Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa mama i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

Emelie, 33: ”Min tidigare utmattning har påverkat familjelivet”

Sveriges mammor stressar sig sjuka, visar en stor undersökning mama gjort. För Emelie Bäck har livet med två småbarn och konstanta bakslag för sömn och rutiner triggat igång den utmattning hon led av för sex år sedan.

– Jag började laborera med antalet sovtimmar för att få ut så många arbetstimmar som möjligt på ett dygn. Under jobbkvällarna självmedicinerade jag med kaffe, djungelvrål och snus som hjälpte mig att väcka kroppen och behålla fokus. Jag hittade ett läge som var optimalt för att läsa och skriva fort; det var när händerna precis hade börjat darra…

Emelie Bäck

Ålder: 33

Familj: Sambo Staffan och barnen Ilse 2,5, Uno, 1

Bor: Alnö utanför Sundsvall

Gör: Jobbar som universitetsadjunkt på 60% och föräldraledig på 40%

Orden är Emelie Bäcks, mamma till Ilse, 2,5, och Uno, 1, och beskriver en helt vanlig kväll för snart sex år sedan. Den då 26-åriga Emelie hade precis avslutat sina universtitetsstudier och landade, samma dag som C-uppsatsen lämnade in, ett spännande jobb. Som nyanställd universitetsadjunkt var hennes största oro att bli ”påkommen” och sedd som inkompetent.

– Jag var den klassiska ”unga tjejen som skulle visa framfötterna”, som tog sig an alla utmaningar, som jobbade dygnet runt och var besatt av att imponera på ett jobb som jag inte kände mig kvalificerad för, berättar hon.

– För att inte ”avslöja mig” jobbade jag hemma nästan all ledig tid och när mina kollegor sa att jag gjorde ett bra jobb eller när kursutvärderingarna visade på nöjda studenter kändes det bara så bra.

”Jag virade halsduken runt huvudet och skrek allt vad jag orkade så länge jag orkade”

Emelie berättar hur hon tröstade sig med tankar som ”det blir lättare sen” och ”första året är värst för då är allting nytt”. Men efter nio månader blev ångesten och trycket över bröstet så starkt att hon konstant hade gråten i halsen.

– Jag minns att jag vid ett tillfälle låg helt stilla i badkaret hemma och tittade på samma punkt på väggen i två timmar utan att lyckas tänka en fullständig tanke. När en kollega, som också var stressad, ställde en kritisk fråga så brast det. Jag sprang ut från jobbet och satte mig i min bil på parkeringen, tog min halsduk och virade den runt huvudet och skrek sedan allt vad jag orkade så länge jag orkade. Sedan åkte jag hem och grät resten av dagen. Jag hade svårt att ta djupa andetag, kände mig maktlös och väldigt ledsen.

Räddningen blev Emelies föräldrar och sambon Staffan och efter hjälpande samtal med dem tog hon kontakt med vårdcentralen. Läkaren sjukskrev henne för utmattningssyndrom.

– Även om det på ett sätt var skönt att få bekräftat att min kropp var överansträngd kändes det hemskt. Jag hade misslyckats och jag tänkte att mina kollegor förmodligen skulle se mig som en rekryteringsmiss.

Sjukskrivningen följdes av terapi och justeringar i jobbet och tack vare att Emelie flaggat i tid kunde hon snart vara tillbaka på jobbet igen.

Tre år senare, blev Emelie och Staffan föräldrar för första gången – till dottern Ilse. Med tid för eftertanke under föräldraledigheten fick Emelie ny kraft och fick också ett annat förhållningssätt till jobbet.

– Livet förändrades helt och mina prioriteringar fick sig en omskakning. Jobbet åkte ned en liten bit på listan.

Emelie och Staffan köpte så småningom ett hus i behov av renovering och hade kommit en bit på vägen när Emelie upptäckte att hon var gravid igen.

Emelie beskriver sitt jobb som nödvändigt och viktigt, men inte på liv och död.
Emelie beskriver sitt jobb som nödvändigt och viktigt, men inte på liv och död.

– Även om vi blev väldigt glada var vi också oroliga inför att få två barn så tätt, dessutom mitt i ett renoveringskaos.

”Jag fick dåligt samvete för att jag ville vara ifred från mina egna barn”

I juli 2018 föddes lillebror Uno och för första gången sedan sjukskrivningen upplevde Emelie stress och prestationsångest igen – men nu i samband med föräldraskapet.

– Jag fick dåligt samvete gentemot Ilse, som var van att få all vår uppmärksamhet, när jag tidvis satt ihop med Uno på grund av amningen. Jag fick dåligt samvete gentemot Uno när jag lekte med Ilse och lät honom ligga och titta i taket istället för att få leka tittut-lekar med sin mamma. Jag fick dåligt samvete för att jag ville vara ifred från mina egna barn och för att jag grät över ytliga saker som att mitt hår föll av.

Unos första vinter i livet var också Ilses första vinter på förskolan. Alla med småbarn vet vad det innebär, det var konstant någon i familjen som var sjuk.

– Den här vintern och våren har inneburit många sömnfattiga nätter, oroliga samtal till 1177 och besök på akutmottagning och vårdcentral. Fokus har legat på att överleva för ha en chans att orka med en likadan morgondag, berättar Emelie.

De upprepade bakslagen för rutiner och återhämtning har triggat stresskänslorna, ångesten och sömnsvårigheterna från utmattningen sex år tidigare.

– Jag är inte utmattad på det sättet idag, men jag kan känna igen symptomen i kroppen och jag känner att min tidigare utmattning har påverkat min relation till, och tolerans för, stress även i privatlivet.

– En stor skillnad är att jag inte kan eller vill ta en paus och sjukskriva mig från mitt privatliv och mina barn när det känts övermäktigt. Den stressen måste jag stanna upp och på ett eller annat sätt hantera. Ett jobb går ju att sätta åt sidan ett tag för att komma ikapp emotionellt, men med familjen är spelreglerna helt andra.

I och med att sjukdomarna minskat på förskolan och Uno har börjat sova hela nätter, har Emelie efter en tuff vinter nu börjat skönja ett ljus i tunneln.

”Fokus låg på att överleva för ha en chans att orka med en likadan dag imorgon. När det var som tyngst tänkte jag ’Vad har jag gjort? Jag har förstört mitt liv’.”
”Fokus låg på att överleva för ha en chans att orka med en likadan dag imorgon. När det var som tyngst tänkte jag ’Vad har jag gjort? Jag har förstört mitt liv’.” Foto: Privat

– Det är som att jag kan se färger igen. För mig har klichéaktiga ”en dag i taget” varit räddningen. Det är min sambo som jobbat in det mantrat och det har varit det enda som riktigt fungerat. Det blir så mycket lättare att lyckas och känna sig nöjd med sig själv när man tänker så. På jobbet har det varit otroligt viktigt med åtminstone en eller ett par kollegor att anförtro sig till och ventilera oron med, som också kan ge perspektiv och råd. Men det allra viktigaste har varit att jag och Staffan har hjälpts åt, lyssnat på, förstått och stöttat varandra. I de tunga perioderna har det känts helt avgörande för att behålla förståndet.

Läs också: mamas undersökning visar: Sveriges mammor stressar sig sjuka

Och: 6 övningar som minskar mamma-stressen