Mitt under en intervju i egna tv-programmet "Doktor Åsa" trillade polletten ner. "Jag kände bara att jag måste hem och göra barn, fort", berättar Sveriges mest kända plastikkirurg Åsa Vilbäck, 36. Hon är nybliven mamma till lilla Elle - hett efterlängtad efter ett missfall.

Något mullrar dovt längst bort i kökshörnet. Är det en bortglömd dammsugare? En traktor? Valsång?
Nej, det är bara doktor Åsa Vilbäcks gigantiska svarta grand danois Puma, en meter i mankhöjd, som älskar barn men som hejsan-hoppsan nästan viftar omkull dem med stora tassar eller dregligt jättehuvud. Den omilda hundbehandlingen har decemberfödda nykomlingen Elle redan fått känna på, men Åsa Vilbäcks och Magnus Lundbergs förstfödda verkar inte bry sig. Hon har dockat vid mammas bröst och är nöjd där.
– Tack gode Gud att amningen funkar. Det fungerade varken för mamma eller för mormor, så jag hade laddat upp med massor av ersättning här hemma och tänkte ge amningen sex veckor – annars hade jag slutat, säger Åsa.

Hon, Magnus, Elle och Puma bor vid vägs ände. Sjön ligger avlång som en platt limpa nedanför en brant backe där Puma har gjort fotavtryck i elefantsize.
– Jag var ju egentligen mer sugen på hund än barn, skrattar Åsa över kladdiga chokladmuffins, men blir snabbt allvarlig – för bebisresan, som hon trodde skulle vara så självklar, blev inte helt enkel.

Den norrländska dialekten smyger igenom. Åsa är född och uppvuxen i Ursviken utanför Skellefteå och paret Vilbäck-Lundberg träffades i Gällivare. På jobbet. Båda är läkare. Han tog initiativet men hävdar att han inte alls visste vem den före detta ”Robinson”-deltagaren (Åsa var med i första säsongen 1997) och numera tv-kändisen var.
– Det var skönt, han vet inte ens vad Face­book är och är totalt ointresserad av kändis­livet. Jag föll för att han var en lugn norrlänning och samtidigt driftig. Det är en ovanlig kombination, ofta är det antingen eller. Jag blev väldigt förälskad.

Åsa och Magnus hade inte en tanke på barn. Senare, kanske. Om några år. Jobbet som prog­ramledare för ”Doktor Åsa” på SVT fick komma först. Men så gjorde hon en intervju med ett par som lidit av barnlöshet – och insikten slog henne som en hammare i huvudet.
– Det låter kanske lite dumt att vara läkare och inte ha tänkt så tidigare, men ingen i vår omgivning hade pratat om barnlöshet, det hade helt enkelt inte slagit mig att det faktiskt kunde gälla oss. Under intervjun trillade polletten ner och det enda jag kunde tänka på var att jag måste hem och göra barn, fort. Jag ville nog mest se om jag kunde bli gravid, mer än att just skaffa barn. Annars hade vi nog väntat ett eller två år till.

Sagt och gjort. Bebisverkstaden satte igång på allvar. Det dröjde fyra nervösa månader, sedan var Åsa gravid. Blev överlycklig, berättade för omgivningen, började att planera. Men en natt i vecka nio började hon plötsligt att störtblöda.
– Jag fick kraftiga buksmärtor direkt, nästan som förlossningsvärkar, det gjorde så ont att det inte var någon tvekan om att det var missfall. Jag vet ju att det är vanligt, men jag hade inte räknat med det. Hela min plan kastades omkull och jag ville nästan boka ivf (provrörsbefruktning) på en gång. Tänk om vi skulle få fler missfall?

Åsa tyckte att hon var en pojkmamma tills hon fick veta att hon väntade en flicka. ”Jag blev så glad.”

Hur hanterade ni det tillsammans du och Magnus, missfallssorgen?
– Vi pratade om det, men Magnus tog det inte så hårt. Det är ju värre för kvinnan. Jag kommer ihåg när jag och mamma gick på Ikea i Sundsvall och jag blödde mycket och hon bara travade på utan att förstå mig, då kände jag mig verkligen ensam. Jag blödde i en månad och sedan ville jag sätta igång direkt, ingen tid att förlora. Jag blev gravid efter bara ett par månader.

Hur kände du inför andra graviditeten, var du orolig?
– Ja, det var helt klart skillnad. Första gången var jag glad och planerade massor. Andra gången var jag också glad men det var en behärskad glädje, mest ett konstaterade. Det höll i sig i nästan fem månader, till efter rutinultraljudet när jag fick mage och kände att jag faktiskt var gravid. Jag kommer ihåg första ultraljudet, jag var så skakis och säker på att det inte var någon bebis där inne. Det är så sjukt att man tänker att man ska bli avslöjad, ta upp deras tid. Men så låg det en liten minimänniska där inne…

Mådde du illa?
– Andra graviditeten mådde jag väldigt illa de tre första månaderna och även på slutet när jag stressade för mycket och sov dåligt. Jag kommer ihåg att jag under inspelningen av ”Doktor Åsa” stod i läkarrock utanför stadsbiblioteket och kräktes bakom ett träd. Folk gick förbi och undrade vad jag höll på med, haha. Och så hade jag glömt stänga av mikrofonen… men då hade jag redan berättat för mina kolleger att jag var gravid. Men annars har jag mått väldigt bra, jag gick långpromenader med Puma fram till sista dagen innan förlossningen.

Berättade ni tidigt för folk?
– Första gången berättade vi vitt och brett. Det är absolut inget fult med missfall, men min egen känsla var att jag inte ville berätta det för lika många andra gången eftersom jag inte kunde glädjas från början.

Visste ni att det var en flicka?
– Ja, jag ville veta det. Jag ville så gärna ha en flicka, vilket är konstigt för när jag var yngre ville jag bara ha söner. Jag tyckte att jag var en pojkmamma, men när vi fick veta könet på ultraljudet blev jag väldigt glad.

Började ni planera namn direkt?

– Nej, jag tyckte det var svårare med flicknamn. Pojknamn är enklare. Man kan välja på seriösa Karl-namn eller roligare X-namn, som Dexter, och så finns det goa namn som Simon eller Oskar. Alla skulle ha fungerat, men jag hade inget tjejnamn alls. Jag visste att jag tyckte om namnet Isabelle. Och Stella hade jag som alternativ, men det gillade inte Magnus.

Och så blev det Elle.

– Ja, jag bara sa det i somras när vi körde hem från Magnus familjs sommarstuga och så tyckte Magnus om det. Men jag inser att folk kommer att kalla henne ”Ell-E” med tydligt e på slutet, jag har redan hört det, så det får hon nog dras med hela livet. Hon heter Elle Inger Elisabeth, mellannamnen efter farmor och mormor.

Två veckor innan Elle föddes startade den då höggravida Åsa en blogg på mama.nu – utan att själv ha läst en enda blogg innan. Hon tyckte sig varken ha tid eller lust. Det har hon fortfarande inte.
– Jag har fått frågor om att blogga på andra sajter tidigare, men då kändes det så prestationsinriktat att blogga i egenskap av Doktor Åsa. Nu kan jag vara någon annan, en helt vanlig mamma. I början tänkte jag ”vem ska orka läsa det här dravlet som jag skriver?” men jag har otroligt engagerade läsare.

Åsa vet att hon provocerar läsarna genom att skriva om sin mammalycka.
– Jag retar folk genom att inte skriva om problem på bloggen. Ibland försöker jag dra upp något sämre, som min hemorrojd, men den är borta nu. Jag kan inte säga annat än att jag har haft tur.

Hur har du resonerat med att publicera bilder på Elle?
– Jag tackade ja till att blogga utan att fråga Magnus, han hamnar ju mer på bild än vad jag gör, men han är lugn med det. Jag känner dock att det finns en åldersgräns för bilder på Elle. Jag vet ju sedan ”Robinson”-tiden att insikten om saker man gjort kom först efteråt, man fattar inte när man är mitt i. Man tänker ”äh, det är väl ingen som läser det här” men så är det sökbart för all framtid.

Alex Schulman slutade barnblogga när hans dotter Charlie fyllde ett.
– Ja, så kan det säkert bli när Elle blir mer en person, nu är hon mer en förlängning av oss. Jag kommer inte att utsätta hennes utveckling för offentlig granskning. Där går min gräns.

Faktum är att Åsa hade hjälp av sina bloggläsare under själva förlossningen. Vänliga läsare hade gett henne tips innan och i varje värk tänkte Åsa ”en värk närmare målet”, precis som en läsare skrivit.
– Det blev mer verkligt med ett sådant personligt tips än om jag hade läst det i en bok. Så tack! Jag tror faktiskt att förlossningen och amningen gick så pass bra tack vare alla bra tips.

Berätta om förlossningen.

– Vattnet gick vid 22-tiden på kvällen den andra december. Jag hade inte känt något tidigare, men när jag böjde mig ner över en låda med julsaker small det till i magen. Jag trodde att jag hade klämt henne, men sedan började det rinna vatten när jag gick på toaletten. Jag var inställd på att värkarbetet kunde ta tid, så jag var uppe till midnatt och städade. Då började värkarna komma regelbundet var femte minut. Magnus sov, men vid femtiden väckte jag honom eftersom det började göra rejält ont.

– Eftersom vi bor långt ute på landet kan det vara långa köer in till stan, men barnmorskorna på Danderyds sjukhus tyckte att vi skulle stanna hemma. Vid sjutiden gick det inte längre, så vi trotsade dem och körde in. Jag minns att jag låg i baksätet och ville dö, tänkte ”vem kan skaffa barn frivilligt, det är inte värt det vad alla än säger”.

– När vi kom till sjukhuset ringde vi på fel klocka och hamnade på BB Stockholm, men det märkte vi inte förrän efteråt. Jag var fullt öppen när vi kom in och sedan tog det en timme innan Elle kom ut.

Hur kändes det?

– Jag kunde bara fokusera på hur ont det skulle göra när moderkakan skulle komma ut, men det gick lätt och efter bara några minuter började kärleken flöda. Vi låg bara och gosade, vi klädde aldrig ens på oss under våra dagar på bb.

Hur var omställningen från två till tre?
– Jag hade ställt in mig på att det här är min primära uppgift, att amma hela dygnet, men nu när det gått så bra ökar man sina ambitioner hela tiden. Jag förstår att när jag ska börja passa tider och när jobblivet börjar kommer det att bli mer stress, det är då utmaningen kommer.

Att få barn är ju en stor omställning för många som par. Du som mammaledig lär dig läsa Elles signaler bättre än Magnus, hur många misstag ska man låta pappan göra?
– Det där är jättesvårt, speciellt när man har kontrollbehov. Men Elle är viktigare än Magnus, jag tänker inte låta henne skrika bara för att han inte vet vad hon vill. Jag är ju totalt förälskad, så klart det blir konkurrens.

Ibland kan man ju bli lite irriterade på varandra…
– Ja, jag har redan känt så. Som när det var halt ute och Magnus hade glömt att ta ut Pumas koppel ur bilen. Då blev det strul när jag skulle ut och jag ringde direkt och sa ”du måste ju sanda, hon kan få hjärnblödning”, och så la jag på.

– Det är lätt att den där aggressiviteten blir en ond cirkel, men så länge vi får vara i den här bebisbubblan känns det lugnt, jag har koll. Vi är båda strong minded så vi kan säkert ryka ihop men han fattar när det är allvar. Om viljan finns och han försöker är det okej, men om han bara glider runt och inte fattar… Magnus är jätteviktig, men just nu kommer Elle först. Man måste se upp så att man inte tappar bort relationen.

Hur ska du uppfostra Elle?
– Jag hoppas att jag inte ska föra över mina dåliga sidor till henne, men man är den man är och det är det hon ser. Jag vill framför allt ge henne kärlek och trygghet, en plattform att stå stadigt på, så att hon vågar och vill utforska och verka i stora vida världen. Och stimulera hennes nyfikenhet.

Hur kommer du att känna när hon börjar på förskola?
– Jag tror tyvärr jag kommer att få prob­lem, haha. Det känns så svårt att börja släppa ifrån sig henne. Jag anmälde henne faktiskt till en förskola här i närheten igår.

Hur är Elle som person?
– Väldigt nöjd. Hon har bara skrikit en gång sedan hon föddes, när jag gick utan att ha ammat henne för att ta en promenad med Puma, men häromkvällen skrek hon ordentligt första gången. Det var nästan en chock, man blir så stressad av att man inte vet vad man ska göra. Jag tror att hon sover så bra och är så nöjd för att hon är så mätt.

Blir det en ny säsong av ”Doktor Åsa”?
– Jag vet faktiskt inte. Många tror att jag älskar att synas, men det är tvärtom ett nödvändigt ont. Jag brinner för och älskar popularisering av medicin, folkhälsoupplysning och att stärka patienten, men jag får ingen kick av att någon känner igen mig. Ska jag fortsätta att utsätta mig för det? Jag vet faktiskt inte.

Åsa tittar ner, ler. Elle ligger nöjd och snuttar iklädd grå stickad body och I love Dad-strumpor. Och en sak står klar – oavsett hur det går med tv-karriären kommer den här doktorn att ha ett annat fokus framöver.

NUVARANDE Åsa Vilbäck: ”Jag låg i baksätet och ville dö”
NÄSTA Sanna Lundell: ”Det blir nog inga fler bebisar för mig”