Malin Wollin tänker alltid att hon ska vara jättesnygg. En annan dag. Först måste hon bara jaga rätt på ettåringen, och lämna återvinningen. Men ve den som ger sig!

Minns ni december, en sisådär tre dagar efter julafton? ”Nu är det snart vår” sa man tappert och vågade inte räkna på fingrarna men tänkte att eftersom det bara är tjugoåtta dagar i februari så lär det gå fort.

Och så kom vår- och sommarkatalogerna. Man låg med täcket upp till hakan med iskalla tår inkilade mellan Joachims lår och fantiserade om den ljumma brisen och de bara benen. Dessa sabla strumpbyxor, tänkte man och plirade hatiskt bort mot lådan i byrån där de låg i ett neurotisk trasselklot. Alltid svarta och alltid i denier 120, strumpbyxor tjocka som jeans är 120 denier och kvinnans rustning. I stället för termobyxor, i stället för allt. Vrider sig i ljumskarna gör de också, så till den grad att man när dagen är slut ser ut som en Picassotavla i könet. Och sjutton tusen gånger om dagen måste man uppsöka ett privat hörn där man kan dra upp kjolen och vrida upp två kramande strumpben som ligger i skorna och har förvandlat grenen till en viadukt. Aldrig sköna men alltid otroligt behövda är de, de fördömda kalasbyxorna från Hades.

På morgnarna ryar jag håret av barnen när de inte tar på sig mössorna medan ettåringen sitter i ett hörn och svettas i overallen som han hatar. Själv köper jag vackra kappor som jag aldrig kan använda eftersom vädret alltid är fem plusgrader och isigt pissregn från sidan. Och lagom till slutet av januari kommer det obligatoriska vrålet: MAN KAN INTE VARA SNYGG PÅ VINTERN!

Livet ska inte vara så här, livet ska vara löst och ledigt, tillvaron enkel och morgonproceduren en symfoni i G-dur.

Så jag drömmer om bara ben i gula kjolar som är höga i midjan, korallfärgade klockade kjolar, turkosa kjolar i skirt tyg, ljusblå kjolar som slutar mitt på vaden. Vita skira blusar, marina toppar, slinkiga linnen med spagettiband. Shorts, byxdresser, kavaj som jacka!

Livet ska framlevas lätt i mina tunna plagg. Och så plockar jag på mig små pluttiga klänningar som alla ser ut att ha huvudrollen i en romantisk fransk komedi som handlar om en tjej som är väldigt speciell.

Jag hänger upp min klänning på garderobsknoppen och tänker: Den där ska jag ha någon gång, jag kommer att se fantastisk ut!

I nästa tankebubbla drabbas jag av svår feeling och häller ut alla sommarkläder på golvet.

Åh, den där kjolen som är söt och veckad med fint mönster! Men jag kan inte ha den när jag springer efter ettåringen, vinden lär ta tag och förvandla mig till en ekivok enmanskarneval. Men vid något annat tillfälle!

Åh, den där byxdressen med det franska mönstret, den är ljuvlig på så många sätt! Jag kan ha den när jag cyklar genom stan en varm dag i maj utan barn. Vid det tillfället!

För det måste vara något slags värdigt ärende, man kan ju inte gå runt i en perfekt söt byxdress när man ska åka till återvinningsstationen. Jag bor i en mellanstor stad, folk kan ju tro att jag tror att jag är någon.

Jag tänker alltid att jag ska vara jättesnygg, en annan dag, ett annat tillfälle. Framför mig ser jag lättsamma dagar utan hinder där jag springer våren till mötes på luftig fot med volym i håret. I en kort klänning, en vippig kjol, en tunn blus.

Men det blir aldrig en annan dag. Det blir bara dagar med platt hår som efter att jag tagit en misslyckad selfie i hallspegeln åker upp i en tragisk Britneytofs. Magen är alltid svullen, det är alltid för kallt att gå utan strumpbyxor, jag har glömt raka smalbenen och vinden tar alltid, ALLTID, tag i kjolen och blottar sådant som bör gömmas i snö och städas bort före tö.

Men snart, älskade tillfälle, då är det du och jag, och fyttihelvete så välklädd jag ska vara den dagen.

Och så kommer äntligen dagen. Och då har jag mens.

Krönikan har varit publicerad i mama nr 5, 2014.

NUVARANDE Malin Wollin: ”Jag tänker alltid att jag ska vara jättesnygg – en annan dag”
NÄSTA Tack för din medverkan!