Retorikexperten Elaine Eksvärd, 33, är ny krönikör på mama.nu. Hon ammade sonen Matheo, 2, tills han var fjorton månader - något som fick omgivningen att reagera.

Jag började jobba tre månader efter Matheos födsel – ”Men herregud”. Och jag ammade honom i hela fjorton månader – ”Men herregud”. Och dessutom helammade jag honom i nästan nio månader – ”Men Herre GUD!”.

Var och en av dessa meningar kanske väcker din uppmärksamhet och får bekymmersrynkan att ta form, men samtidigt så tänker jag att det hela är rätt enkelt och framför allt så har inte varje människa på jorden samma liv så varför vara så regelstyrd om barnet mår bra?

Jag är egenföretagare och kanske lite av familjens egen kassako som dessutom, precis som kossor, hade mjölk i rattarna under denna period. I Brasilien är det fullt naturligt att amma sina barn i två år, allt annat anses egoistiskt av mamman. ”Det är ju så mycket vitaminer som barnet kommer ha glädje av”. Jo tack, tänkte jag medan svetten pärlade i pannan, hoppas bara att man har mjölk som räcker i två år.

I Sverige rekommenderas helamning bara i sex månader, jag säger ”bara” för att när det gäller amning så är det den brasilianska kulturen som etsat sig fast. De få gånger jag inte kunde ha med mig Matheo på jobbresorna så hade jag med mig bröstpump och frysväska. Jag pumpade till förbannelse, det var viktigt för mig att han fick just min mjölk och ingen ”jädra mjölkersättning”. Kanske var det för att lätta det dåliga samvete som samhället gav mig för att jag är den karriärkvinna jag är. Att vara nybliven mamma var tungt nog, men att bära detta samvete över att försörja sin familj? Ja, herregud!

Ett år gick och rattarna levererade. Matheo var en stor ettåring, kunde lätt tas för en tvååring.  Jag var kanske inte helt kaxig när min 12 kilos ”bebis” pekade på sin mors tutte, log med sina små gaddar och ropade ”TUTTE!”. Ja, då visste jag och min omgivning att det var matdags.

De trädde på mig en osynlig filt av skam som låg lika prydligt som den där filten som jag lade över Matheos huvud när han åt. Han ville inte ha filten och jag ville inte ha skamfilten över mig. Men där satt jag alldeles kuvad och ammade skamset. Felet var egentligen inte omgivningen, utan att jag själv hade betett mig som omgivningen innan jag fick barn.

Jag hade tidigare varit den som sa: ”Hur svårt kan det vara att skyla tutten när man ammar?”. Snart fick jag inse att det kan vara hur svårt som helst. Jag skämdes inte lika mycket över amningen som jag gjorde över att jag hade varit den raljante pekaren på andra sidan. Där fick jag. Så oroa dig inte för dom som pekar, de har med största sannolikhet inte barn och om de får så kommer de också lära sig sin läxa.

NUVARANDE Elaine Eksvärd: ”Där satt jag alldeles kuvad och ammade skamset”
NÄSTA ”Mamma, din andedräkt luktar prutt” – ett ihopklipp av en 4-årings förolämpningar av sin mor