Amanda Schulman: "Ta hand om barn är det hårda jobbet"

Den som lyssnar på Amanda Schulmans podcast, följer hennes blogg, ser hennes webb-tv-program, bläddrar i hennes kokbok och läste hennes magasin (som dock lades ned i april), inser snabbt att här har vi en kvinna som gillar att synas, älskar livets goda och har som affärsidé att bjuda på sig själv.

Liksom sin make, författaren, programledaren (för ”Schulman show” på aftonbladet.se) med mera Alex Schulman, 37, använder hon sig av sig själv och sin vardag, sina vänner och sin familj – som förutom Alex består av döttrarna Charlie, 3,5, och Frances, 6 månader, Amandas fyra systrar och ett helt gäng andra – i jobbet.

Man får känslan av att inget är riktigt privat. Samtidigt är det något av ”hit, men inte längre” över henne. Vad är hon för sort, egentligen? När vi ses och äter brunch på Grand hôtel i Stockholm, går det bara en liten stund innan mammorna vid bordet bredvid (som liksom Amanda tagit med sig sina bebisar) säger ”ursäkta, men vi lyssnar jämt på din podd” och lyckligt berättar att det är tack vare den de sitter här just i dag.

– Vi lyssnade på er och det där ni sa om ”the golden year”, året när allt bra ska hända, och nu firar vi vårt gyllene år med att äta brunch här! Tack för podden, den är helt underbar, vi älskar den!

Amandas genuina förtjusning lyser upp hennes redan strålande ansikte (ja, det här är en kvinna som faktiskt strålar – om man kunde sälja hennes lyster på burk skulle man konkurrera ut stora delar av kosmetikaindustrin). Hon pratar länge och väl med mammorna, som säger att de kan flera avsnitt av podden ”nästan utantill”. Det handlar om hängivna fans, och de är inte ensamma – Amandas och systern Hannahs podd befinner sig i den svenska tätklungan vad gäller antal lyssnare.

Har ni mycket kontakt med lyssnarna?

– Ja, vi får massor av brev. Vi älskar att göra podden, det är så avslappnat och direkt. Att lyssna på en podd är som att gå in i någon annans hjärna, man slipper sina egna tankar en liten stund.

Tävlar du och Alex (som har en podd tillsammans med författaren Sigge Eklund) om vem har flest lyssnare?

– Ja, hela tiden. Tyvärr är hans podd större än min. Vi lyssnar på varandras program och ger feedback, ”bra” eller ”skärp dig nu”. Det är kärleksfull men ärlig kritik.

Ni pratar en del om varandra också …

– Ja, men vi säger inget som skulle såra den andra. Vi har bra koll på hur långt man kan gå.

Alex säger till exempel att du vill bli firad i tre dagar varje gång du fyller år.

– Nej, nej, han överdriver så otroligt! Det där stämmer inte! Men jag älskar att fylla år. Det är jätteviktigt för mig hur det blir på

födelsedagens morgon. Min mamma och hela familjen brukade komma in med en bricka och presenter när jag bodde hemma. Sedan berättade mamma hur det var när jag föddes, och så blev alla rörda och grät. Det där är ju svårt för Alex att leva upp till, jag förstår det.

Och så säger han att du har en osund relation till varuhuset NK.

– Men alltså, man kan inte tro på allt han säger …

Hur ser din relation till NK ut då?

– Jag känner mig trygg där. Det är så långt ifrån mina mörka hål som man kan komma. Och jag kan köpa saker att täppa igen de där hålen med. NK är som en snuttefilt för mig.

Du och Hannah pratade i er podd om att köpa riktigt dyra saker.

– Ja. Ibland köper jag något som är så dyrt att det svindlar … (skratt) Det är både härligt och hemskt samtidigt.

Vad köper du helst?

– Något vackert till hemmet. Men ofta leker jag bara med tanken och går runt där och tittar. Det kan räcka ganska långt. Eller så köper jag något som inte kostar så mycket. Man har sitt bagage att släpa på, sitt mörker. Då behöver man ibland kontra med ett läppstift.

För att väga upp det som är jobbigt?

– Ju mer mörker man känner, desto mer kan man behöva något ytligt. Man kan ha ångest och gå i terapi och ha Jimmy Choo-skor. Whatever gets you through the night.

Vad består det där mörkret av?

– Det är allt möjligt. Rädslan att bli sjuk. Jag skulle helst vilja gå till doktorn varje vecka. Och jag har dödsångest. Det har Alex också, men vi tacklar det på olika sätt. Han försöker undvika att tänka på det. Jag tänker på det hela tiden.

Sedan Amanda gifte sig med Alex för fem år sedan har hon gått från att jobba bakom kulisserna med tv-produktion till att själv bli huvudperson i både bloggar och böcker (både i sin egen kokbok och den roman Alex skrev om henne 2011, ”Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött”). Hon är fortfarande Amanda, privatpersonen, men också Amanda, den offentliga.

Har du blivit ett varumärke – ”Amanda”?

– Lite motvilligt, men ja, delvis. Jag är alltid Amanda, man vill bara kunna vara sig själv, men nu måste jag ibland se på mig själv utifrån. Det kan vara smärtsamt. Man ser sådant man inte vill veta. Att man är jobbig på olika sätt.

Har det förändrat hur du är i vardagen?

– Jag känner att kraven på mig själv att vara intressant och rolig i alla lägen har vuxit. Jag kan bli väldigt trött på att försöka maxa mig själv, ständigt leverera. För i våra program, både i radio och tv, måste jag putta mig själv över kanten hela tiden, annars blir det inte bra. Det blir ju jättetråkigt att lyssna på två personer som bara säger det gamla vanliga och inte tar ut svängarna.

Du har tidigare berättat om din hypokondri. Hur funkar det med barn, är du rädd att de ska bli sjuka?

– Jag vill vara en bra mamma, de ska inte behöva oroa sig för mig. Så jag försöker hålla det där i schack. Men jag är oerhört rädd för sjukdomar. Jag vill prata om olika sjukdomar jämt och veta allt om dem.

– Jag tänker väldigt mycket på hur jag mår, både kroppsligt och själsligt. Det är så skönt med barn! Man hinner inte grubbla lika mycket. Det kan gå flera timmar utan att man tänker på sig själv, vilken lättnad det är.

När man har två blir det ännu mindre tid över.

– Ja, vi trodde att vi var förberedda innan Frances kom, men det var vi inte … Vi såg knappt varandra alls den första månaden. Det fanns ingen tid. Det är tur man glömmer snabbt, för den där första tiden är verkligen påfrestande.

Mådde du bra när du väntade Frances?

– Det var som att ha vinterkräksjukan tre månader i sträck. Jag spelade in matprogram och låg i sängen tills fem minuter före tagningen, sedan skulle jag ut och hacka lök, samtidigt som jag försökte hålla det hemligt. Då var det verkligen tur att min kollega är min syster.

Och när illamåendet gick över?

– Så här har det varit med båda barnen, att jag blir deprimerad i början när hormonerna slår till. Ungefär vid månad fem börjar jag må fantastiskt och så är det härligt ända till slutet. Dessutom har jag fått frukost på sängen av Alex varenda dag under båda graviditeterna, det hjälper förstås.

Hur ser dina dagar ut nu när Frances är ett halvår?

– Alex har gjort sin show hela våren, han jobbar torsdag–lördag. Så jag är ensam en del, men han är väldigt omtänksam och lägger alltid Frances innan han går. Sedan gör han sin show och kommer hem vid 22-tiden, så det är helt okej ändå.

– Både jag och Alex vet det – att vara på jobbet är semestern, att ta hand om barn är det hårda jobbet. Så vi försöker ta hänsyn till det. Vi har en regel: jag tar alla nätter, men Alex går upp tidigt på morgonen så jag får sova ut då. Det började när jag ammade Charlie och sedan dess har det bara fortsatt.

Ni verkar väldigt romantiska, ni två.

– Ja, det är vi. Vi gör vårt bästa för att vara det. Det är ett arbete att hålla ihop ett äktenskap, ett viktigt arbete, och då måste man lämna hemmet ibland, på tumanhand som par. Särskilt om man är som vi, att man bara vill vara med barnen jämt. Så vi går på dejter.

Vad gör ni då?

– Vi brukar börja med en drink i Cadier-baren [på Grand hôtel, reds anm], sedan blir det middag, oftast på Teatergrillen eller Sturehof. Det kanske låter tråkigt, men vi är rädda att bli besvikna så därför går vi alltid till samma ställen. Där man vet att det blir bra.

Du verkar ha en stor lyxlängtan.

– Jag tycker om fina saker och har ganska höga krav – jag själv försöker vara bäst på det jag gör, och jag uppskattar när andra gör sitt jobb så bra de bara kan. Då handlar det ibland om lyx, men det måste inte vara dyrt.

– Det lyxigaste jag vet är att sitta med min man och dricka vin och äta ost med levande ljus. Eller att vara med barnen på Gotland. Lyx är en känsla, och den känslan vill jag ha.

Är det en drivkraft för dig, att försöka uppnå den känslan?

– Ja. Jag känner så här, att livet är hårt nog ändå, så jag försöker blanda in så mycket härligt det bara går.

Känner du dig lyckad i livet?

– Ja, i den mån att jag jobbar med roliga saker och har tagit makten över mitt yrkesliv. Men Hannah och jag är dåliga på att fira oss själva, båda har prestationsångest. Om något går bra är man redan oroad för nästa grej. Jag känner mig lite jagad. Jag är rädd att slappna av, hur ska jag komma tillbaka sedan om jag gör det?

Längtar du inte efter att vara ledig?

– Jag inbillar mig ibland att när jag har jobbat klart med just det här projektet, då ska jag njuta … Men det är inte min kopp te, jag vill mycket hellre ha fullt upp och jobba på. Det är inte livet att vara ledig. Och så vill jag känna mig duktig. Jag vill ha bekräftelse!

Att intervjua Amanda utan att komma in på ämnet Gotland är i stort sett omöjligt. Här har hon firat sin barndoms alla somrar. Här har hon fortsatt att bo så mycket det bara är möjligt med Alex och barnen, granne med Hannah, och delar av den övriga familjen.

Red ut det här med vilka som egentligen bor där, snälla.

– Okej. Det är en grusväg i Rute, och där köpte mamma och pappa en gård när jag föddes. Mina föräldrar skildes när jag var sjutton, och nu har mamma och min syster Amelia gården tillsammans. Sedan köpte Hannah gården som ligger bredvid, och vi köpte hennes lada.

– Pappa har också hus bredvid och kommer dit med sin nya familj, mina systrar Alicia, 7, och Havana, 11. Ibland är alla där samtidigt, ibland går vi om varandra.

Men alla är sams?

– Ja, det tror jag i alla fall? (skratt) Vi är där två månader om året, hela somrarna. Jag gör samma sak med barnen nu som mamma och pappa gjorde när jag växte upp. Charlie pratar om det varje dag. Som barn är man lycklig där ens föräldrar är lyckliga. Men Alex och jag tar inte ledigt, vi tar med oss jobbet och gör det därifrån i stället. Det är belöningen för allt slit resten av året.

Du och Hannah har drivit företag ihop i 1,5 år nu. Vad fick er att hoppa av era trygga anställningar?

– Så fort vi var på Gotland varje sommar började vi drömma om andra jobb. Den där sommaren för två år sedan stod planeterna rätt. Vi hade bra jobb med bra löner, så det var läskigt att säga upp sig. Men vi kände att det var rätt tid för att oss göra det. Och nu lever vi vår dröm yrkesmässigt, men det krävdes alla år som anställd först för att vi skulle kunna göra det och lära oss jobbet från grunden.

Hur många anställda har ni?

– Tre, fyra stycken, det varierar lite. Men om fem år har vi ett stort hus i New York med en massa anställda och fullt med vänner och familj och doftljus och allt är bara härligt! Man måste våga drömma.

Vad har ni för filosofi som företagsledare?

– Att det ska vara härligt att gå till jobbet. Hannah och jag ville ha vita liljor och doftljus på kontoret, vi ville ha en ljus, vacker arbetsplats där man får inspiration och känner sig glad. Vad vi gör spelar mindre roll.

– Nu tar jag med mig Frances överallt – på möten, till jobbet, hon är alltid med mig. Det hade inte gått om jag varit anställd någonstans. Hannah och jag har nästan alltid ett barn med oss – det kan vara att dagis är stängt eller för hennes barn, att det är studiedag. Att ta bort den ångesten från sitt liv är underbart! Nu är det vi som bestämmer.

Hur tänkte ni med att Charlie inte är med i några bloggar längre, eller i den här tidningen – medan Frances är det?

– Alex bloggade om Charlie tills hon fyllde ett. Då är man ingen bebis längre. Det där kan man diskutera hur mycket som helst, men vi har bestämt oss för att det är okej att visa barnen på bild tills de är ungefär ett år. Vi vill inte ha våra barn på Instagram med tusentals följare. Vi visar inte heller upp vårt hem. Men visst, min blogg blir allt tråkigare för jag måste tänka mer och mer på mina barn i takt med att de blir större.

Men Charlie är med i er kokbok?

– Den kan vara kul för barnen att ha kvar sedan när de blir större. Och så var det min syster som tog bilderna, så vi hade full kont­roll själva.

Blir det fler, tror du?

– Just nu vill jag ha tio! Den här åldern är så gullig, säger Amanda och pussar den nästan overkligt lugna och hänsynsfulla Frances, som suttit i sin mammas knä och njutit av att storögt iaktta det anrika hotellets diskreta service i flera timmar utan ett knyst.

– Jag har många syskon själv och kommer från en stor, brokig familj. Att vara många kring bordet känns självklart för mig. Så minst ett barn till måste det bli.

Av Åsa Brolin

Foto: Hans Ericksson

Artikeln är tidigare publicerad i mama nr 6 2013.