Dödsångesten föddes samma dag som jag blev mamma

I höstas visades programmet "Meltzer & döden", ett program där Christine Meltzer gjorde upp med sin dödsångest. Jag har inte varit sjuk i cancer som hon, men jag ser den drabba kvinnor i min omgivning. Kvinnor i min egen ålder – och jag har mer ångest än någonsin.

Samma dag som jag plussade på stickan upptäckte jag en ny typ av rädsla – rädslan för att något skulle hända mitt barn. Ett missfall, en komplikation vid förlossningen, plötslig spädbarnsdöd. Sedan kom paniken över att han skulle slå ihjäl sig i en trappa, sätta i halsen, bli påkörd.

Nu har rädslan för döden istället tagit tag i mig och min egen dödlighet. Vad är det som säger att inte jag drabbas av cancer? Eller att det är jag som blir påkörd? Att det blir jag som är den där procenten som dör ifrån mina små barn.

"Terrordåd inträffar i Stockholm också. Så jag undviker Åhléns."

Flygrädslan har tagit ett stadigt grepp om mig, och uttryck som "Det är större risk att du dör på vägen till flygplatsen" har gjort att jag har ångest på flygbussen.

Jag vill inte åka till min favoritstad London längre, för där inträffar massa terrordåd. Men det gör det ju här i Stockholm också. Så jag undviker Åhléns.

När jag var 20 år följde jag med min pappa till Indien. Vi skjutsades i bilar med bortkrockade sidospeglar på slingriga vägar, ofta i mörker, ibland med två elefanter som enda mötande trafik. Jag minns att han sa att det var så enkelt att resa med mig till skillnad från mamma, som alltid var så ängslig.

Då, för 15 år sedan, fattade jag inte vad han menade – nu förstår jag min mamma precis.

"Jag kan ju inte gå runt och vara rädd, och missa att leva!"

Jag är så fruktansvärt rädd för att dö ifrån mina barn, eller att de ska dö ifrån mig. Mest ångest får jag när jag ska sova – ofta för fantasier som jag själv målar upp, med barn som trillar ut genom ett fönster, eller att jag får för mig att hårsäcken i armhålan är en knöl. Jag har plötsligt blivit livrädd över att det ska bli krig här, trots att jag vet att risken är minimal.

Men jag kan ju inte gå runt och vara rädd, och missa att leva! Jag måste ju fortsätta åka tunnelbana, trots att jag ibland får ångest i tunnlarna, jag måste ju kunna resa bort ibland och jag måste ju kunna känna mig yr utan att direkt tro att det är en hjärntumör. Och det var därför jag valde att skriva ned detta.

För precis som att tv-programmet hjälpte Christine Meltzer att hantera sin dödsångest, har denna krönika fått mig att bearbeta rädslorna en aning. Att sätta ord på dem, och inte bara hålla tankarna för mig själv. Och jag hoppas att dessa meningar kan hjälpa någon annan mamma att våga vädra sina, så att även hennes dödsångest blir lite lättare att hantera.

Även vår bloggare Knivlisa upplever liknande känslor: Sluta HÅNA hönsmammor – det är ju vi som är det ni sedan kallar änglavakt