När superbloggaren Alex Schulman och Amanda Schulman varit tillsammans i sju veckor blev Amanda gravid med Charlie, nu 1. ”Det har hänt så otroligt mycket i mitt liv”, säger Amanda Schulman.

Amanda Schulman

Ålder: 30.
Bor: På Östermalm i Stockholm.
Yrke: Genrechef för karaktärs­drivna program på tv-produktionsbolaget Mastiff (som ”Mauro och Pluras kök” i TV8).
Familj: Alex Schulman, 34, och ­dottern Charlie, 1.
Hobby: Laga mat och dricka vin.

mama nr 7, 2010.

När Amanda Schulman är ute och går med sin bebis Charlie Schulman stannar främmande människor och hälsar på… Charlie Schulman. Charlie är knappt ett år gammal. Men om ens pappa driver en blogg om en redan innan man föds, får man räkna med att folk vill ha ens autograf innan man kan hålla i en penna.
– Nu efter allt Alex bloggande kan det ­säkert hända att någon känner igen mig ­också. Men det är nog lättare att hälsa på Charlie, säger Amanda.

Vi ses över en långlunch på NK, anrikt varuhus i Stockholm. Amanda har tillbringat en stor del av sin mammaledighet här, åkandes upp och ner i hissarna, ätandes lunch, småshoppandes, med Charlie i vagnen. Hon har ett rullande kvitto, det vill säga att hon köper något ena dagen, lämnar tillbaka det nästa dag och köper något nytt.

Charlie tror att NK är hennes vardagsrum. Eller sovrum. När vi börjar äta sover hon djupt under neddragen sufflett.
– Jag älskar NK, jag har varit här varenda lördag med min mamma och mina systrar ­sedan jag var liten. Det går alltid att hitta på något litet ärende hit. Personalen känner igen mig och tänker antagligen på hur tragisk jag är, ”stackars henne, hon verkar inte ha så mycket till liv”. Men det är praktiskt här, man är inomhus och allt finns och det gäller ju bara det här året, mammaledig med 30-årskris.

Har du 30-årskris?
– Ja, alltså… ja. Det har hänt så otroligt mycket i mitt liv under de senaste ett och ett halvt åren. Jag träffade Alex, jag blev gravid, jag blev mamma och jag har fått ett nytt jobb. Och fyllt 30.

Vad gör du åt krisen?
– Jag håller på att inventera just nu, rann­sakar mig själv. Det var en sak när det bara var jag, men nu har jag ansvar för Charlie. Då måste jag jobba med mina dåliga sidor. Hon får mig att vilja vara en bättre människa, helt enkelt. Jag går i terapi, det är jättebra, men ­ibland är det skönt att väga upp det med att titta på blusar och prova läppstift.

Hon har inget läppstift just i dag men ser strålande, nästan irriterande fräsch ut. Röda naglar utan flag, ett fint litet halsband och en stor leende mun. McQueens dödskalle­scarf runt halsen.

Amanda har arbetat med tv i många år, men bara bakom kameran. Sedan hon och Alex Schulman blev ett par har hon blivit smygoffentlig. Femton minuter efter att Alex skrev på sin blogg att han träffat kvinnan i sitt liv, ringde Aftonbladet. Dagen efter körde de en helsida om det nyblivna kärleksparet, med en tio år gammal bild av Amanda.
– Man vänjer sig vid allt, säger hon i dag.

De träffades första gången i samband med jobbet. Amanda provfilmade Alex för ett tv-program. Han gav inget vidare intryck då, hon tyckte att han verkade störig, nervös och osäker. Sedan arbetade de plötsligt på olika bolag men inom samma mediekoncern. De sågs då och då vid kaffemaskinen.
Amanda hade ungefär samma bild som alla andra av Sveriges då vassaste bloggare.

– Jag tyckte att han var provocerande och ofta gick över gränsen. Det var svårt att veta vad som var på riktigt och vad som bara var ironi och skämt med honom. Sam­tidigt tyckte jag att han var lite spännande.

En dag skulle Amanda ordna en inspirerande kick-off. Hon hade precis fått nys om att Alex skrivit en bok om sin pappa, och bad honom att komma och läsa några kapitel ur den på kick-offen. Strax innan han ställde sig upp fick hon veta att ingen hade fått läsa något ur boken tidigare.
– Han hade gjort sig så fin, i kostym, och så såg jag hur svetten bara rann i pannan på ­honom. Så började han läsa. Jag kände bara: ”herregud, vilken ­människa!”
– Några veckor senare bestämde vi att vi skulle gå på vår första date. Vi åkte ut till Gåshaga J, himlen var helt blå. Vi blev kära där.

Den första dejten varade från tre på eftermiddagen till ett på natten. Då blev de utslängda från restaurangen. Vid det laget hade de bestämt att deras barn skulle heta Charlie. De pratade om livet som att det var nu det började och att de skulle leva det tillsammans. Två dagar senare flyttade de ihop. Sju veckor senare var Amanda gravid.
– Det var inte meningen, vi trodde att vi hade koll, men det hade vi alltså inte. Samti­digt tänkte jag aldrig tanken att inte behålla det. Man vet aldrig vad som händer i livet. Men jag visste att jag skulle kunna säga till Charlie att hon kom till av passion, att jag verkligen älskade hennes pappa. Jag tror på att skaffa kärleksbarn. Man kan inte planera allt, med karriär och hus och känna sig redo. Då blir det för sent.

När Amanda blev kär i Alex Schulman kom det med en del på köpet. Han hade under en lång tid pluggats hårt i media som någon sorts ironisk och småtaskig busunge, till synes helt utan lojaliteter och empatiska betänkligheter. Den bilden stärktes när hans dåvarande flickvän Katrin Zytomierska startade en egen blogg. Alex och Katrin blev det elaka bloggparet på Stureplan, som alltid var ute på dåligheter och alltid retade upp någon. När de gifte sig bloggade båda två så mycket om det att man undrade hur de hunnit säga ”ja”. Ett år senare var de skilda.

Hur känns det att Alex varit gift förut?
– Jag tänkte på det i början, men nu spelar det ingen roll. Jag ser verkligen fram emot att gifta mig med honom.

Det hade inte gått särskilt lång tid efter skilsmässan när Amanda och Alex träffades. Amanda hade vid det laget inte ens Facebook, men blev snart medveten om hur många bloggläsare och andra som hade väldigt mycket åsikter kring det nya paret på internet. Så är det i viss mån fortfarande.
– Fast det går inte att bry sig om det, då blir man galen, säger Amanda.

Dessutom är Alex nya blogg, Att vara Charlie Schulmans pappa, mycket snällare och gulligare. När Charlie ställde sig upp för första gången svämmade kommentarsfältet över av glada tillrop.

Nu vaknar Charlie Schulman. Hon ser inte på något sätt chockad ut över att befinna sig på NK, däremot är hon lite nyvaket sur och tittar strängt på mig. Hon sätter sig i Amandas knä.

Hur var det att vara gravid?
– Jag mådde bra. Vi var nykära och höll på att lära känna varandra samtidigt, så jag tror att jag skärpte till mig lite trots alla hormoner. Jag fick en present av Alex varje gång jag gick in i en ny vecka, och jag fick frukost på sängen varje dag.

Herregud.
– Ja, men du vet när man är nykär och håller på och pratar om att man ska skaffa barn tillsammans? Vi gjorde det på riktigt, vi gjorde allt man drömmer om när man just träffats. ”Tänk att vi har en del av dig och en del av mig i din mage”, det var ju underbart.

Rent fysiskt då?
– Jag är hypokondriker men jag höll mig rätt lugn. Jag fick sammandragningar tidigt, så jag var lite orolig att jag skulle föda för ­tidigt. Vi åkte in en gång i vecka 32 för att jag vaknade och hade ont, men det gick över.

Hur mycket gick du upp i vikt?
– Jag hade tur. Ungefär tio kilo. Jag har inte gjort något särskilt, men jag har gått ner allihop utom två tror jag. Superlyxigt, antagligen kommer jag att gå upp dubbelt så mycket med nästa barn.

Hur var förlossningen?
– Vi hade bestämt att jag skulle föda på Gotland, i Visby, och jag gick en vecka över ­tiden. Den fjärde juli kom hon. När jag kom in på förlossningen var jag fyra centimeter ­öppen, då gjorde det sjukt ont. Jag fick alvedon och lustgas och där ett tag kände jag mig skitkaxig och tänkte att ”jag är gjord för det här!”

Sedan började det göra ondare och ondare. När jag bad om epidural bestämde de att de skulle ta hål på fosterhinnorna först, och herregud vad ont det gjorde då! Sedan kom narkosläkaren efter en timme.

Här, mitt i förlossningsberättelsen, dyker Alex Schulman plötsligt upp från vänster. Han har sin butik, där han sitter och jobbar samt säljer skräplitteratur till överpris, på Regerings­gatan i närheten. Det känns lite som om han kommer förbi för att kontrollera att jag inte är någon läskig typ.
De pratar med gulliga röster, håller i varandras händer och säger något om att ha en härlig kväll. Sedan går Alex.

Ni ser fortfarande helt nykära ut.
– Jamen det är vi! Men vi kämpar för det. Vi skärper oss för att hålla kvar det där, och vara snälla mot varandra.

Men okej, nu var vi inne på epidural.

– Ja, jag var sju centimeter öppen när jag äntligen fick epidural. När den började verka sa jag ”jag får inget syre”, och sedan liksom försvann jag. Det var skarpt läge har jag förstått efteråt, de slog mig på kinden och ropade på mig.
– När krystvärkarna började bad jag dem att operera mig eller hämta sugklockan. Först då förstod jag att jag av egen kraft skulle trycka ut barnet, och jag tänkte att det här går bara inte. Men så sa barnmorskan ”nu kan du känna hennes huvud”, och då gjorde jag det, och sedan tryckte jag bara ut henne.

Charlie tar Amandas gaffel och drar längs bordskanten.
– Hon hade navelsträngen runt halsen och jag såg hur de började linda upp den åt fel håll. Men det tog några sekunder, så skrek hon och sedan låg hon på mitt bröst.

Charlie slår gaffeln mot en tallrik.
– Och hon var så fin, Charlie.
De låg kvar på bb i Visby i tre dygn, sedan åkte de till den halvt inredda ladan de köpt av Amandas syster Hannah på hennes tomt. Det var sommar, de nykära var nyblivna ­föräldrar och solen sken för det mesta. Alex jobbade lite, men nästan hela tiden var de ­tillsammans alla tre.
– Det var väldigt härligt. Jag har hört mammor som mästrar pappor, typ ”men ­sådär vill hon inte bli klappad”, men vi lärde känna Charlie precis lika väl.

Var det bara ni?
– Nej, vi hade bjudit dit en massa folk tills ”så fort barnet är ute”. Jag tyckte att det skulle bli så kul att umgås. Men när folk kommer till Gotland och hälsar på stannar de inte i tre timmar utan i tre dagar. Det var mycket matlagning och fix, faktiskt jävligt jobbigt några gånger. Men det lugnade ner sig sedan.

Ammade du?
– Ja, jag tror att det är jättebra att amma och hade bestämt att jag skulle göra det redan innan. Men hon blev inte mätt. Hon bara skrek och skrek, och jag kände mig otillräcklig som mamma som inte kunde ge mitt barn tillräckligt med mat.
– När hon var två månader började vi med ersättning, också, och ­sedan slutade jag amma när hon var fyra ­månader. Jag hade gärna ammat längre, men det kändes också som en befrielse.

Efter sommaren flyttade de hem till Stockholm igen, och sedan dess har Amanda varit hemma med Charlie. Och mycket på NK då, förstås.

Hur trodde du att du skulle bli som mamma?
– Inte som jag blev i alla fall. Jag trodde att jag skulle bli en cool mamma, allt det där om att ”barnet får hänga med i mitt liv och på krogen”. Jag vill be om ursäkt till alla föräldrar jag pratat med innan jag fick barn. ”Men du kan väl ta med ungen?” sa jag alltid. Nä, kanske inte, jag fattar det nu.

Haha. Man byter sida.
– Ja, nu tycker man inte att det stör så mycket om ett barn skriker på en restaurang, jag tänker mer ”stackars mamman vad jobbigt hon har det just nu”. Alla föräldrar är hjältar. Det är tufft att ha barn, känslomässigt, och sedan att försöka kombinera det med sitt vanliga liv.

 

Du har skrivit en krönika om att du är en hönsmamma.
– Jag är ju verkligen det. Jag blir säkrare och säkrare, men det har varit rätt jobbigt. Särskilt i höstas med svinislarmet och allt. Jag var livrädd.

Hur handskas man med oron?
– Jag gjorde fel, jag lyssnade på alla och läste tidningarna och på nätet, allt läste jag. Om jag skulle ge ett enda råd till en annan nybliven mamma så är det detta: Välj ut en ­eller två mammor du känner och som du tycker är vettiga. Fråga dem om allt. Fråga ingen annan. Jag tog in alldeles för många åsikter där i början.

Hur har du annars förändrats av moder­skapet?
– Det här gäller verkligen bara för mig själv, men jag tycker att jag var lite ihålig ­innan jag fick Charlie. Jag visste så klart inte det då. Men det är så skönt att ta semester från sig själv, och allt som har med barn att göra är så häftigt. Att se henne växa och ­utvecklas. Hur ofta är man med om livet, ­liksom? Det är ju när man föder barn, det är livet.

Vid det här laget börjar Charlie Schulman få lite nog. Hon får en Ella’s kitchen-påse med fruktmos att suga på. Det räcker en stund, ­sedan får hon leka med Amandas plånbok. Pass, kvitton och Visakort faller ut över ­golvet. Läppglans och mynt.

Vill du ha fler barn?
– Om jag skulle följa mitt mammahjärta skulle jag ha tio barn i morgon. Men jag tror att det är bra för Charlie att vara lite ensam först. Kanske när hon är tre? Om vi kan hålla oss så länge. Det ska bli roligt med andra barnet, göra allt rätt. Inte bjuda hem alla man känner dagen efter förlossningen…

Du har precis börjat jobba igen.
– Ja, en dag i veckan. Jag jobbar på Mastiff, som är ett produktionsbolag för tv. Jag är genrechef för karaktärsdrivna prog­ram. Alex ska vara hemma med Charlie i höst, och sedan blir det dagis när hon är ett och ett halvt. Om vi nu får någon dagisplats, vi har precis ställt henne i kö.

Men innan dess ska Amanda och Alex ­gifta sig, på Furillen på Gotland med 160 gäster. Alex friade en vecka innan Charlie var beräknad.
– Jag drack ett halvt glas champagne till middagen, vi skulle ha det så trevligt. Men det var inte trevligt. Det var helt tyst och konstigt och jag tänkte ”åh nej, vi har det inte trevligt tillsammans längre”. Men det var bara för att Alex var så nervös att han höll på att skita på sig. Sedan gick han och hämtade efterrätten, choklad i banan som scouterna gör, och kom tillbaka och gick ner på knä med en ring.

Du sa ja, eller?
– Ja! Man tror att man ska göra allt by the book, att man ska gifta sig först och få barn sedan. Men det ska bli så fint att ha Charlie med på bröllopet. Livet blir inte som man tänkt sig, det blir härligare.
Och då. Charlie Schulman, det mest ombloggade barnet på hela NK, kanske i Sverige, ler mot mig.

NUVARANDE Amanda Schulman: ”Jag tyckte Alex verkade störig”
NÄSTA Så aktiverar du barnen på sommarlovet