Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa mama i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

Anna, 29: ”Jag är den första mamman i kompisgänget. Nu väljer de bort mig”

Att vara den första som blir mamma i ett kompisgäng kan förändra vänskapsrelationen. Anna, 29, får svar från mama-psykologen Anna Bennich.

Anna känner sig besviken på sina gamla vänner som bortprioriterar henne sedan hon blev mamma.
Anna känner sig besviken på sina gamla vänner som bortprioriterar henne sedan hon blev mamma. Foto: Unsplash

Anna, 29: ”Mina vänner anstränger sig inte längre för att träffa mig”

”Jag är den första mamman i mitt gamla kompisgäng. För mig har det varit viktigt att behålla mina vänner efter att jag blivit mamma, och jag har jobbat aktivt för att ha ett socialt liv trots två barn. Jag tror dessutom att jag varit ganska duktig på att inte prata bajsblöjor och utvecklingssprång med dem. Vad jag däremot märkte när jag fick mitt första barn var att mina vänner inte längre ansträngde sig för att träffa mig. Eftersom jag hade en bebis kunde jag inte vara lika spontan som de. Hade jag inte möjlighet att dyka upp exakt den tid som passade dem anpassade de sig inte alls. Det var aldrig aktuellt att byta dag för min skull. 

”Eftersom jag hade en bebis kunde jag inte vara lika spontan som de”

När jag hade fått mitt andra barn var det ännu svårare att få till träffar. En kompis sa till och med att jag var krävande när jag ville boka in datum en tid i förväg. Jag blev arg och tog upp det här med två av mina äldsta och bästa vänner. De lyssnade i stunden, men jag tycker inte att situationen har blivit bättre. De väljer ofta bort mig och nu har jag tappat lusten. Bollen ligger hos dem – med risk för att jag förlorar dem för alltid. Och det vill jag egentligen inte. Jag är bara så besviken just nu.”/Anna, 29

Att vara den första i gänget som blir mamma ställer vänskapsrelationerna på prov.
Att vara den första i gänget som blir mamma ställer vänskapsrelationerna på prov. Foto: Istock

Det här är det viktigaste för ditt barn – från vår medlemssajt Vi Föräldrar

mama-psykologen svarar: ”Fyll på med andra kontakter”

Hej Anna!
Jag kan verkligen förstå din besvikelse. Det låter som att du verkligen gjort vad du kan för att försöka hålla kontakt, hänga med på aktiviteter och inte heller tråka ut dina barnfria vänner med dina barns utvecklingsfaser och blöjsorter. Jag blir faktiskt lite arg när jag läser din berättelse över hur oflexibelt och faktiskt ogeneröst de beter sig mot dig. Jag önskar att jag hade en bra lista på saker du kan göra för att öka chanserna att ni ska få till något bättre, men utifrån det du berättar verkar du redan ha gjort det mesta. Du har anpassat samtalen till dem en del och dessutom talat om när du blivit besviken. Vad mer kan du göra? 

Du skulle en sista gång kunna samla dem och på ett lugnt sätt beskriva hur du upplever situationen. Det är vanligt att vi säger ifrån i någon stund när vi är arga och då blir det kanske inte så konstruktivt. Berätta för dem att du känner dig ledsen och orolig att förlora dem. Säg att du känner dig bortvald och inte längre så viktig. Fokusera på din upplevelse och försök att inte vara anklagande. Man brukar kunna uppnå bättre resultat om man lyckas undvika det. Fråga dem sedan om det är något de önskar att du gör annorlunda? Fråga dem hur de tänker att situationen kan lösas.

”Plötsligt får någon annan av dina vänner barn och kanske går det att återuppta kontakten”

Om du ändå inte når fram behöver du acceptera att det kompisgäng du så länge känt inte riktigt fixar den här förändringen. Det är förstås jättesorgligt men kan du inte påverka det så behöver du sluta slåss. Sök dig aktivt till andra vänner. Om du tycker det känns värt det så håll lite kontakt med dem, men försök fylla på med andra kontakter som du kan fylla ditt sociala liv med.

Sen behöver ju inget vara hugget i sten. Plötsligt får någon annan av dina vänner barn och kanske går det att återuppta kontakten när liven stämmer överens med varandra lite mer. Om du inte känner dig för arg och faktiskt inte har lust längre. Det kanske tiden får utvisa./Psykolog Anna Bennich.

Emelie, 35: ”Hjälp! Ingen ville komma på min sons kalas” (Sorglig, men viktig läsning) 

Krönika – Klara, 31: Det gör ont när mina vänner inte gläds över min graviditet