Den starkaste stjärnan, lilla Victor, blev bara 1,5 år gammal. Hans mamma gav genom sin blogg oss andra hopp när det värsta i livet händer. Nu väntar hon Victors lillasyster
– om hon kan gå vidare så kan vi alla det. Du är en sann förebild, Sofie!

SOFIE KARLSSON

Ålder: 24.
Bor: Krägga, Bålsta.
Familj: Sambon Peter, 34, och hans tre barn Cazper, 12, Linnea, 10, och Thea, 7.
Vill allra helst 2010: ”Att kunna se ljuset igen och att få hålla vårt nya barn. Att 2010 blir året då det samlas in massor med pengar till barncancerforskningen så att cancerns gåta löses.”
 

Sofie Karlsson är den som mamas och Expressens läsare röstat fram till årets mamahjälte. Sofie fick i augusti förra året veta att hennes ettårige son Victor blivit drabbad av cancer. Åtta månader senare gick han bort. I sin blogg ”Victor, den starkaste stjärnan” (denstarkastestjarnan.blogg.se) har hon berättat öppet och rakt om kampen och sorgen, och det nya livet som växer i hennes mage.

Berätta vad som hände med Victor.
– Alla som har haft bebis har ju varit med om att de ibland kan bli förstoppade och få svullna magar. Vi gick länge med tron att det inte var någon fara, och det trodde de inte på bvc heller.
– Det var när han började kräkas som vi åkte in akut till sjukhus, då hade han inte bajsat på en vecka.

De utförde ett ultraljud på honom och vi såg direkt på han som utförde det att det var något som var fel. Men han ville inte säga något, utan vi fick sitta och vänta på läkaren.
– Det visade sig att Victor hade en decimeterstor tumör i magen, och från den sekunden vi fick beskedet blev vi inlagda på sjukhuset. Victor svarade bra på behandlingen till en början och mådde förhållandevis bra. Många av de andra barnen gick omkring bleka och trötta, men Victor var precis som vanligt.
– Vårt hopp växte ikapp med att tumören minskade. Efter de första cytostatiska behandlingarna hade tumören minskat med 50 procent, så vi trodde allt skulle bli bra.

– Men hans form av cancer, neuroblastom, är den elakaste barncancerform man kan drabbas av och beter sig oftast förrädiskt. Victor blev väldigt sjuk under en lång period och kroppen var på väg att ge upp. Man gjorde ett test ena dagen och det syntes ingenting alls, trots att hela hans kropp var full av cancer. Men ingen, varken läkarna eller vi, trodde att han skulle dö.
– Det fruktansvärda beskedet om att hoppet var ute, fick vi fyra dagar innan han dog, och den sista tiden var bara att vänta.

Vad du inte visste då var att du var gravid, att du väntar hans syster. Hur kände du när du fick reda på det?
– Det var blandade känslor. Jag blev livrädd för att samma sak ska hända igen men samtidigt glad över att Victor får leva vidare genom ett syskon. Det är många tankar; kommer jag hamna i psykos när jag föder? Kommer jag kunna ta mig an barnet?
– Jag går hos en mödravårdspsykolog för att bearbeta alla känslor. Men det är viktigt att komma ihåg att det här är ett nytt barn, en ny individ. Och jag tror inte att jag hade klarat mig genom det här utan det.

Det är det enda ljuset. Men jag vet en sak, och det är att jag aldrig mer kommer säga ”jag är så glad att jag har fått ett friskt barn”. Victor var superfrisk ända tills han fick diagnosen. Man vet aldrig vad som kan hända.

Hur kom det sig att du startade bloggen?

– Jag gjorde det i januari, februari någon gång, när Victor fick sin högdosbehandling. Det var ett sätt att hålla släkt och vänner underrättade, men slippa behöva berätta för alla var och en för sig.

Hur ser du på framtiden?
– Jag tar bara en dag i taget. Det är först den senaste månaden som det börjat sjunka in på riktigt att vi verkligen har förlorat honom, att vi aldrig kommer få se honom igen. Den första tiden är det så ofattbart, det går inte att ta in. Så just nu blir allt bara värre och värre, man förstår varför det pratas om ett sorgeår.

Hur har det som hänt påverkat ditt och din sambos förhållande?
– Jag förstår folk som skiljer sig efter olyckor, där det finns skuld inblandad, ”hur kunde du göra så?”. Men så är det ju inte för oss; vårt förhållande har istället stärkts. Det finns inte på kartan att vi skulle lämna varandra efter allt som vi gått igenom.

Har du några råd att ge till andra som är i samma situation?
– Ge aldrig upp, för det gör ju inte barnen. Tvinga dig själv att kämpa och sätt upp små mål så att du har något att se fram emot. Prata med folk, stäng inte in er. Om man inte är bra på att prata, skriv. Bloggen har hjälpt mig mycket.
– Jag är så glad över att ha fått det här priset, att få ge en röst till alla som är i samma situation. Man känner sig så oerhört ensam när man är inne i det, det är viktigt att berätta att vi är flera.

NUVARANDE 2009: Årets mama-hjälte 2009
NÄSTA 2009. Grattis alla årets mamas!