Sonja Abrahamsson, en skön norrlänning som liksom vibrerar på insidan. Skriver både bra och fort. Hela alfabetet på tangentbordet på under 3 sekunder. Slå det den som kan!

Sonja Abrahamsson

Ålder: 24
Född och uppväxt: Lapplänska Latikberg
Bor nu: I Kungälv
Familj: Fia, 4, och Svante, 2,5 och mitt ex, barnens pappa, Jocke.
Vänner: Knappt
Motton: “Varför inte” och “det ordnar sig”.

En dag 2005 tänkte jag att jag skulle starta en blogg. Jag visste inte vad den skulle heta. Jag valde Burriburr och jag vet inte varför. Så skriver Sonja Abrahamsson, 24, om sitt något annorlunda bloggnamn.

Och det är nog lite så hon är. Går sin egen väg, funderar inte så mycket på varför och är trygg i det.

Vi träffas på Berns mitt i det stökiga men härliga Årets mama-vimlet. Sonja är här för att ta emot sitt pris som Årets mamma-bloggare 2009. Som sista sekunden-sällskap på galan har Sonja fått med sig en av sina bloggläsare, Annelie. Syrran Vanja som egentligen skulle hängt med ligger helt utslagen på hotellrummet med feber och slemhosta.

Du påstår att du är socialt inkompetent, stämmer det verkligen!?
– Ja det gör det, utbrister Sonja nästan lite förvånat, det finns vissa situationer som jag inte klarar av. Fråga efter saker i affärer tillexempel, och så undviker jag ögonkontakt med folk i butiker.

Fast det märks inte på dig, är det jobbigt?
– Jo, jag lider faktiskt av det, det är så mycket jag inte vågar som att ringa enkla telefonsamtal till myndigheter och så. Men konstigt nog så har jag inga problem att prata inför grupper. I skolan hade jag höga betyg i redovisning.

Kan du beskriva din blogg?
– Den handlar om de små roliga stunderna som inträffar i den vanligaste vardagen.

Sonja är verkligen en skön typ. Hon uttrycker sig eftertänksamt och med en mycket soft norrländsk dialekt, och under en viss återhållsamhet känner man hur hon hela tiden bubblar av bloggidéer.

Varför började du blogga?
– För att jag ville skriva. Jag har alltid velat bli författare. Får jag inte skriva så dör jag själsligt. Lite roligt att just när jag fick reda på att jag var i final i mamas blogg-mamma-tävling så hade jag precis bestämt mig att nu jävlar ska jag bli författare, finalplatsen och att jag vann känns som en bekräftelse på att jag faktiskt kan skriva.

Kul, hur ska du nå ditt mål?
– Jag ska börja med att plugga upp mina betyg och sedan ska jag söka en författarlinje på högskolan.

Inom vilken genre skriver du?
– Hmm, vet inte hur jag ska förklara det. Noveller skriver jag jämt. Täntkte att jag skulle försöka vara med i någon novelltävling.

Sonja skiner upp när jag frågar om hon läser några andra bloggar.
Shitvadjaghatar.blogg.se, den är skitbra! Jag var faktiskt och festade med henne i fredags. Vi träffades för några år sedan genom bloggandet, vi gillar varandras bloggar. Jag gillar roliga bloggar, inte humorlösa modeblogga.

Vad betyder bloggen för dig?
– Den är…, funderar Sonja, alltså, jag kommer i kontakt med mycket skönt folk via bloggen. Och så får jag skriva!

Hur pass ärlig är du i bloggen?
– Jomen jag är ärlig i bloggen. Ibland hittar jag väl på, eller egentligen inte, jag överdriver ibland för att det jag skriver ska bli lite mer effektfullt, det gör jag. Men jag utelämnar också en hel del ur mitt liv. Jag skriver inte om det mest spännande sakerna i mitt liv, utan om det jag känner att jag kan avvara.

Finns det något du inte bloggar om?
– Jag bloggar inte om sådant som jag tycker är för privat. Kärlek och relationer och så.

Vad är det bästa med att vara mamma?
– Det är att man får känna så mycket kärlek och att man har så roligt, säger hon långsamt och med eftertryck, även om det är jobbigt så är det så himla roligt. Mina barn är roligare än Magnus Betnér och Jonas Gardell tillsammans!

Vilka är din främsta mammastyrka och svaghet?
– Min styrka är att jag inte har sån press på mig. Det viktigaste är inte att vara perfekt.

När det kommer till svagheten funderar Sonja ett tag. Till slut kommer det lite tveksamt.
– Jag brukar inte tänka på sånt. Men kanske är det att jag liksom är så orutinerad. Jag kan fortfarande inte tänka på att jag kanske behöver ha med en banan om barnen blir hungriga, och så glömmer jag jämt att ta med mig blöjor.

Du skriver i din blogg att du drabbades av en förlossningsdepression när du var gravid med Svante, berätta.
– När jag var gravid i vecka 8 så sprack min blindtarm. Jag trodde att det var utomkveds och jag höll bokstavligt talat på att dö. Det var mycket som inträffade i mitt liv just då också. Mamma mådde inte bra och det var mycket med mina relationer. Jag fick en kortslutning i hjärnan. Alla känslor som handlade om graviditeten försvann, det var som om något dog i mig.

Läser man din blogg så förstår man att du älskar båda dina barn över allt annat, när kom vändpunkten? När kände du att du kunde knyta an till Svante igen?
– Vändningen kom nog när Svante var runt ett år och jag började kunna se hans verkliga personlighet. Dessutom var hans kolik försvunnen, han kunde gå och jag slapp bära jämt.

En förlossningsdepression är ofta förenat med skuld- och skamkänslor. Hur känner du där?
– En gång ramlade Svante ur sängen och började blöda ur näsan. Det enda jag kunde tänka var att det var så typiskt honom att störa mig just när jag skulle slappna av. När jag tänker tillbaka på det känns det fruktansvärt. Annars känner jag mest sorg. Jag minns knappt något av första året. Inga framsteg eller nånting. Det är bara mörker. Jag försöker koncentrera mig på nuet istället.

Har du något råd att ge andra som kanske har hamnat i en förlossningsdepression?
– Jag tror att många inte förstår att de har det. Jag förstod det inte trots att jag hört så mycket om det. Men känner du att du ångrar att du fått barn, att du skulle vilja adoptera bort det eller lämna det till en björn i skogen, då har du ett problem. Prata med BVC. Även om du skäms, våldta dig själv till att prata om det. Det är svårt att bara erkänna för sig själv att man har såna här tankar. Jag gjorde det inte.

Sonja är den nya generationens mamma, född på 80-talet. Men när jag frågar om hon kan beskriva en typisk 80-talistmamma så är det inget hon tänkt på, att 80-talist-mammorna skulle vara på ett särskilt sätt.

Hur är du som mamma då?
– Jag försöker bara vara, slappnar av och lyssnar på mig själv.

Du är ensamstående, har ni delad vårdnad?
– Ja, vi har varannan vecka. Det funkar jättebra.

Sonja på Årets mama 2009.

Vill du ha fler barn?
– Förut har jag bara känt kräk när jag tänkt på bebisar, men när jag stod här vid scenen på mama-galan så stod jag bredvid en mamma som hade sin bebis i en sele, och jag bara, åh jag vill ha en bebis! Men inte nu, kanske om 10 år.

Vad har du för framtidsdrömmar?
– Jag vill bli författare och skribent. Skriva är det enda jag vill, säger Sonja utan att tveka det minsta.

Du är ganska cynisk i bloggen. Speglar det din person?
– Ja, jag har ju den humorn! Men jag är rätt snäll ändå.

Beskriv dig själv.
– Jag är väldigt positiv och glädjer mig över det lilla. Och så är jag jätte lättroad och lite flummig tror jag. Folk brukar beskriva mig som lite konstig, men jag vet inte exakt vad de menar. jag ser på världen som ett litet barn tror jag.

Låter härligt! Har du någon speciell egenskap?
– Jag har en knapp-fetish och kan skriva hela alfabetet på datorn under tre sekunder. Jag har alltid älskat klick-ljud och klarar mig inte utan. Det i kombination med att jag älskar att skriva har bara kunnat leda till en sak egentligen.
När jag var liten tävlade jag med mig själv rätt mycket också. Jag tänkte att det skulle komma ett maskerat gäng och döda alla i hela skolan som inte kunde skriva alfabetet tillräckligt snabbt. Jag är som sagt väldigt lättroad!

Sist men inte minst, kan du ge oss något mammatips?
– Jo det kan jag! Försök slappna av, säger Sonja och ler stort.

NUVARANDE 2009: Sonja ”Burriburr” Abrahamsson, Årets bloggmama 2009
NÄSTA ”Världens barn är också våra barn”