Influencern Emma Mattson om sin amningsångest: ”Jag kände mig fast och grät ofta”

Influencern Emma Mattson skriver ärligt om amningsångest, D-MER.

Foto: Emma Mattson

Influencern Emma Mattson skriver ärligt om amningsångest, D-MER.

Bloggaren Emma Mattson skrev ett inlägg om amningsångest, även kallat D-MER, på sin blogg och vi på mama fick tillåtelse att dela det vidare. Vi tyckte helt enkelt att det var för bra och viktigt för att inte publicera.

Ämnen i artikel:

Elliot sover och jag fastnade med mobilen bredvid honom i sängen. Jag scrollade tillbaks typ 6 månader och tittade på bilder på honom när han var en liten plutt. Det känns på riktigt som igår, det går så fort. För fort!

Jag hittade även bilder på när jag ammar. När jag tittade på vissa av bilderna fick jag en klump i halsen. En ångest-klump. Detta är ingen ‘snyft-story’ och jag skriver inte detta för att någon ska tycka synd om mig. Jag vill bara TELL IT LIKE IT IS. Detta är ett ärligt inlägg om hur det var för mig att amma och att sluta amma, och jag hoppas att om det finns någon där ute som känner igen sig så ska hon få känna sig mindre ensam.

’Åh tänk vad mysigt att amma, jag ska sitta i röda fåtöljen här hemma och bara amma och mysa, åh så gosigt det ska bli’. Detta var mina tankar kring amning innan Elliot föddes. Men så blev det inte riktigt. Eller jo, såklart att jag hade några eller något amningspass i veckan som kändes sådär magiska. Men utan att jag kan förklara varför så fick jag ångest när jag ammade. Jag kan inte sätta fingret på det, jag vet fortfarande inte varför. Ibland blev ångesten tårar och ibland ett mindre tryck i bröstet. En känsla av otillräcklighet. 

Jag tyckte att det var jobbigt att bli en ‘matmaskin’, en jäkla food-truck som bara skulle producera mjölk mjölk och mera mjölk! Så fort han började gny i någon annans famn än min så fick man tillbaks honom direkt med meningen ‘han är nog hungrig, han vill nog ha mat, HÄR!’. Jag kände mig ’fast’ på ett jobbigt sätt men jag gjorde ju (och gör fortfarande) ALLT för honom. Jag visste ju att det var bra för honom, så det är ju klart att jag skulle amma.

Okej, det är kanske lite märkligt att jag tog bilder på mig själv när det var skitjobbigt och jag grät när jag ammade eller precis hade ammat. Men det var nog lite mitt sätt att hålla koll på hur jag mådde, hur ofta jag mådde så här dåligt. I stället för att skriva upp det på en lapp, så tog jag en bild. Här är några av dem:

Foto: Emma Mattsson

Emma Mattson drabbades av amningsångest.

Jag har aldrig haft ont, aldrig haft mjölkstockning eller sår på bröstvårtorna och jag är väldigt tacksam för att amningen ändå funkade.

När Elliot blev fyra månader och vi började ge honom smakportioner av gröt och mat blev amningen lite mer komplicerad. Elliot ÄLSKAR mat! Och gröt i stora lass! Det var som att han förstod att det fanns fler sätt att bli mätt på, och att bli mätt utan att behöva ‘jobba’ så mycket för maten. 

Vi gick ganska fort från smakportioner till portioner och amningen blev väldigt sekundär för Elliot. Varje gång jag försökte amma honom blev det ett jätteprojekt. Han skrek och fäktades med armar och ben och ville inte ta bröstet. Om inte brösten var överfulla (sådär fulla så de rann bara han närmade sig) så ville han INTE äta. Han blev så frustrerad vilket såklart gjorde mig ledsen, stressad, frustrerad. Att amma offentligt var bara att tok-glömma. Det var så jobbigt att känna att jag var tvungen att skynda mig hem för att amma om vi hade varit på lunch eller på stan. Jag orkade helt enkelt inte ta fighten bland folk och blotta brösten med en skrikande bebis i famnen.

Jag tänkte konstant på mina bröst. ’De måste bli fulla nu. Det måste produceras MER mjölk. Varför tar det sån tid för dem att fyllas upp?’. Usch, jag blev bara stressad av hela grejen. Jag satte sån press på mig själv (eller på mina bröst). Gjorde det mig till en dålig mamma för att han inte ville?

Det fanns två stunder då Elliot fortfarande ville amma, två stunder då det var enkelt och han var lugn. Det var när han vaknade vid klockan 3-4 på natten och när vi duschade ihop. Till slut blev just duschen den enda gången på dagen som han ammades och den stunden gick från att vara min egentid till att bli ‘åh vad bra då kan jag amma honom’-tid. Känslan när jag lyckats amma honom utan en fäktningsmatch var helt magisk, helt obeskrivlig, men kom alldeles för sällan.

Nu har jag slutat amma. Det skedde ganska naturligt måste jag säga, vilket var härligt. Eftersom Elliot bara ammat i duschen och en gång per natt de senaste 6-7 veckorna så var det inte så svårt att fasa ut de få gångerna. Det kändes som ett bra tillfälle när jag var i Palma med mamma och Elliot blev 7 månader gammal. Vet ni, jag packade inte ens med mig pumpen, det var som om mina bröst var klara. Elliot också.

Den tiden och de härliga stunderna då amningen fungerade för oss båda var helt ovärderliga. Jag är enormt tacksam för den tiden jag kunde amma honom, även om det var jobbigt. Men just nu känns det lite som en lättnad att ha slutat. Inga klumpar i halsen, ingen press på mig själv. Inga tankar om att vara otillräcklig.

Foto: Emma Mattson

Du är inte ensam om att drabbas av amningsångest.

Med det här inlägget vill jag absolut inte skrämma någon, amning är något helt magiskt men som för mig tyvärr inte varit problemfritt. Alls. Däremot hoppas jag att OM du känner igen dig, så ska du veta att du inte är ensam. Och annars har jag fått lätta lite på mitt mammahjärta. Det behövdes.

Här hittar du Emmas blogg på Damernas Värld

Läs mer om D-MER, amningsångest!

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Gör som 60 000 andra mamas - läs vårt magasin! Se erbjudande