Linda, 32: ”Jag kände inte omedelbar kärlek för min bebis”
mamaläsaren Linda Wallner, 32, mamma till Emilia, 8, och Cillian, 3, skriver om hur det inte är självklart att känna kärlek för sitt nyfödda barn. Något många säkert kan känna igen sig i.
Jag tänkte inte så mycket på det faktum att jag inte skulle älska mitt barn så fort jag såg det. Alla sa att det var fantastiskt att bli mamma. Det var som att hitta hem. Så jag antog att det skulle vara så för mig också. Jag följer ju oftast strömmen.
Därför blev jag ganska förskräckt när jag upptäckte att jag inte alls älskade min dotter eller mammalivet när hon kom ut. Det var inte så att jag inte kände något alls, men älska var väl att ta i! Hur ska jag älska en person som ligger och skriker på min mage, och faktiskt är ganska kladdig och ful – ärligt talat?
Det är omtumlande som det är att trycka ut en liten människa ur sig. Jag tyckte att det var superkul att föda barn, även om båda mina förlossningar har varit 24-timmars och relativt dramatiska. Men det är väldigt häftigt vad min kropp och jag klarar av. Kan man då inte chilla lite med att man måste älska ungen på en gång? Det jag ville göra först var att få duscha, men jag kunde ju knappt gå, på grund av att jag var så svullen där nere (varför berättade ingen det btw?!). Tårarna som föll när hon kom ut tog säkert barnmorskan som lyckotårar men de var av ren utmattning!
"Varken jag eller min man kände det där himlastormande men ingen av oss vågade säga något"
I och med alla sociala medier blir man varje dag pumpad med vackra bilder på barn som sover och lyckliga mammor med en nyfödd bebis. Och när man själv inte är en sådan person tror man direkt att det är något fel på en själv, att man inte kommer att bli en bra mamma. För att man inte älskar mammalivet på en gång.
Varken jag eller min man kände det där himlastormande från start men ingen av oss vågade säga något till den andre. För båda skämdes. Det var ju inte så man SKULLE känna. Men när vi väl vågade berätta för varandra var det ju inte så farligt. Eller konstigt för den delen. Att bli förälder förändrar dig, ofta positivt. Men att tro att du ska älska en person som du inte känner eller vet något om kan tyckas lite dumdristigt. I de flesta andra situationer är vi smartare men när det kommer till att bli förälder förväntas vi göra så mycket.
Men om man tillåter sig själv att ta det lite lugnt och ge sig själv en chans så kommer känslorna att växa fram och bli till oceaner av något jag aldrig kommer förstå. Jag kommer inte förstå min kärlek till mina barn, för den är så villkorslös och självklar nu. I alla mina andra relationer så kräver jag oftast något tillbaka. Jag vill ju att min man ska älska mig tillbaka om jag nu ska älska honom. Jag vill att mina vänner ska vara närvarande och jag vill att mina föräldrar ska vilja veta hur jag mår. Jag kräver lika stort engagemang av dem som jag själv ger. Men mina barn, där spelar det ingen roll. De har, utan att göra någonting, vunnit mitt hjärta och min kärlek.
