"Vi bytte villaliv mot lägenhet i city"

"Vi bytte villaliv mot lägenhet i city"

"Vi bytte villaliv mot lägenhet i city"

Frilansjournalisten Rebecka Åhlund med familj ruttnade på trasig elpanna och fuktskador, sålde huset och flyttade tillbaka till lägenhet i stan - med barn. Här berättar hon varför de är gråvågare, i stället för gröna.

REBECKA ÅHLUND

Ålder: 34.
Familj: Johannes, 35, filmproducent, Betty, 4, och Bodil, 2.
Bor: I en trea på Södermalm, Stockholm.
Gör: Frilansjournalist, bland annat i mama.
Inredningsfilosofi: ”Livet är för kort för att måla en fondvägg. En människa kan aldrig ha för många porslinsugglor.”
Boendefilosofi: ”Bo nära de du tycker om, jobb och förskola.”

Minnet är glasklart. Jag stod i mitt arbetsrum med en sovande, två veckor gammal bebisunge i famnen och stirrade ut på trädgårdens sex vildvuxna äppelträd. De stirrade tillbaka, anklagande, fulla av grenar och skott som borde beskurits för flera år sedan. Jag började räkna på hur lång tid det skulle ta att få träden i någorlunda skick. Sedan tänkte jag: ”Nähädu. Nu vill jag inte bo i hus längre.”

Jag och min man Johannes, 35, köpte ett litet hus i en närförort till Stockholm innan vi fick barn. Det var ett charmigt men ganska eftersatt dödsbo, och vi började renovera med friskt humör. En del lejde vi ut till proffs, en del gjorde vi själva. Det finns en särskild sorts förnöjsamhet som bara uppstår när man målat om ett helt kök på egen hand, och ibland kan det kännas som att hitta guld när man river upp en gammal heltäckningsmatta och finner fint gammalt trägolv under.

När vi börjat få ordning på huset ville jag bo där i resten av mitt liv. Vi grillade som vettvillingar året om och tryckte in så mycket konserver i matkällaren att vi skulle överlevt i ett år. När vi fick vår äldsta dotter, Betty, nu 4, verkade det extra praktiskt att bo i hus, något om att det ”bara är att släppa ut barnen i trädgården”.

Samtidigt började en liten längtan gnaga. Jag är uppvuxen i ett villaområde liknande det vi hade hamnat i, fast utanför Borås. Jag flyttade inte till Stockholm för att bo i ett likadant. Jag älskar stadsliv, alla människor, ljuden och ljusen. De flesta av våra kompisar bodde kvar inne i stan även med små barn, och det verkade funka… Vi hade också börjat upptäcka att husägande är rätt krävande. Lite hemtrevlig köksluckemålning räcker inte. Plötsligt hade vi plöjt ner massa pengar i något så urbota tråkigt som att dränera, trädgården visade sig vara ett ganska poänglöst evighetsprojekt trots inledande entusiasm, och vi fattade att det var en tidsfråga innan den gamla elpannan i källaren skulle ge upp och behöva ersättas med något nytt.

Människor som romantiserar villalivet säger gärna att deras tänkta hus gärna får ”förfalla lite, det är bara mysigt” och så tänker de sig ett kråkslott med avskavd målarfärg och patina, lite shabby chic så där. Men fuktskador, trasiga tak och ruttna fönster är inget att leka med. Det ständiga underhållet stressade oss. ”Ringde du sotaren? Och så måste vi göra något åt altangolvet. Men vad?” Fixet tog aldrig slut.

Efter det där med äppelträden ringde jag en mäklare som kom och värderade huset ”förutsättningslöst”, men vi hade nog redan bestämt oss. Vi sålde det innan visningen, en fredag strax efter nyår. På onsdagen köpte vi lägenheten vi bor i nu. Jag har aldrig längtat tillbaka.

Det här var den andra lägenheten vi tittade på. Vi hade bestämt oss för att sälja först och köpa sedan, vilket innebär en viss tidspress när man har två småbarn. Jag minns hur vi kom in i lägenheten vi bor i nu, det var ljust och varmt och golvet kändes liksom mjukt. Det var mörkt och regnade utanför, gatlyktorna var tända och hustaken blänkte runt omkring. Det var precis det jag hade saknat. Det kändes som att komma in i en koja under taken mitt i stan.

Nu bor vi i en etagelägenhet längst upp i ett gammalt hus med ”varsamt renoverad” hiss. Andra dagen efter inflytt körde jag av en teaklist i den, sedan fick vår barnvagn plats utan problem. Om man vill tolka den välvilligt är lägenheten en trea. Köket, vardagsrummet och hallen sitter ihop, Bettys och Bodils rum ligger i anslutning dit. Övervåningen, en gammal vind, är arbetsrum, tv-rum och sovrum.

Övervåningen är en gammal renoverad vind.

Att inte köpa en inrökt dröm för den hantverkskunnige ingick i vår plan. (Även om väl samtliga renoveringsobjekt i innerstan vid det här laget utsatts för tv-serien ”Roomservice” minst en gång?). Vi var extremt osugna på att börja om med ”projekt hemmet”. Vi har satt upp en rosa Eley Kishimoto för Habitat-tapet i hallen, och för ett år sedan byggde vi om det dysfunktionella badrummet. Det stod ett gjutjärnsbadkar där, men någon hade hällt målarfärg i det som släppte flagor att få i stjärten när man badade. Nu har vi ett minibadkar och ett cementgolv i rastafärgerna. I övrigt har vi bara ställt in våra saker och gått vidare med livet.Möblerna hittar Johannes, han är den av oss som har god smak och orkar leta på lauritz.com och blocket.se. Det är som vanligt: En del Ikea, lite loppis, mycket Blocket. Mina favoritmöbler har jag hittat själv.

"Mitt toalettbord är mer av en prydnadsmöbel."

Toalettbordet stod i numera nedlagda antikaffären Chimra och ropade på mig en kväll. Det är en prydnadsmöbel, det blir liksom aldrig av att jag sitter vid det och borstar håret med hundra tag om dagen på en liten madrasserad pall. Mitt skrivbord fick jag av min bästis Olle. Jag hade letat efter ett ”detektivbyråbord” i säkert två år när han plötsligt skicka­de en bild på ett bord han hade i sin tvättstuga, belamrat med verktyg, fiskegrejer och skräp. Det var precis det bordet jag ville ha! Superellipsbordet som vi har som matbord är det tydligen lag på att ha när man bor i innerstan. Det finns iläggsskivor, som mest tror jag vi varit 25 personer runt det.

Mitt bidrag till heminredningen är alla småprylar jag släpar hem. Porslinspudlar, skålar, Miffy-gosedjur, solblekta foton på andra människors hundar, pezgodismaskiner, japanska plastfigurer, uggleljusstakar, Mon chi chi-apor, hemliga skrin, ”roliga” kylskåpsmagneter, Blythedockor… Jag är bara några porslinskatter från att komma med i någon Kanal 5-produktion om galna samlare.

Dessutom älskar jag böcker, både privat och i jobbet, de får ligga där de hamnar. Bra böcker är fina. Jag blir trygg av att ha mycket böcker omkring mig. Min senaste älsklingspryl är en drömfångare, men det verkar som att det kommer att krävas viss förhandling innan jag får sätta upp den.

I våningssängen samsas systrarna Åhlund.

Det syns inte på bilderna, för vi städade innan vi skulle fotografera, men precis som hemma hos alla barnfamiljer är det oftast mayhem här. Jag brukar skylla på barnen, men stöket är verkligen inte bara deras fel. Det går så snabbt också! Från nystädat till kriget på fem minuter. Det är fascinerande.

Att flytta tillbaka till stan var en bra idé för oss. När vi gjorde det tyckte många att vi gjorde tvärtom och i fel ordning, någon sa till och med att vi var modiga. Jag är lite stolt över att vi orkade tänka om, bryta upp och börja på nytt, men samtidigt är vi verkligen inte ensamma om det här – den grå vågen är kraftig.

Det finns massor av saker som är mindre praktiska – vi har bara en toalett, trappan är brant och vass, såpat trägolv är inte det bästa underlaget för spill, den öppna planlösningen omöjliggör sovmorgon, vi kan inte grilla, förvaringsutrymmena är begränsade, för att leka måste man gå till parken och ljuden från gatan hörs tydligt.

Men jag vaknar fortfarande varje morgon och blir glad av att se Stock­holms gamla skatteskrapa utanför fönstret. Och nu träffar vi våra kompisar oftare och mindre planerat. Jag är aldrig längre än en kullerbytta från en svag caffe latte eller överprissatta second hand-kläder, och det gillar jag. Framför allt har vi vunnit tid. Vi har jobb, förskola och hem inom en radie av två kvadratkilometer. I jämförelse med om vi skulle bott kvar i huset tjänar vi säkert en timme om dagen. De där äppelträden får någon annan beskära.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Gör som 60 000 andra mamas - läs vårt magasin! Se erbjudande