Nej, alla har inte lätt för att bli gravida. Men det kan vara värt att ­kämpa. Det var det i alla fall för Charlotta Wågert, 40. Även om det blev lite fler barn än hon hade tänkt sig.

Charlotta Wågert

Ålder: 40.

Familj:
Sambo med Levente Kiss, 35, inredningsarkitekt och projektledare, sonen Rufus, 3,5, och tvillingarna Alba och Franka, födda i slutet av februari 2012.

Gör: Driver tillsammans med Katarina Bergegård loppi.se och bloggar på blogg.loppi.se/ecochicas.

Bor:
I villa på Lidingö, egenritad och byggd av Leventes firma Prima hem.

3 tips till dig som kämpar

1. Om du försökt bli gravid på naturlig väg och inget hänt på ett år – sök hjälp!

2. Det är en missuppfattning att infertiliteten oftast ligger hos kvinnan – det kan lika gärna vara mannens spermier som inte fungerar, de kanske är för långsamma eller ”förvirrade”. Hos kvinnan är vanliga anledningar endometrios eller trånga äggledare.

3. Man vet aldrig. Visst spelar åldern roll för kvinnor (äggens kvalitet försämras, plus att de blir färre allt eftersom vi passerar 40), men att vara ung är ingen garanti för att man enkelt ska bli gravid. ”Jag blir ofta kontaktad av kvinnor som har svårt att bli gravida, och många av dem är under 30”, säger Charlotta.

Fem missfall, tre hormonbehandlingar, lika många inseminationer och två ivf-försök: Att bli mamma var inte det enklaste för Charlotta Wågert och hennes partner Levente Kiss. Å andra sidan blev utdelningen stor, först kom Rufus, 3,5, och ­sedan – tvilling-lillasystrarna Alba och Franka, tre månader.
– Det har varit slitsamt, inte minst för relationen. Men vi har ju fått våra guldklimpar till sist. Som jag brukar säga: Ge inte upp! Man är färdig när man är färdig. Så var det för oss, säger Charlotta.

När mama kommer till villan i Lidingö står en traktor och plattar till jorden i trädgården. Där ska en trätrall byggas, och snart: om 16 dagar kommer gästerna till Albas och Frankas dop som ska ske på den just nu icke existerande trätrallen. Tvillingarna själva ligger i barnflickan Ias famn och blinkar mot ljuset.

Själva huset är inte heller riktigt klart, men vackert, rymligt och ljust och med det mesta på plats, tack vare att Levente stod med huvudet i kartongen i tio dagar i sträck precis efter att de hade flyttat in (vilket förresten var när de kommit från bb med tvillingarna).

Ja, det mesta sker i snabb takt i Charlottas liv, men det är ändå svårt att tro att hon för fem år sedan var en singeltjej som jobbade jämt och tänkte att förhållanden var något för andra.
– Allt ändrades den 25 november 2006 på ett bröllop i Helsingborg. Jag hade bett om att få sitta vid en trevlig kille och hamnade bredvid Levente. Då hade jag i flera år känt en längtan efter barn, så jag försökte fråga om hur han såg på familj. När han sa att han gillade barn, sa jag ”skål!”. Tre veckor senare var jag gravid, säger Charlotta.

Graviditeten slutade i missfall, i vecka 10.
– Det kändes som en stor sorg. Dessutom var jag ensam på sjukhuset först eftersom jag varit på en kurs utanför Uppsala. Men för mig fungerar det så att jag sörjer och sedan (Char­lotta slår ut med händerna) – är det klart!

Hon blev raskt gravid igen. Men fick ännu ett missfall.
– När det hände började jag bli arg, men jag ville ändå försöka igen.

Tredje missfallet skedde tidigt. Strax därefter dog Charlottas pappa i Alzheimers. Hon höll i begravningen och mådde inget vidare.
– Vi åkte efter det på ett bröllop i Grekland och en liten strandhund vi kallade Uffe sökte sig till oss. Vi bestämde oss för att vi ville ha hunden, och betalade stora pengar för vaccin och annat. Men plötsligt blev Uffe konstig. Han hade fått i sig råttgift, visade det sig. Vi tog med honom till bröllopet, men han blev allt sämre. När han dog brast det för mig: inte ens en hund fick jag behålla! Jag grät hela bröllopet, säger Charlotta.

Tiden därefter blev hon helt besatt av att bli gravid, påbörjade en utredning och skaffade ägglossningsstickor.
– Det där med att ha sex för att det var trevligt var helt borta.

Men utredningen visade inte på något fel, de hade bara otur och de fick tipset att skaffa ett djur i stället. Sigge, en hemlös valp från Irland, kom (”Sveriges mest bortskämda hund” enligt Charlotta).
– Så i november, på min och Leventes ettårsdag, blir jag gravid igen. Jag kände starkt ”det här är en keeper”.

Det var det också. Rufus föddes i juli året därpå. Charlotta beskriver graviditeten som fantastisk, hon mådde inte illa, hade inte ont i ryggen och gick inte upp i vikt. Förlossningen däremot var en jobbig historia.
– Jag hade värkar med fyra minuter emellan – i ett dygn! Under krystvärkarna trodde jag att jag skulle dö. Sedan VILLE jag dö. Jag såg inte ett enda rosa moln kan jag säga… Men jag älskade Rufus från första stund.

Att få sin efterlängtade bebis var samtidigt en chock. Rufus hade kolik och Charlotta kunde tänka ”vad fan har jag gjort!?”
– Det är lite tabu när man kämpat så för att bli med barn att inte kunna stråla av lycka. Men omställningen var tuff för mig.

Samtidigt kände hon sig stressad över sin ­ålder och ville snabbt sätta igång med att få syskon till Rufus.
– Vi blev gravida igen när Rufus var 1,5 år och tänkte: Två år mellan syskonen, perfekt! Då hade jag hunnit glömma alla missfall.

Men missfall blev det, och ett ganska sent sådant, i vecka 14.
– Det var så ovärdigt, jag blödde ner halva väntrummet på Danderyds sjukhus och förstod inte hur det kunde hända IGEN!?

De återvände till Sophiahemmet och satte de igång en hormonbehandling för att stimulera fertilitet.
– Vi fick ha klockad sex, typ ”klockan tio i åtta måste vi göra det”. Det kunde vara så att en av oss fick lämna en fest för att vi skulle kunna göra det på rätt tid. Vi försökte skratta åt det, men det var inte kul. För killen kan det bli ganska hemskt.

När hormonbehandlingen inte fungerade, provade de insemination (att man medicinskt väljer ut duktiga spermier som sprutas in nära livmodermunnen), tre gånger i rask takt.
– Jag ville inte vänta för jag kände att tiden går, hela tiden, hela tiden.

För Charlottas del var det fysiska inte så farligt. Men det psykiska, att kastas mellan hopp och förtvivlan, tärde. Under samma ­period fick många bekanta barn.
– När man själv inte kan bli gravid, känns det som att alla andra bara ploppar ur sig ungar hur lätt som helst. Men det som varit bra för mig är att jag alltid varit öppen med hur jag känner. Hade jag hållt det inom mig, hade jag mått mycket sämre, säger hon.

Till sist tyckte läkarna på Sophiahemmet att det kunde vara dags att göra provrörs­befruktning eller ivf.
– Jag var 39 när vi började, och då är oddsen för att lyckas ganska dåliga. De berättar hur stor chans man har i procent, jag hade omkring 20 procents chans, ytterligare 10 ifall vi satte in två ägg. Men de sa: Strunta i procenten, för dig är det allt eller inget, eller hur? Och det hade de ju rätt i, säger hon.

#br
Det är inte billigt att göra ivf på privat klinik, vilket man måste efter en viss ålder och om det gäller andra barnet. 35 000 kronor per försök kostar det. Men i samma veva såg Charlotta en efterlysning av ett aktivt barn som kunde vara med i blöjreklamen för Pampers. Rufus fick jobbet.
– Vi fick använda pengarna som Rufus tjänade på att vara med i blöjreklamen till vår ivf-behand­ling, så vi brukar säga att han har betalt för sina syskon, säger Charlotta och skrattar.

Hon var laddad det första ivf-försöket, men lite orolig över att det var två ägg. Hon frågade ifall risken fanns att det kunde bli tvillingar och fick svaret ”här pratar vi inte om risken, här pratar vi om chansen!” Först gjordes en hormonbehandling för att ”odla ägg”.

– En del tycker att hormonbehandlingen är hemsk, men jag mådde hur bra som helst.

Tanken var att äggen skulle sättas in i december, sedan tänkte Charlotta och Levente att åka till London och julmysa. Men Char­lotta överproducerade och fick plocka ut hela 17 ägg, vilket gjorde magen uppblåst av alla äggblåsor. Äggen lades i frysen i väntan på att svullnaden skulle lägga sig och för att synka insättandet med mens­cykeln. I London föranledde den uppblåsta magen många kommentarer – alla trodde att Charlotta var gravid.
– Det var inte så kul.

Väntan, från december till februari, kändes som en evighet.
– Dessutom var det ännu en plan som gick i stöpet. Inget blir riktigt som man tänkt sig.

När väl februari kom och äggen sattes in, kände sig inte Charlotta gravid. Och mycket riktigt – hon fick ett femte missfall.
– Vid det laget hade Levente kopplat ifrån. Det var som att det blev min resa.

På midsommarafton den sommaren skulle Charlotta fylla 40. Födelsedagen blev som ett rött skynke, hon blev besatt av att göra ytterligare ett ivf-försök innan dess.
– Levente var med på det, men sa samtidigt: ”Det här blir det allra sista försöket”. Jag var helt okej med det. Hela våren gjorde jag allt som stod i min makt, detoxade, gick på akupunktur, gick verkligen ”all in”.

På midsommaraftonen, sin 40-årsdag, var Charlotta ensam kvar i Stockholm för att göra insättningen. Rufus och Levente hade åkt i förväg till lantstället i Skåne, där släkt och vänner hade samlats för att fira.
– Det var en vacker, solig dag. Jag var väldigt lugn när insättningen gjordes. Sedan tog jag tåget till Skåne och jag visste att det hade fungerat och att det var tvillingar. Jag sa det till alla också, men ingen trodde mig.

Under sommaren kände Charlotta en trötthet som var obeskrivlig. Hon var också hur hungrig som helst, åt som en bulemiker (med skillnaden att hon behöll allt).
– Jag skämdes så, jag kunde stå på McDonalds och be om två big mac-mål fast det bara var till mig. På nätterna gick jag upp för att äta. Efter sju veckor hade jag gått upp sju kilo, och jag tänkte: Var ska det sluta?

#br
Gravidtestet visade ett tydligt kryss, men Charlotta var väldigt nervös när hon åkte för att göra sitt första besök hos barnmorskan.
– Hon frågade: Hur många ägg satte ni in? Sedan började hon räkna, ett, två… jag bara skriker ”Sluta!” Då var jag så tacksam att det bara var två bebisar.

Chocken var stor. Charlotta gick ut och satte sig på en bänk och fnissade, ensam med sin hemlighet. Hon funderade på hur hon skulle berätta för Levente. Till sist smsade hon ultraljudsbilden och skrev ”Hoppla!”
– Men han svarade inte. Så jag ringde. Han var på kalas hos kompisar med Rufus och hade inte sett bilden. När jag sa att det var tvillingar trodde han mig inte först. Sedan korkade kompisarna upp whiskey.

Det var svårt att ta till sig att de väntade tvillingar, och det var med skräckblandad förtjusning de såg fram emot vad som komma skulle. Även den här graviditeten var lätt, och viktuppgången stannade av. Charlotta kunde äta vad hon ville men gick ändå inte upp mer än 16 kilo totalt. Särskilt galen var hon i Provivas nyponsoppa och te, och det skulle vara just Tehuset Javas Lundablandning.
– Tvillinggraviditet kan vara riskgraviditet, särskilt i min ålder. Men allt gick jättebra, jag var klar i huvudet och kunde jobba under hela graviditeten. Det enda problemet var att Alba låg gömd bakom Franka, så hennes hjärtljud gick inte att höra på hela tiden.

Eftersom Alba låg i säte fick de tid för kejsarsnitt. Den 27 februari i år kom de, Franka först och Alba sedan.
– Jag är så oändligt tacksam att de kom trots min ålder. Även om de är två, är det mycket lättare att bli mamma för andra gången. Nu vet jag att det kan bli lite deppigt i början och stressar inte upp mig för det, och jag inser att jag behöver ta in hjälp. Sedan är det här väldigt lugna flickor dessutom – hittills. Allt kan hända, säger Charlotta.

Men den långa resan till graviditeterna har slitit på förhållandet.
– Allt är ju individuellt, men min känsla är att män och kvinnor tar såna här upplevelser olika. Jag ville prata massor, han ville inte alls prata. På slutet var han inte särskilt delaktig, mest av rädsla för att bli besviken.

Det gjorde inte saken bättre att de under största delen av tvillinggraviditeten, med Rufus i trotsåldern, bodde i Charlottas mammas ombyggda garage och väntade på att huset skulle byggas klart.
– Fast vi fick ju våra guldklimpar till sist. Jag hoppas att min historia ska inspirera andra att orka lite till. Jag brukar säga: Ge inte upp! Man är klar när man är klar. Jag visste ju att det andra ivf-försöket var det sista. För andra kan det vara det tolfte som är det sista.

Allra jobbigast är det psykiska.
– Förutom pendlandet mellan hopp och förtvivlan är det all självanklagelse – vad är det för fel på mig? Alla välmenande råd som känns förvirrande att höra, som ”du jobbar för mycket” eller ”jobbandet har ingen betydelse”, man vet varken ut eller in.

Eftersom Franka och Alba är lugna tjejer som sover bra på nätterna har Charlotta ­redan börjat jobba.
– Det är inget jag rekommenderar, men samtidigt är ju mitt företag, Loppi.se, också en av mina bebisar. Och Loppi behöver ju också kärlek, annars dör företaget. Men jag är en tough cookie, jag tar med mig tjejerna på möten. De är som två handväskor, lätta att ta hand om i den här åldern. Sedan hade jag au pair den första tiden, och nu har jag en barnflicka som kommer ett par dagar i veckan, säger Charlotta.

NUVARANDE ”Våra guldklimpar var värda allt slit”
NÄSTA Mia Öhrns mammafavoriter