som jag ville med det mesta, från när jag skulle gå och lägga mig, vad jag ville ha på mig och vad jag ville göra och hur länge.

Hon har givit dig bra självkänsla?
– Absolut! Hon har lärt mig att tro på mig själv och inte vara rädd. Jag har alltid sett upp till henne. Hon har aldrig visat sig svag för mig heller. Det tycker jag är viktigt. Föräldrar är föräldrar. Föräldrar ska inte komma och gråta ut hos sina barn.

De ska fixa biffen?
– Ja! Det har hon verkligen gjort. Hon har skött det själv. Men sen kommer man till det här att man blir vuxen och skaffar egen familj, egna barn, och så börjar man kanske se brister hos sin mamma, så blir man lite besviken på det. Nu är hon inte mer än vanlig människa för mig.

Hon är inte en så engagerad mormor som du skulle vilja?
– Precis. Hon var engagerad med Roderick mycket. Men hon tycker det är roligare när barnen är lite större. Så nu har jag märkt att hennes intresse för Charlie rullat igång. Däremot har vi en supersuperfarmor.

Hur känns det att ha Charlie här hela tiden och så Roderick bara halva?
– Där måste man säga till sig själv, ”Men tänk ändå att han har sin pappa och han har oss båda. Vad bra det är”. Istället för att vara ego. För det är klart att jag kan känna gud, jag skulle vilja ha Roddan här JÄMT. Framför allt nu när Charlie börjar bli så stor, att han blir ledsen när Roderick ska till sin pappa. Men det sjuka är, att jag pratade med Wille om det här när Olga var liten och då sa han det, ”För mig är det lugnt om Roderick bor här jämt”, jag bara, ”Vad snackar du om?! Aldrig i livet!”. Men han sa, ”Det är så jobbigt, Olga är så ledsen nu när han ska till dig.” Men då sa jag, ”Skicka hit Olga också då!” (skratt). Så då var jag lite barnvakt åt Olga ibland.

Trodde din och Willes relation är lite frostig.
– Nämen, Wille och jag, vi är inte värsta polarna som firar jul ihop, absolut inte. Men på det stora hela tycker jag han är en toppenfarsa, det är mer än vad man själv hade, liksom. Han ger Roderick jättemycket som inte jag ger, och tvärtom. Vi har faktiskt en jättebra relation.

Så nu är du och Sanna Lundell kompisar?
– Ja, det är vi!

Hur kom det sig?
– Jag har alltid gillat Sanna. Från första stund. Men jag fick aldrig lära känna henne för hon var ihop med Wille. Jag gillade hennes kompisar också. Hon kändes lite lik mig, på nåt vänster. Jag tänkte, ”Jaha, det var väl inget konstigt att han blev ihop med henne, hon är ju ungefär som jag!” (skratt). När det tog slut blev det på nåt vis fritt spelrum, nu kan vi ses utan att det är nåt konstigt med det.

Alla barnen träffar varandra?
– Ja, det gör de ju faktiskt. Jag tänker inte på det så mycket, men när man hör det såhär utifrån – ja, det är en liten konstellation som är spännande, väldigt spännande (skratt)! Martin kände Micke (Persbrandt) också innan, så det är lite roligt.

Vem sköter disken här hemma?
– Vi är väldigt, väldigt, väldigt, väldigt jämställda. Både jag och Martin är livrädda att hamna i roller, att ”Jag är den som alltid gör det och du är den som alltid gör det”. Det gör att vi är såna där rättvisefascister, men det är lite skönt också. Och Martin är en extremt engagerad farsa. Det hänger nog på att han var pappaledig jättemycket med Charlie.

När var han det?
– Från Charlie var ett år tills han började på dagis. Sju–åtta månader. Och eftersom Martin jobbar som han gör var han väldigt mycket med Charlie även när jag var mammaledig. Det var nästan lite konstigt för mig när Martin sa, ”Nu är det min tur, jag vill vara pappaledig, nu får du jobba”. Jag bara, ”Va?! Det är jag som bestämmer det. Det är jag som är mamman!”, du vet, det var lite sådär chock.

Hur gick det då, att lämna ifrån dig Charlie?
– Det gick ju bra. Martin hade tagit Charlie när jag gjorde ”Paradise hotel”, när han bara var fem–sex månader. La honom, gjorde hela den här nattningsproceduren, jag fick pumpa ut mjölk och… Så de är tajta. Charlie är lika mammig och lika pappig, medan Roddan var väldigt mammig, just för man tog det största ansvaret när han var liten, minst sagt. Men det är rätt häftigt, faktiskt, att känna den otroliga tryggheten. Jag känner mig aldrig, aldrig osäker när Martin är med Charlie. Aldrig.
Du pratar ofta om att du bara vill vara med din familj.
– Mm, men det är också lite nytt för mig. Att jag har blivit så. Kanske bara sista året. Att jag börjar acceptera att man faktiskt kan skita i att gå ut en fredag, för man tycker det är skönare att vara hemma. Det är nästan som att det är lite fult att vilja vara, eller fult, men konstigt, att man vill vara med sin familj.

I vissa kotterier är man rädd att kallas svenne.
– Precis. Den här mediavärlden, där allt ska vara så coolt. Men nu känns det som att vi som familj verkligen har landat. Det finns ingen osäkerhet eller svartsjuka eller missunnsamhet.

Familjen är grejen?
– Bara såna där småsaker, man kommer hem och Charlie och Martin står och bakar bullar – man är ju töntig, men man blir rörd för minsta lilla. Jamen, det är så mysigt! Då känner man, men gud, jag älskar min familj. Jag vill vara med min familj, jag vill inte gå på den här kändisfesten, jag skiter i den, fullkomligt!

NUVARANDE ”Charlie svetsar ihop vår familj”
NÄSTA Kärnfamiljen