Ålder och barnafödande förändrar våra bröst. Det måste inte betyda att de är mindre vackra - bara annorlunda. Bloggaren och mama-krönikören Elaine Eksvärd är trött på kommentarer från andra kvinnor om att "det är bara att lyfta dem".

Jag minns puberten som om det vore igår. Dessa knölar som dök upp i vardera tutte. Vi kallade dem stenar och trodde att de vandrade från tutte till tutte och gjorde dem successivt större. Oj vad spännande det var! Men så kunde det dröja ett ta tills nästa tutte började växa och man kände sig som en marsian med en tutte och var en förtvivlad tidig tonåring tills ”stenen” tillslut började jobba med andra sidan – phu.

Jag tjuvläste i Veckorevyn om att man skulle stå framför spegeln och säga att man var vacker. Jag hörde även folk säga att det var så man skulle göra. Jag var en mönsterelev och stod naken framför spegeln och sa att jag var vacker. Det var jobbigast att säga det när man kände sig som den enbröstade marsianen, men det var då jag behövde det som mest och sa ”Elaine, du är vacker!”, ”Bröst, ni är vackra”. Och på något magiskt sätt så kände jag mig vacker.

Nu har det gått 20 år sedan ”stenarna” gjorde mina bröst större. Nu är det snarare ett par osynliga tyngder som tycks ha gjort mina tuttar hängigare. Ingenstans säger man att man ska stå framför spegeln och säga att denna nya kropp är vacker. Men den är precis lika ny för mig som den var i puberteten. Min kropp har fött ut och gett mat till min son. Det värsta är att se dem när jag lutar mig framåt utan behå. Visste inte att de kunde bli så långa!

Jag försökte läsa och lyssna mig till saker som kunde lyfta tutthumöret, men det gick sådär. I tidningar ser jag kändisar med bröst som liknar 20-åringars. ”Kniven” får jag senare förklarat för mig. Jag viskar till en bekant att jag har långa bröst, hon lägger en tröstande arm runt mig och viskar ”Inga problem, det är bara att ta till kniven”.

På något ”magiskt” sätt så får dessa kommentarer mig att må väldigt dåligt, men ändå säger vi det till andra och varandra. Där sitter jag med mina tryggt gömda men också ledsna och illa berörda i deras lilla bonad – behån. Jag tar en skyddande hand runt dem båda, viskar att dom är ok som de är och att jag lovar att säga det när vi är hemma.

Så där står jag, 33 år gammal, återigen naken framför spegeln och fast beslutsam om att min kärlek till mig själv ska vinna över kniven.

Jag lovar dyrt och heligt att jag inte ska sätta kniven i dessa två godsaker som gav min son mat i fjorton månader, som inte har några cancerknölar i sig. Jag ska ge er kärlek, kärlek och åter kärlek. ”Du är vacker, Elaine.” ”Bröst, ni är vackra.”

Jag lutar mig framåt då de är som allra längst och säger det igen trots att jag när som helst kommer brista ut i skratt ”Bröst, ni ÄR vackra”. Och på något sätt magiskt sätt så känner jag mig vacker.

Kära mammor. Ska ni sätta kniven i er så behåll det för er själva. En kniv i dig är en kniv i vanliga människors självförtroende. Klaga inte på er själva inför oss andra mammor som brottas med det. Vi relaterar till dig även om du försöker få mig att fatta att mina tuttar ”inte alls är lika hängiga” som dina. Lägg ner och lägg av är du snäll. Och säg aldrig aldrig att ”det är bara att lyfta dem”. Kan vi inte istället lyfta varandra genom att säga att vi är vackra och funktionella som vi är? Säg det högt idag, ”Jag älskar er vackra, hängiga, fantastiskt, funktionella, fylliga, tomma, you-name-it tuttar!”

En god vän och kändis, Agneta Sjödin, sa något annat än ”det är bara att lyfta dig” utan log som den där trygga kärleksfulla storasystern man vill ha och sa istället ”de är annorlunda, men man vänjer sig”. Mina bröst låg i den där balkonettbehån och även om de inte når till kanten på samma fylliga sätt som förr så kände jag ändå att de ändå sträckte på sig av den kommentaren.

Så alla mina lillasystrar där ute. Man vänjer sig. 

NUVARANDE Elaine Eksvärd: ”Ge era bröst kärlek – inte kniven”
NÄSTA Två pappor får reda på att de ska bli farföräldrar – det här är äkta glädje