Vägen var snårig, men till sist sken lyckan mot Emma i form av dottern Hedda.
Vägen var snårig, men till sist sken lyckan mot Emma i form av dottern Hedda.

Emma adopterade från Nigeria: "Jag satt på jobbet när de ringde och sa att vår dotter fanns"

Efter två misslyckade IVF-försök och ett missfall bestämde sig Emma och hennes man sig för att adoptera. "Hon är det bästa som har hänt oss, inget snack om saken", säger Emma Hommerberg Ottosson.

För Emma Hommerberg Ottosson, 40, har det varit långt ifrån självklart att hon skulle bli förälder.– Jag var bara 20 år när min man och jag träffades, och det tog ganska lång tid innan vi började diskutera det här med att bilda familj. I början tänkte jag att jag inte alls ville ha barn, men när jag blev sådär 33–34 år så började vi båda landa i att det var ett naturligt nästa steg. Vi bestämde att vi skulle börja testa.

Men ingenting hände. Efter ett drygt år fick de beskedet att ivf var enda sättet för dem att bli gravida. De två första försöken funkade inte alls, men det tredje tog – och efter ett par veckor fick de beskedet att ägget delat sig. Tvillingar!

Äntligen kunde Emma och Pehr börja hoppas, men vid ett ultraljud i vecka 12 syntes inga hjärtslag. Det var dagen före julafton, 2009.– Vi sörjde tvillingarna hela julen, det var en väldigt deppig tid. Men vi bestämde oss också ganska snabbt att vi aldrig ville gå igenom det här igen. Nu får det vara nog, nu ställer vi oss i adoptionskö. Det kändes skönt att byta fokus och tänka på allt vi behövde göra för att få i gång adoptionsprocessen – som att gifta oss eftersom nästan alla länder kräver att adoptivföräldrar ska vara gifta.

En återbudstid i Stadshuset dök upp, Emma och Pehr blev äkta makar och startade en adoptionsprocess. Nu hade barnlängtan börjat växa sig allt starkare hos Emma, och hon ställde in sig på en lång väntan.

Drygt två år senare kom samtalet de väntat på, att ett flickebarn på 1 år och 8 månader väntade på dem i Nigeria. – Jag satt på jobbet och så ringer de och säger att vår dotter finns! Det var helt overkligt, en jättekonstig känsla. Sedan kom det en bild på en jättesöt liten tjej som tittar rakt in i kameran med skräckslagna ögon.

Efter bara två veckor ringer Emmas telefon igen, ”Om två veckor ska ni åka ner”.

Väl på planet mot Nigeria började tankarna att snurra. – När ska vi få träffa henne, kanske redan i kväll? Hur kommer vi att reagera? Hur kommer hon att reagera? Men det fanns också en rädsla, jag vågade inte riktigt tro att det var sant. Vi hade ju hört så många historier om allt som kan gå fel. 

Efter ett par dagar i huvudstaden Lagos och sedan vidare till Calabar började ögonblicket så smått närma sig. Nu fick Emma och Pehr beskedet att det bara var en dag kvar tills de skulle få träffa sin dotter.– Dagen före var vi ute och åkte bil med en man som hjälpte oss därnere, vi skulle uträtta några ärenden, handla mat och förbereda oss inför mötet med Hedda. Då säger han plötsligt, ”Vill ni åka förbi barnhemmet nu?”Givetvis tackade de ja, och känslorna och tankarna började återigen snurra.

– När vi kommer fram ser vi två små tjejer som står inne i en sovsal och håller varandra i handen och tittar på oss med sina stora ögon. Den ena av dem var vår Hedda!

Hur kändes det då?– Det var ju total lycka! Här är hon, vår dotter! Jag ville bara berätta för henne att vi ska ta hand om henne, att allt kommer att bli bra. Men sedan undrade man samtidigt vad som försiggick i hennes lilla huvud, hon stod där och tittade på oss med sina undrande ögon.

Paret fick hålla henne en stund och leka lite med henne innan det var dags att åka igen. När de nästa dag åkte tillbaka för det officiella mötet fick de absolut inte berätta för någon att de redan träffat sin dotter. – Det var en väldigt barsk dam som följde med oss till barnhemmet. Hon gick in i en sovsal och kom ut bärande på Hedda uppklädd i en tyllkjol. Hon satte sig ner på en stol, tittade strängt på oss och sa: ”Go get your child.”

Första tiden med Hedda blev en märklig blandning av lycka och frustration. Den nya familjen blev kvar i Nigeria i elva veckor innan all byråkrati var avklarad. 

Men så äntligen kom dagen då de kunde resa hem till Sverige med sin dotter. – När vi kom till Frankfurt minns jag att jag tänkte att nu är vi så nära Sverige, nu kan ingen komma och ta henne ifrån oss. Först då började jag slappna av. 

Nu är Hedda 3,5 år och lika trotsig och frågvis som de flesta barn i hennes ålder. 

 

– Hon är det bästa som har hänt oss, inget snack om saken! Vi känner bara lycka när hon testar oss och trotsar, det innebär ju att hon känner sig trygg med oss.

Artikeln har varit publicerad i mama nr 6, 2014.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Köp 5 nr av mama - få lyxigt kit från Estelle & Thild. Läs mer