Förlossningsdepression – en mammas egen berättelse

Det här är förlossningsdepression

• Ungefär en av tio nyblivna föräldrar får en lättare eller svårare förlossningsdepression. De flesta blir bra inom ett halvår.

• Tillfällig nedstämdhet efter förlossningen, så kallad baby blues, drabbar varannan nybliven mamma. Detta går vanligtvis över inom två veckor.

• Förlossningsdepression skiljer sig inte från en vanlig depression, men precis som andra omvälvande händelser i livet kan förlossningen göra en mer sårbar.

• Är du orolig för att du drabbats av en förlossningsdepression ska du alltid kontakta bvc. Känns situationen outhärdlig och akut kan du söka vård direkt på en vårdcentral eller en akutmottagning.

Källa: 1177 Vårdguiden

Redan i dörröppningen som leder in till familjen Nilssons radhus i Linköping börjar Hilda, 4, prata. Hon har så många historier och nyfikna frågor att de liksom inte vill stanna i kroppen utan måste ut tillsammans med allt skratt och bus som bubblar ur henne. Hon har sitt rum en trappa upp, men många av hennes leksaker har på något magiskt vis flyttat in i mammas pysselrum på nedervåningen. På en av väggarna i rummet hänger familjefoton som Hilda själv har fått välja ut och stolt visar upp.

Mamma Jenny pekar på en av bilderna och berättar:

– Här är Hilda i famnen på sin pappa Johan. Jag ville ha med ett foto från den tiden också, för att minnas.

På bilden sitter den lyckliga nyblivna pappan med sin dotter. Han njuter i den fluffiga bebisbubblan som så många berättar att de upplever de där första dagarna efter förlossningen. Utanför bilden ligger Jenny, som vänder ryggen till sin lilla familj för att slippa se.

– Jag minns den första kvällen på bb, när vi hade fått vårt rum. Johan satt med Hilda i famnen och jag tror att han precis hade ringt någon och berättat. Jag såg att han var gråtig och tänkte att nu gråter vi båda två, fast av helt olika anledningar, berättar hon.

Kunde bryta ihop när som helst

Jennys fantastiska graviditet, ”de bästa nio månaderna i mitt liv”, övergick i något helt annat samma sekund som Hilda lades på hennes bröst. Den nyblivna mammans första känsla var inte den förväntade blixtförälskelsen utan ”Nu är mitt liv förstört.”

Efter ett omtumlande dygn på bb med amningskrångel och en hel del tårar följde dagar, som snart blev veckor och månader, då Jenny bara fortsatte gråta. Hon var ensam med Hilda under veckorna, efter de tio första pappadagarna, eftersom Johan jobbar i Stockholm. Hon ville helst inte gå ut, för hon visste att hon när som helst kunde bryta ihop.

– Jag var som en tickande bomb. Jag satt där och kände ”jag ångrar mig, jag vill inte”.

”Jag tänkte att det gör inget om hon dör”

Hon kunde gråta framför personalen på apoteket när hon skulle köpa bindor, hon grät i soffan när Hilda sov för natten, och när hennes mamma kom för att hälsa på fick hon ibland ta sitt barnbarn för att Jenny skulle få gråta lite till. Jenny förstod tidigt att något var fel och var öppen med sina känslor inför familj och vänner – ”ska det verkligen vara så här? Varför är jag inte glad?” – men det skulle dröja några månader innan hon fick bekräftat att nej, det handlade inte om hormoner eller om baby blues som snart skulle gå över. Det här var något annat.

Läs även om Markiz Tainton: ”En kort sekund ville jag kasta henne i väggen”

Jenny ägnade all sin tid åt sin nya uppgift, den enda hon orkade med – att ta hand om sin dotter. Allt annat fick stå åt sidan.

– Men Hilda kunde ligga på skötbordet, titta på mig och skratta, berättar Jenny och gör en uppgiven gest med handen, och jag kände ingenting. Då blev jag ledsen för det också.

När Hilda var drygt två månader började hon sova hela nätterna.

– Vissa morgnar vaknade jag av att jag behövde amma och tänkte: ”Oj, sover hon fortfarande? Eller har hon kanske dött i plötslig spädbarnsdöd? Ja, det skulle ju inte göra så mycket. Då kanske jag blir frisk.” Jag kände att det hände något när hon kom och min enda chans att bli som vanligt var att hon skulle försvinna.

Förlossningsdepression är en sjukdom

Jenny frågade sin bvc-sköterska vid ett av de första besöken om det var normalt att vara ledsen precis hela tiden och sköterskan bokade in ett nytt besök veckan efter.

Sedan fick hon komma och prata med henne en gång i veckan. När det efter ett par månader fortfarande inte hade blivit bättre tyckte hon att Jenny skulle träffa en psykolog, en som var expert på ”ledsna mammor”. Bara några dagar senare fick hon komma till Anna, som konstaterade att Jenny, liksom runt tio procent av alla föräldrar, hade drabbats av förlossningsdepression. En sjukdom. Och hon var långt ifrån ensam om sina känslor.

”Jag var som en tickande bomb”

– Det var en befrielse att gå dit, för hur mycket folk man än har omkring sig och hur många man än pratar med så är man ändå jätteensam. Det är ingen som förstår och jag förstod inte själv. Jag hade fått en frisk liten dotter och världen blev totalt omkullkastad.

Ofta beror förlossningsdepression på någon utlösande faktor, som en dramatisk förlossning eller en plötslig sorg under graviditeten, men för Jenny fanns ingen tydlig anledning. Hon sov bra om nätterna och hade aldrig varit deprimerad tidigare, men hon drabbades ändå. Det var svårt att acceptera och kändes otroligt orättvist.

Amanda Cannon efter förlossningen: ”Jag kunde gråta en hel dag”

En krävande tid för relationen

Relationen till Johan gick på sparlåga under den här perioden, men vid det första mötet med psykologen fick även han berätta om vad han kände och efteråt blev det enklare att prata om alla känslor hemma också.

– Ibland kände jag bara: ”Bort. Jag orkar inte med dig. Jag räcker inte till.” Men nu efteråt har vi blivit tajtare. Jag vet att han finns där, oavsett vad. Vi klarade det här, då klarar vi resten av livet också, säger Jenny.

Hon fick små hemläxor av psykologen, som att äta ordentligt eller gå ut varje dag (vilket var lättare sagt än gjort). Hon lärde sig också att det var okej att gråta inför Hilda. Men trots att det kändes bättre när hon var hos Anna, så var hon fortfarande lika ledsen hemma. På slutet av sommaren, efter några månader hos psykologen, fick hon till slut medicin. Det blev vändningen.

– Efter bara två dagar kände jag så här, säger hon och visar med en djup, lättad suck. Något bara släppte och jag blev mig själv igen.

”Plötsligt blev jag glad när hon skrattade”

Samtidigt flyttade familjen från sin lägenhet till radhuset de bor i nu och livet blev betydligt lättare. Och en morgon, när hon och Hilda vaknade bredvid varandra i sängen, kände sig Jenny plötsligt lycklig.

– Jag kom på mig själv: ”Oj, nu blev jag ju jätteglad när hon skrattade!” Jag kände direkt att nu är det som det ska vara. Nu blir det bra.

Och det blev det. Jenny fortsatte att gå till psykologen några månader till och hon äter fortfarande medicin – en del måste göra det hela livet och Jenny ser ingen prestige i att sluta, tvärtom är hon tacksam för att den gör att hon kan vara sig själv – och vardagen ser helt annorlunda ut nu än den gjorde för knappt fyra år sedan.

Läs även om hur Annika Sjöös första bebistid var: ”Jag var så himla ledsen”

Tog hand om dottern trots förlossningsdepressionen

Hon har en nära relation till Hilda, som sitter och tittar på ”Pippi”, men kommer in i köket då och då för att hämta lite mer mjölk eller fråga om mamma inte är klar snart och kan komma och leka i stället. Kanske är de extra nära på grund av den tuffa starten, då Jenny trots sin depression kände väldigt starkt för sin uppgift, att ta hand om ”den där” (hon sa aldrig ”dotter” eller ”barn” då, i början). Hilda låg alltid på sin mammas arm, de sov ihop och Jenny ville helst aldrig lämna henne till någon annan. Att börja förskolan var en utmaning – för Jenny, alltså – men hon berättade vad som hade hänt för pedagogerna som har varit ett stort stöd.

– Även om Hilda är liten har jag alltid försökt förklara för henne också. Det kan jag göra än i dag. ”Nu är mamma lite ledsen för att…” Man får gråta inför sitt barn och Hilda är själv väldigt öppen och ärlig. Vi har ett väldigt starkt band.

Jenny skulle gärna vilja ge sin dotter ett syskon, men oron för att drabbas av ännu en depression gör det till ett svårt beslut att ta. Risken att drabbas igen är varken större eller mindre för henne än för någon annan, men till skillnad från andra vet hon vad sjukdomen kan innebära.

– Det går inte om det blir likadant igen. Jag orkar inte det, säger hon och tillägger leende:

– Samtidigt kan jag känna att klarade jag första året med Hilda, så klarar jag av precis vad som helst!

Av: Helena Skoog

Artikeln är tidigare publicerad i tidningen mama 2014.