Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa mama i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

Elli, 36: ”Varför var det ingen som sa hur jobbigt det är att bli mamma?”

Elli, 36, beskriver de tuffa motgångar som kan följa med att bli mamma, och ifrågasätter varför ingen vågar prata om dem.

Personerna på bilderna har inget med texten att göra.
Personerna på bilderna har inget med texten att göra. Foto: iStock

”Det var aldrig någon som sa hur trött jag skulle vara som gravid. Så trött att jag somnade så fort jag tillät, oavsett om jag satt eller låg ner. En obeskrivlig trötthet som gjorde det tungt att andas – och där jag för varje andetag undrade om jag skulle vara vaken vid nästa.

Förlossningen skulle göra ont, det var jag beredd på. Men inte att den där lyckliga känslan aldrig skulle dyka upp efteråt. Jag fick vara katastrofledare för det sjunkande fartyget. Passagerare var min son. Han mådde bra, men inte jag. Jag sökte hjälp och fick hjälp. Men jag var inte beredd på detta.

Det var ingen som sa att min son skulle skrika konstant de första fyra månaderna. Att jag inte skulle ha tid att göra fot-avgjutningar och scrapbookalbum, att han skulle hänga fast i mitt bröst det första året. Det var ingen som förberedde mig på att hans gråt skulle ses som mitt fel, att mitt dåliga mående skulle vara mitt fel. Att allt jag gjorde tydligen var fel, fastän jag visste att det var rätt och fortfarande var kapten på skutan, som nu gungade ostadigt.

”Det var ingen som sa att man kunde få lunginflammation, bihåleinflammation, nackspärr och halsfluss på förskolan”

Det var ingen som sa att jag skulle förlora kontakten med min sambo, att vi skulle sluta prata med varandra. Det var ingen som sa att han skulle tröttna på mig och tycka att allt jag gjorde var dåligt. Jag har fått lära mig att man inte får behandla mig så. Men jag kunde inte göra något åt det för jag var fortfarande kapten.

Foto: iStock / Getty images

Det var många som sa ’Det blir bättre’, och det blev bättre. Men det blev alltid något annat än bra.

Det var ingen som sa att sonen skulle dunka sitt lilla huvud i golvet när han blev ledsen. Det var ingen som sa att han kunde förstå så mycket ont. Det var ingen som sa att han skulle gråta när jag lämnade honom på förskolan. Inte bara gråt, utan hjärtskärande ’klänga-fast-i-benen-så-man-måste-bända-bort-så-man-nästan-gör-illa-honom’-gråt.

Det var ingen som sa att man kunde få lunginflammation, bihåleinflammation, nackspärr och halsfluss inom tre månader på förskolan. Det var ingen som sa att man trots allt detta ville skaffa fler barn så att man får ett bevis på att man faktiskt är dum i huvudet.

Men så sa avslappningsbandet igår kväll; ’Föreställ dig det vackraste du har’. Och då såg jag dig, lilla skolskensbarnet, dyka upp i mitt huvud. Och jag blev så lycklig av dig. Och jag fick kraft, handlingskraft att göra något och få skutan på rätt köl så att du har en båt på de här farliga vattnen, och en kapten som kan styra.

Och när jag frågar ’ska det vara så här?’, så svarar alltid någon ’så har jag det också’. Men varför var det då ingen som sa något?!”

Elli heter egentligen något annat.

Du kanske också behöver läsa någon av dessa texter:
”Älskade nyblivna mamma, du är inte ensam”
Alla som lämnat ett gråtande barn på förskolan borde läsa detta