Artisten Anna Sahlene, 34, nygift efter tolv års förhållande, väntar syskon till Lily, 5, vilken dag som helst - och börjar tröttna på alla som kommenterar hennes mage. "Just nu känner jag mest: 'Åååå vad jag är tjock, kom ut nu'. Jag är en riktig hormonbitch."

Fakta om Anna Sahlene

Ålder: 34.

Familj:
Maken Jimmy Wahlsteen, 35, musiker, dottern Lily, 5, och en killbebis i magen som ska komma i mitten av april.

Bor:
I en trea i Hammarby Sjöstad, Stockholm, och har ett kalkstenshus på Gotland (som går att bo i året runt och innehåller en studio).

Gör:
Artist och sångerska, har uppträtt i Melodifestivalen flera gånger (kom bland annat trea i stora Melodifestivalen 2002 med låten ”Runaway”, som hon sjöng för Estland, andra låtar hon gjort är ”Killing me tenderly”, ”This woman” och ”Unbreakable”) och varit med i shower och musikaler som ”Footloose” och nu senast ”The blues mothers” i Göteborg. När Anna var tio år spelade hon sin namne i ”Barnen i Bullerbyn”. På 1990-talet började hon som bakgrundssångerska till Eric Gadd, Carola och Robyn. År 2007 var Anna med i ”Let’s dance”. Hennes första skiva ”It’s been a while” kom 2004.

Aktuell med: En ny skiva, där Anna skrivit de flesta låtarna och producerat. ”Plattan låtar rätt ’organisk’, väldigt melodiös med mycket piano och gitarr. Texterna bygger på egna erfarenheter, och handlar om att vända negativa erfarenheter till styrka. Jag vill förmedla någonting positivt!”
 

Färgglad, solbränd och höggravid. Anna Sahlene, 34, sticker ut ordentligt mot den vårvintriga vardagsglåmigheten i sina guldsmycken och sin leopardmönstrade topp i militärgrönt och svart, med plats för den runda magen. Inte konstigt – det var bara någon vecka sedan hon landade från smekmånaden i Thailand, där hela familjen badade, solade och läste böcker.
– Kom in, kom in, vinkar hon och vandrar med barfotasteg bort över hallgolvet, mot det kombinerade vardagsrummet och köket.

Hon ber om ursäkt för stökigheten, ”men faktum är att det oftast ser ut så här hos oss”, och visst finns det brödsmulor på golvet och typiska pryttlar-som-ska-ner-källaren-påsar i hallen, men mest är det charmigt bohemchict och dessutom skönt att se den mer mänskliga sidan av småbarnstillvaron.

Eftersom det är fredag i dag är Lily, 5, hemma, som alla fredagar. Hon får låna mammas dator och sätter sig i sitt rosa flickrum, skrattet kluckar därinifrån när det händer något kul på skärmen. Anna själv plockar ner kastruller i disk­maskinen och kokar tevatten. Hennes steg är foglossningsförsiktiga när hon rör sig i köket/vardagsrummet, där det förutom ett rejält köksbord också ryms ett par soffor, fåtöljer, en flygel, ett trumset för barn och en öppen spis fylld av värmeljus i många färger. Inred­ning­en matchar Anna själv – en färgexplosion i lila, vinrött, brunt, beige, guld, och silver, med många bilder på nära och kära inramade på väggarna.

Var bebisen i magen planerad?
– Ja, och så hade vi turen att det fäste på… jag tror faktiskt den här bebisen blev till på bröllopsnatten. Eller möjligen dagarna efter.

Ni gifte er i somras, efter att ha varit ihop i tolv år. Berätta om bröllopet!
– Det var faktiskt helt underbart. Jag hade inte förstått innan hur stor sak det är, rent känslomässigt. Det kändes omvälvande, trots att vi redan levt ihop länge. Det är så himla fint också, när släkt och vänner sluter upp och vill fira en.

Bröllopet var på Gotland – i ert kalkstenshus, eller?
– I vår vision skulle vi ha utomhusbröllop på vår stora gräsbevuxna tomt, med en scen uppbyggd där våra kompisar – de flesta är musiker – kunde framföra musik om de ville. Och det var ju verkligen en fin sommar, 30 grader varmt hela tiden. Men när vi kom till Gotland i juni var halva tomten utan gräs, där fanns bara jord, eftersom vi hade haft hantverkare där som anlagt en trekammarbrunn. Så vi inledde operation slavprojekt – så gräs, rulla gräs, plantera… Vi jobbade som trälar för att få en fin gräsmatta.

– Så två dagar innan, den 22 juli, började det regna, regna och regna – ett regn jag aldrig varit med om i Sverige någonsin. Som ett thailändskt monsunregn, fast kallt. Våra gotländska grannar hade heller aldrig sett något liknande, det var storm, vägarna var som små sjöar.

Hjälp! Vad gjorde ni då?
– Vi fick boka en kyrka, som visserligen var sagolikt vacker… Och så hyrde vi ett stort partytält. Dagen före bröllopet låg jag på vår gräsmatta, som hade förvandlats till en pool, och grät, för jag hade dåligt samvete för alla som skulle komma. Jag kände att jag hade lurat dem. Och samma dag som bröllopet var, ringde makeupartisten och berättade att hon hade missat planet. Fast hon kom till sist i alla fall. Och medan jag mejkar mig, ser jag ut genom fönstret hur Jimmy står helt dyngsur och sliter för att få upp tältet, när det bara är 20 minuter kvar tills vigseln. Då tänkte jag: Vilken otroligt fin syn ändå, att se hur han och alla våra kompisar sliter för att få det att gå ihop.

Hur blev det sen då?
– Det blev en underbar dag, i alla fall. Det blev inte som vi tänkt oss, men det blev ändå fantastiskt. Otroligt vackert, så mycket fin musik. Jag hade skrivit en låt också, som heter ”Vi hör ihop”, som jag kanske ska spela in, för folk gillade den. Efteråt sa Jimmy: ”Det känns som att vi haft två bröllop, det ena i huvudet och det andra på riktigt.”

Fint sagt.
– Ja. Det är en bra lärdom också. Att man inte ska ha så höga förväntningar. Sedan blev helhetsupplevelsen också så häftig, i flera dagar efteråt stannade folk kvar, vi åt stora middagar med resterna av bröllopsmaten. Det var så schyst med blandningen av gammelfarbröder, mostrar och kompisar som umgicks spontant.

Är det någon skillnad, att vara gift?

– Egentligen inte, inte i vardagen. Men det är klart, nu har vi något som binder ihop oss extra mycket. Vi har varit ihop i 13 år och det har varit både toppar och dalar, flera gånger har det känts som – nej, nu struntar vi i det här. Men kriserna har gjort förhållandet starkare. Nu är vi starkare än någonsin.

Annars jobbar ni i en bransch med många skilsmässor.
– Ja, det är verkligen så. Folk håller inte ihop. Och jag kan förstå det, det kan vara slitigt att vara ifrån varandra när man är ute på turnéer. Dessutom träffar musiker och artister många spännande, attraktiva människor – och det kan hända att någon stöter på en. Man utsätts för många frestelser.

Har du känt dig frestad?
– Jag är ingen robot, och det är klart att man påverkas, men jag måste ändå säga att hittills har jag inte hittat någon bättre. Det handlar ju om hur man vill leva. Vi tycker om att vara en familj och njuter av det. Både jag och Jimmy tycker att det ger så otroligt mycket. Och jag förväntar mig inte att vara nyförälskad hela livet. Det är okej för dem som behöver det, men då får man ju räkna med att byta partner en gång om året och kan inte leva som vi gör. Det finns ju också flera sätt att vara kär på – först kommer den där galna fasen, då man inte kan äta, men den går ju inte att upprätthålla i någon relation, tror jag. Sen kommer andra saker in, som jag tycker är värdefulla och fina.

Men ni har haft kriser?
– Ja, vi har haft stora kriser – men det har vi ju lärt oss mycket av. Som det här att verkligen se och värdera den människa man lever med. Ibland kan nästan en kris behövas, för att öppna ögonen. En läxa som jag lärt mig på sistone är att inte döma Jimmy utifrån de fördomar jag kan ha om honom, som bygger på saker han gjorde i början av vårt förhållande. Det har varit en del ”du är ju sån”, så får Jimmy säga ”Ja, jag VAR sådan, men jag ÄR inte sån längre, för det har gått tolv år”. Det finns en risk i att sätta etiketter på varandra – Jimmy måste få säga till mig vem han tycker att han är och jag måste lyssna på det.

Vad är det mer som gör att ni fortfarande håller ihop?

– Att vi låter varandra utvecklas. Tro det eller ej, men jag får panik om jag känner att jag sitter fast, till exempel i en föreställning om mig som inte stämmer. Då drar jag på en millisekund. Eller att jag inte har valfrihet. Jag sitter gärna hemma och ugglar i en månad men om jag känner att jag MÅSTE göra det, får jag panik.

– Vi har också väldigt roligt ihop, skrattar mycket, stöttar varandra och har liknande värderingar. Sedan har vi aldrig någonsin haft slut på samtalsämnen!

Blivande storasyrran Lily tycker att bebisen ska heta Göran. Mamma Anna laddar upp med motförslag.

Är ni svartsjuka?
– Nej, det är varken jag eller Jimmy. Visst träffar både han och jag snygga, trevliga personer i jobbet – men han har ändå valt att vara med mig, och jag med honom. Lojalitet är jätteviktigt för mig, men jag tycker inte bara att det handlar om vad man gör fysiskt med någon. Det kan lika mycket vara att prata skit om sin kille. När kompisar gör det brukar jag tänka ”men gör slut då”, åtminstone om det pågått i flera år. För mig är skitsnacket lika stort svek som att vara otrogen, jag skulle aldrig snacka skit.

– Jag ser inte så svartvitt på otrohet, jag har ingen princip som säger att om en av oss kysser någon annan så måste jag göra slut. Jag tänker mer ”den dagen, den sorgen”. Sedan vill jag inte att det ska ske, och vi litar ändå på varandra. Om man inte litar på varandra blir det ju jättejobbigt.

Hur är det att vara gravid andra gången?
– Första barnet är allt nytt. Man går på myten att man strålar, tar en bild i veckan på magen… men nu är det mer: Åååå vad jag är tjock! Kom ut! Jag tycker inte att det är så glamouröst att vara gravid, även om det ska bli underbart att träffa bebisen.

Hur har du mått?
– Första tiden mådde jag jätteilla, jag var trött också – en riktig hormonbitch. Men de sista månaderna har jag mått bra, fast jag känner mig tung och stor och har foglossning. Och jag tycker att det går så långsamt!

– En annan sak som stör mig är att folk bryr sig för mycket. Alla kommenterar att jag är så stor. Nästa som säger ”ska du föda i morgon?” kommer att få en smäll. Jag jobbade i Globen sist, då kommer en ljudtekniker och säger: ”Men herregud, nu kan det inte vara lång tid kvar.” Jag svarade som det var: ”Tio veckor.” Han bara stirrade och sa ”TIO VECKOR!?” Då kände jag – kan du inte bara vara tyst. Jag fattar inte vad som är problemet? Varför måste folk kalla en tjockis? Folk tar sig sådana friheter!

Jag vet, det är otroligt irriterande.
– Att känna på magen är okej, det brukar vara ganska fint, tycker jag. Men att kommentera hur stor man är!? Sorry för att jag inte är Gisele Bündchen som körde kickboxning till nionde månaden och gick upp fyra kilo totalt – jag är inte byggd sådan! Ja, du hör, det här är typiska hormon-bitch-uttalanden. Men sådant kan vara ganska känsligt!

– Sist jag var hos barnmorskan var jag tvungen att fråga om jag var onormalt stor. Men jag ligger exakt på kurvan. Och jag gick ner fort efter förra graviditeten, amningen fick kilona att rasa. Jag hoppas att det ska bli så igen, men det har ju gått fem år…

Hur gör man för att klara utseendehetsen i din bransch?
– Jag har alltid varit smal av mig själv, jag hatar sport och hade aldrig tränat innan jag fyllde 28. Men sedan jag blivit äldre… jag skulle ljuga om jag sa att jag inte hade kroppsångest. Det är till och från hela tiden. Ibland tänker jag ”jag gör vad som helst för att få bort de här celluliterna”, andra dagar tycker jag att jag ser helt okej ut. Jag har försökt banta några gånger, kört den där grejen att skippa kolhydrater. Efter tre dagar blir jag helt vansinnigt arg – det går bara inte. Jag älskar mat, jag är inte en sådan som håller igen, tvärtom.

– Fast visst får jag ångest. Får jag panik när jag ser mig i spegeln brukar jag träna ett tag.

Hur kändes det att bli fotograferad nu när du är gravid?
– Jag vill visa hur jag faktiskt ser ut, eftersom andra gravida kommer att läsa det här. Jag vill inte retuscheras så att jag ser ut att ha smala ben och armar och en perfekt liten kula på magen. Jag vill verkligen inte bidra till utseendehetsen för gravida, det känns viktigt. Man måste få vara större som gravid, på andra ställen än magen.

Är du orolig för förlossningen?
– Nej, inte orolig. Däremot ser jag det inte i ett rosaskimrande ljus, att jag är någon slags urkvinna som är skapt för att föda. Ungen ska ut – det är så jag ser det. Första gången tog det 13 timmar och jag upplevde smärtan som oerhörd, så jag har inte sett fram emot det direkt. Men jag vill ändå föda vaginalt. Det finns ju bedövning att få.

– Det jag lärt mig är att det bästa är att släppa efter och lita på andningen. Strunta i förlossningsplanen, go with the flow.

Oroar du dig för tvåbarnschocken?
– Nej. Vi har längtat så mycket efter den här bebisen, allihop. Lily har varit ledsen över att hon inte haft syskon, och tjatat länge. Hon är jätteglad och förväntansfull, pratar med magen hela tiden. Så den här killen är otroligt välkommen. Det ska bli supermysigt att snufsa på en bebis igen.

Sömnen då?
– Jag sa senast i dag till Jimmy: ”Tänk vad trötta vi kommer att bli. Amma fyra–fem gånger per natt, det tar ju knäcken på vem som helst.” Jag var som en zombie Lilys förs­ta levnadsår. Och vi gick och vaggade henne till sömns tills hon var två år! Det kommer att bli chockartat, att inte få sova igen. Fast jag tror att det blir skillnad, jag kommer inte att plocka upp honom på en mikrosekund när han skriker, som jag gjorde med Lily.

Har ni något namnförslag?
– Ja, vi har flera, så får vi se på honom vad som passar. Det är svårt med killnamn! Lily tycker Mio eller Göran – jag kan säga att där ligger Mio lite bättre till.

Du och Jimmy har delat föräldraledig­heten. Och när Lily var sju månader gjorde du ”Let’s dance” i TV4. Hur mycket kommer du att jobba när den här bebisen kommit?
– Jag ska vara ledig i vår och sommar, och i höst ska jag bara jobba stötvis. Men jag kommer att hålla det nere när bebisen är liten den här gången, för bebisens skull och för min egen skull. När jag gjorde ”Let’s dance” höll jag på att slå knut på mig själv. Jag tackade ja under premissen att jag skulle få gå hem klockan 13.30 på dagarna. De på produktionen sa, ”visst får du det”.

– Sedan, när vi väl var inne i det, så var det ofta inspelningar som måste göras klockan 18 på kvällen. Jag försökte säga ifrån, men då blev det sura miner från vissa team i produktionen. Så jag kände att jag måste stanna, fast jag längtade hem så jag höll på att bli galen, och brösten gjorde ont för jag behövde amma.

– Det var svårt. Rent fysiskt jobbigt också, att dansa och amma samtidigt. Enligt kontraktet skulle det räcka att träna tre timmar om dagen, men de flesta höll på till sent på kvällen. Jag kände ångest att alla hade tränat mer, men jag ville ju hem. Jag skulle inte utsätta mig för en sådan grej igen, inte med bebis.

Var det inte roligt då?
– Jo, det var jättekul! Det var bara tajmingen som inte var så bra. Och sedan var jag ju ledig länge efter det. Den här gången blir det en lugn höst.

Lily kommer springande. Dvd-filmen hon såg på mammas dator är slut. Hon viskar något till mamma men det är inte svårt att förstå vad hon frågar: ”När ska den här frågvisa tanten gå hem?”.

En sista fråga bara – du jobbar ju med en ny skiva, där du själv skrivit låtar och producerat. Märker du någon skillnad i det kreativa sedan du blev mamma?
– Ja, absolut. Förr kunde jag vara så självupptagen, ”gud jag fick inte sova i natt” fast man hade fått ligga i sängen till tolv. Jag tror det där fokuset på en själv kan lägga sordin på karriären. Man kan inte vara för uptight om det ska funka. Samtidigt som jag tar mig mindre på allvar nu, så känner jag också att jag har större fokus. Har jag tre timmar måste jag få något gjort, jag kan inte sitta och pilla mig i naveln och ha konstnärsångest.

– Det är så skönt att ha något som är viktigare än en själv. Jag måste säga att det har gynnat både karriären och det kreativa att vara mamma.

NUVARANDE Anna Sahlene: ”Kärlekskriserna har stärkt oss”
NÄSTA Månadens blogg – april: Elsies päron