Psykologen: Så hjälper ni relationen att överleva småbarnsåren

Många separerar under barnens första år. Så hur ska man då göra för att undvika det? Vi frågade psykologen Anna Bennich Karlstedt.

M

an behöver inte ha superhög IQ för att räkna ut att det inte finns megamycket tid eller ork för att vårda relationen under småbarnsåren. Vakna till och från hela natten, gå upp 05:57 när någon sliter dig i håret, morgonkaosa, lämna barnen på förskola, stressa till jobbet, stressa hela dagen på jobbet, komma hem, laga mat, leka, natta.

Sedan: Äntligen en lucka på kanske 1-2 timmar (beroende på hur läggningen går) då föräldrarna kan umgås! Och VAD gör man då? Har en utvecklande diskussion om politik, äter en romantisk middag, ger varandra utseendekomplimanger, har sex?

NEJ, man kollar på Netflix förstås.

Att skaffa barn är helt enkelt inte världens effektivaste romantikboost.

Statistiken talar sitt tydliga språk, den vanligaste tiden att separera är när man har barn som är yngre än fyra år. Vilket är värt att komma ihåg när man känner att saker och ting inte riktigt är på topp i relationen. Det blir bättre.

Så får ni relationen att överleva småbarnsåren

Vad ska man göra när man märker att relationen tar stryk, och börjar bli tråkig eller dålig?

– Det är då man ska göra något! Väldigt många väntar på att det ska ”kännas” bättre eller roligare igen, för att först då det känns lustfyllt börja hitta på saker eller visa närhet eller ömhet igen. Men att sitta ner och vänta på lust är sällan en fungerande strategi, säger Anna Bennich Karlstedt, psykolog.

Vad är då en fungerande strategi?

– Att identifiera att ”Nu har vi haft en lite tristare period och jag känner inte att det här är så kul” bör vara en trigger till att prata med varandra om hur man kan närma sig lite eller åtminstone inte fortsätta nedåtspiralen.

Hon tycker dock att det är viktigt att poängtera att det är naturligt att relationen känns trist ibland.

– Det är klart att det kan vara gnatigt mitt i sömn- och tidsbristen. Så man behöver inte blir rädd och tro att nu är det här över. Men har det gått lite tid utan att det vänder, eller att man åtminstone har kul ibland över ledighet eller så, är det en signal till att agera.

Om man är i ett stadie då man känner att det inte funkar längre, men absolut inte vill separera, vad ska man akut göra då?

– Jag tycker att man ska söka lite hjälp då. Om man känner ”det här fungerar inte längre” har man sannolikt gjort lite försök utan resultat. Det finns många duktiga psykologer som arbetar med par idag. Har man småbarn kan det vara värt att få lite akut hjälp och strategier att hantera till exempel gräl. Privata psykologer kan vara dyra men varje kommun skall tillhandahålla familjerådgivning.

Vad är viktigast för att den andra ska känna sig bekräftad?

– Det kan se lite olika ut – både grad av behov och vad som känns bekräftande för en individ. Det bästa är att fråga varandra. Eller, när man saknar något, säga det.

Hur tar man upp det på ett bra sätt?

– Man behöver ju inte säga det när man är arg eller bråkar, utan bara när man känner att man saknar något, i en specifik stund: ”Jag skulle önska att du tar i mig lite mer, kanske när vi städar undan i köket på kvällarna eller i soffan sedan, jag saknar det”. Många gånger känner vi oss icke-sedda och så säger vi inget utan börjar bete oss på olika icke-verbala sätt för att bli förstådda. Det leder ofta till missförstånd. Vi kan inte läsa varandras tankar och många har så mycket med sitt eget uppe i huvudet. Risk att man skapar större klyftor mellan sig om man t ex drar sig undan för att man vill väcka den andres uppmärksamhet.

Det är ofta man hör ”se till att ta en kväll i veckan, en helg i månaden och typ en vecka per år utan barn”. Men det är ju HELT omöjligt i, antar jag, de flesta familjer. Har du rimligare tankar om det?

– Jag tänker att det handlar om förväntningar. Vad betyder en kväll i veckan? Att man ska ha barnvakt och gå ut och äta middag och se en utställning? Det kan ju bli svårt, precis som du är inne på. Men en kväll i veckan kan man bestämma sig för att man tar en kopp te tillsammans, lägger bort sina telefoner eller datorer eller jobb en stund när barnen somnat, och ägnar sig åt att prata lite. En helg i månaden låter också väldigt mastigt för att lämna hus och hem. Kanske kan man en helgkväll i månaden turas om att gå iväg och träffa vänner eller ha lite egentid? Sådant kan också påverka ett förhållande positivt.

Många vill ju inte vara utan barnen så länge som två dagar. Ska man liksom tvinga sig själv?

– Svar nej!

Vad tycker du om att ställa upp på att ligga?

– Det där är en lite trixig fråga som kan väcka lite känslor helt klart. Man ska så klart inte göra något man absolut inte vill. Men ibland under de trötta småbarnsåren så känner vi av tröttheten i första hand och går direkt på den som en signal att inte orka med sexet. Det är liksom enklare att bara avfärda. Sex är, för många men inte alla, en ganska viktig intimitetsgrej, och ibland, om man kan förmå sig, så brukar det leda till bra saker i en relation.  Till exempel bättre humör, bättre tålamod, tightare känsla av samhörighet och så vidare. Ganska ofta kan man ju känna efteråt ”varför gör vi inte det här oftare, det var ju bra” trots att känslan innan var ”men åååh, hur fan orkar hen?” Ibland får beteendet komma först, och känslan sen! Och så är det med många saker.

Till vilken grad ska man stanna i en relation för barnens skull? Eller det kanske också är att man stannar för att man inte vill vara utan barnen?

– Ja, det är väl både de sakerna som kan styra när man fattar beslut. Det finns kanske inget tydligt rätt eller fel, ibland stannar personer i relationer som är ganska döda på grund av att barnen ska bli större, att man inte kan tänka sig att vara utan dem och så vidare. Men att stanna i destruktiva och dåliga relationer enbart för barnens skull, varför?

– Forskning visar att separationer är jobbiga för barn under tiden de pågår, men senare i vuxen ålder har de flesta tagit sig igenom det och mår lika bra som andra vuxna. Det som däremot inte är bra är att leva i mycket konflikter. Föräldrar som bara bråkar är en riskfaktor, så en sådan relation ska man inte stanna i för barnens skull.

Du har i en tidigare intervju sagt att det är okej att tänka på och fantisera om andra. Hur långt tycker du att man kan ta de tankarna innan man riskerar förstöra för sig själv eller sin relation?

– Just tankar är väldigt svåra att styra och kontrollera. Det är därför inte så bra att lägga ner massa tid på att försöka med det. Det vi kan kontrollera är däremot vårt agerande. Om man fantiserar om diverse andra under sex mellan varven så måste det få vara okej. Att tänka på någon speciell på jobbet ibland är väl också något som de flesta är med om som lever i långa relationer.

– Men – om de tankarna ökar och leder mig bort ifrån min partner och jag dessutom märker att det påverkar mitt beteende, som att äta luncher med personen, maila massor, trappa upp kontakt och också känslor, då är det dags att göra något. Till exempel bryta kontakt med den som upptar för mycket utrymme i huvudet.

Vad ska man göra om någon är otrogen? Hur kontrollerande har till exempel den andra rätt att vara?

– Ja, det där är svårt så klart. Den som varit otrogen behöver stå ut en tid med frågor, med ilska, med frågor igen, samma som förra gången eller nya. Hen behöver ha tålamod och visa på ånger och önskan att laga förtroendet igen och det görs inte med nya lögner eller bristande ork att ställa upp på jobbiga samtal. MEN, om båda bestämt sig för att fortsätta relationen och komma vidare, så kommer det en gång en tid när frågor, bråk och kontroller måste ta slut. Det kan inte komma upp varje gång i andra gräl och otroheten kan inte heller leda till förbud, till exempel att inte få gå iväg på fest utan att partnern blir helt uppriven.

– Någon gång måste den som är drabbad ta hand om reaktionerna på annat sätt, på egen hand eller med stöd av vänner. Sedan är det klart att man inte kan ha ett hundraprocentigt förbud att någonsin nämna det igen så klart. Men om man bestämmer sig för att gå vidare måste man vid något tillfälle göra det, och det betyder att det inte får uppta en massa plats i form av gräl och kontroller. När den stunden är varierar lite och det är svårt att säga någon specifik tidsgräns.

NUVARANDE Psykologen: Så hjälper ni relationen att överleva småbarnsåren
NÄSTA 17 saker alla som jobbat på förskola känner igen sig i (exakt så är det!)